Förhoppningar, lag 10 – 8
Vadan detta? Brukar det inte vara frågan om tips? Då jag inte tror mig sitta på någon expertkunskap gällande lagen i SHL gör jag min egen tvist på de tips som vanligtvis kastas fram under den här tiden på året. Istället för att gissa vilt på var övriga brödgäng placerar sig kommer jag att skriva lite om var jag HOPPAS att lagen placerar sig och varför.
Denna del av listan utgörs av lag jag känner vissa positiva känslor inför. Det är lag som jag rentav kan hålla lite extra på i enstaka matcher när de spelar.
OBS. Texterna som följer är skrivna med en hel del glimt i ögat. Det jag skriver om varje lag säger nog mer om mig än om ditt favoritlag. Du behöver inte mejla mig för att berätta för mig vilket skitlag Luleå är. Eller för att använda mig av Göran Perssons ord riktade mot Carl Bildt när det svenska klassamhället kom på tal.
”Berätta gärna för mig, kära mejlare, om SHLs tillstånd. Berätta gärna om ditt eget favoritlag och dess spelare. Men berätta inte för mig om vilket skitlag Luleå Hockey är. Jag har sett det. Jag har växt upp med det. Jag hatar det.”
10. Leksand – Varning! Busstrafik kan förekomma.
Efter en trevlig bortaresa till Leksand, hösten 2016, är det nästan att jag smågillar laget. Eller egentligen inte laget. Laget är ett panikagerande jojo-lag. Jag gillar snarare bygden och supportrarna. Samhället är som tagen från Norrbottens obygd eller en Stephen King-filmatisering. När vi anlände till samhället dagen innan match spelade Sverige en kvalmatch i fotboll mot Frankrike. När vi i kompisgänget tog sikte mot närmsta (enda?) sportbar lade vi alla märke till samma sak. Stället var fullsatt, men samtliga besökare tycktes vara män mellan 40-60 år. Troligen var det så för att den huvudsakliga ”se fotboll på sportbar”-publiken återfinns bland dessa. Vi konstaterade istället att det troligen berodde på att samhället var lika sektlikt som våra fördomar hade talat om för oss på förhand.
Nåväl, samtliga Leksandssupportrar var trevliga. Ingen körde Luleås förlust i ansiktet på oss efter matchen. Ytterligare en höjdpunkt var vägskylten i arenans närhet som sa något i stil med ”Varning! Busstrafik kan förekomma i samband med matcher.” Bara en sådan sak måste jag älska.
9. Malmö – Fagervalls grabbar.
Likt Rögle ett skånskt icke-lag. En av mina goda vänner, som inte bryr sig nämnvärt om ishockey, brukar hävda att han ”vurmar för skånsk hockey”. Givetvis säger han alltid detta följt av ett skratt, då han likt alla oss andra förstår att skånsk hockey inte genererar något egentligt intresse.
Malmö har dock ett trumfkort på handen. Något mäktigare än ens Luleå kan uppvisa. En tornedaling som tränare. Joakim Fagervall personifierar den tornedalska, karga synen på sakers tillstånd. Han är i regel saklig i sina återgivelser av matchbild och värdiga vinnare. Han drar sig inte från att såga sig själv, spelare eller motspelare. Konstigt vore kanske annat, karln har trots allt jobbat inom tre ”stenhårda yrken”: gruvan, militären och tränare i Luleå Hockey. Fagervalls närvaro i Malmö medför att det är ett lag jag gillar i årets SHL.
8. Brynäs – lilla Luleå.
Likt Timrå/Sundsvall är Brynäs/Gävle ett lag och en stad som gärna klöser sig fast vid begreppet ”Norrland”. Likt Sundsvall ligger Gävle utanför den ”subarktiska klimatzonen” (vilket innebär att max tre av årets månader har en dygnsmedeltemperatur över 10 grader). Det är givetvis inte något eftersträvansvärt att frysa året om, men när vi i norr nu tvingas göra det stör jag mig på hur folk i Gävle hävdar att ”vi i Norrland är härdade”. Ni har 13 SM-guld och plusgrader typ året om. Vilka är era ok att bära i livet?
Vad gillar jag då med Brynäs? Jag har lärt mig gilla Brynäs genom åren då många spelare från Luleå också spelat i Gävle-klubben. Harju, Lavander, Granström och Enterfeldt (m.fl) var alla Luleå-spelare som jag fortsatte uppskatta även i Brynäströjan. ”Bulans” resa till SM-finalen följde jag också med spänning.
