Finns det någon som bryr sig om Malmö?
Sista tåget har nu gått och vi är kvar, ensamma på perrongen. Man kan fråga sig om det är viktigt för Malmö Redhawks att vinna för sina fans? Men en annan fråga är: Är det viktigt för fansen att Malmö Redhawks vinner? Hur många är det som över huvud taget fortfarande bryr sig?
Det går inte bra nu.
Redhawks kan slå Färjestad, Växjö och Örebro men vi kan verkligen helt enkelt inte slå varken Brynäs eller HV71, så en kvalserie mot endera känns hyfsat avgjord på förhand. Det är inte ens spännande.
Innan den dödsdansen inleds så är det tyvärr även sex meningslösa matcher kvar att spela dessförinnan, ännu mer meningslösa nu när man inte tog sist halmstrået utan vek ner sig mot erbarmliga Brynäs ikväll, när man inte gjorde mål på lägen, inte räddade det som behövde räddas och inte verkade särskilt intresserade eller desperata att ens försöka göra det. Hur det är möjligt, i det läge man var i, är ett mysterium, men inget ovanligt. Sämst när det gäller har varit mottot i flera år nu för det här frånkopplade gänget.
På tal om att inte bry sig, så är Malmös twitterkonto är nedlagt och drivs inte av någon längre. Inte för att det spelar så stor roll, för den delen. Inlägg i den kanalen får aldrig någon större uppskattning och det är inte många som direkt berörs längre. Återkommande twittrare och anhängare till Malmö Redhawks är kanske ett tiotal, max tjugo konton, om ens det. Folk bryr sig inte längre.
Det är inte heller längre någon som gör några videointervjuer med coach eller spelare efter matcherna. Det slutade man med för rätt länge sedan. Antagligen för att det inte gav något och för att för få ville höra på, oavsett. Ingen verkar direkt bry sig om det.
All form av kommunikation med kommunikationschefen via mail möts med tystnad. Försök slå den ironin, om ni kan. Inte ens folk på ledande poster gentemot omvärlden känner något intresse.
Forumet på Svenska Fans är mest i ett tillstånd av uppgivenhet, upprördhet eller internt käbbel.
Alla är ledsna. Alla är arga. Allt har sagts tusen och åter tusen gånger, samma gamla slitna ämnen vevas, av samma användare, kanske tio totalt. Aktiviteten har gått ner betänkligt på sista tiden.
Sakta blir vi färre och färre som bryr sig om att klubben vi följt så nära, så länge, är i praktiken klar för HockeyAllsvenskan och inte kommer att komma tillbaka på en rätt lång tid. Vi hade det nog på känn, redan för två, tre säsonger sedan, men det är annorlunda nu, när vi verkligen är där, mer eller mindre.
Vi är några som kommer att stanna kvar, oavsett. Vi är några som fortsätter engagera oss, bry oss, vara lättade om det någon gång går bra och sedan må dåligt när det går dåligt och vara ledsna under stora delar av året, när vårt lags prestation och beteende inte motsvarar det driv och engagemang som de återstående supportrarna visar.
Med en permanent klump i magen och konstanta tårar i ögonen kommer några av oss att fortsätta att stötta laget, även när det här är över och vi inte längre får spela i den finaste ligan. Det får vi inte göra, vi får inte vara med, eftersom vi har det system vi har och eftersom vi onekligen är sämst, absolut sämst av alla lag i hela ligan och i och med att vi är det så är det väl ändå rimligt att vi åker ur, fine, det är rättvist, sämsta ska ut, men det gör ändå ont och det är ändå så synd, vi hade kunnat agera tidigare, vi hade kunnat göra något innan det var för sent, vi valde att göra ingenting, vi gjorde ingenting, varför i helvete gjorde vi ingenting, nu är det för sent och nu har tåget gått och det är skit samma vad ni säger och vad ni skriver för det är kört nu och hockey är inte roligt längre och det bästa vi vet är nu det värsta som finns och vi vill slippa känna såhär för det är förbannat jobbigt att hela tiden bli påmind och ingen gjorde något, varför gjorde ingen något, hur kan ni stå här nu och säga att ni jobbade stenhårt, fan för er, ni gjorde ingenting och nu är det för sent och ni vet att ni borde gjort mer.
Det gäller egentligen för hela Malmö Redhawks organisation, inklusive spelarna, styrelsen, lagledningen, de fåtal fansen och allehanda övriga intressenter, inklusive skribenter, som mig själv.
Jag undrar om ni och vi verkligen, verkligen fortfarande bryr er om det här som håller på att hända, på riktigt.
Jag säger att jag gör det, när utomstående med medlidande frågar hur det känns.
Ni säger att ni gör det i intervjuer och andra officiella sammanghang.
Helt ärligt?
Jag vet inte om jag tror på någon av oss längre.
