Gristryne på!
Det verkar onekligen som om att loppet är kört och att vi inte längre kan prata om att vi är med största sannolikhet på väg emot det där förbannade kvalseriepisset, utan att faktiskt nu konstatera att det är oundvikligt. Så, med den vissheten att vila i, här kommer ett förslag på en ny game plan, som bör implementeras i rödaste rappet. Klipp ut och läs upp för spelarna, coachteamet. Ingen orsak, varsågod.
Vet ni vad det är dags för nu, boys?
Det är dags för oss att ta på oss gristrynet och bli riktiga jävla svin nu.
Sista 17 omgångarna ska bli en throwback till det glada 90-talet och Mats Lusths glansdagar, ni minns honom väl, självaste överstegrisen. Om vi nu ska låta det gå åt helvete, så låt det då gå åt helvete på vårat sätt, med våran själ intakt. Så här ska vi göra från och med nu:
Börja jävlas. Bete er illa, i varje moment. Spela fult. Mygla. Fördröj, låtsas ramla, tjafsa med domaren om allt, hela tiden. Gruffas efter spelavbrott, ge fula tjuvnup och tråkiga, onödiga efterslängar och rapp. Ljug, fuska, manipulera, förstör matcherna med era fasoner och var i allmänhet osportsliga.
Skit i vad det står på resultattavlan och skit i vad det står i tabellen. Alla andra verkar ju skita i allt ändå. Ge blanka fan i vad som kan hända om ni inte vinner matchen eller tar poäng och tänk inte en sekund på något annat än nuet. Ha kul, spela fulhockey, kör halvt ihjäl varandra och motståndaren, mosa in någon i båset eller hoppa själv in och börja veva, ”lördag-i-Karlstad”-style. Ta inga fångar.
Hitta en stil som får folk att spy över er blotta existens. Säg elakheter i intervjuer, svara grinigt på Åke Ungers hopplösa och som det verkar oförberedda frågor, avbryt intervjun i C More och släng headsetet åt helvete om ni känner för det. Ryk ihop med det andra lagets tränare på presskonferensen och skapa en YouTube-klassiker och släng skit innan nästkommande match, så får klickmedia något att skriva om.
Inte en enda gång vill jag se ledsna hundögon på Carl Persson om vi ligger under, de återstående matcherna. Inte en enda långsam, dyster vaggande åkstil ifrån Carl Söderberg om det går oss emot och inte det minsta uppriktigt ursäktande och urskuldande intervju med Emil Sylvegård, från och med nu. Det är slut med det där nu.
Det enda jag vill höra från och med nu i eftersnacket är sådant som: ”Ja, vi förlorade idag och det var jävligt synd, domaren var ju tydligen blind och mutad, men skit i det nu, vi får försöka nästa match och ta de där jävlarna ifrån (sätt i nästa lags namn här), fuck you, hejdå”.
För, ni förstår, boys, att den här ständigt deppiga, krampaktiga, dystra och förskrämda auran som alla inblandade går omkring med nu innan, under och efter match, den är liksom inte värd ett piss och det gör er själva och alla som ser på så otroligt nedstämda, modfällda och sorgsna och släcker liksom sakta vår gemensamma livsgnista omkring vårt kära Malmö Redhawks.
Ni har chansen att rädda något, de här återstående matcherna. Kanske inte att nå plats 12 och kanske inte ens att bevara klubbens SHL-existens. Då får det väl vara så då. Det som fortfarande går att rädda, är fansens kärlek till klubben och till ert eftermäle.
Hur gick det till de sista matcherna år 22/23, innan kvalet drog igång och efter? Yngre generationer av hockeyfolk kommer att fråga om några decennier, när man blickar tillbaka och vi, som då är riktigt gamla, kommer att kunna minnas väl hur det gick till, om råden ovan efteröljs. Vad gjorde man, la man sig ner och dog? Spelade man bara av säsongen och tänkte på sig själv och var man skulle spela nästa år?
I helvete heller, skulle svaret kunna bli. Sista 17 matcherna bestämde man sig för att bli fula, skitiga och elakt kaxiga svin och spelade en hemsk grishockey, men man spelade för fansen, man hittade tillbaka till sin gamla, magiska 90-talsidentitet och blev riktiga as, på och utanför isen, uslingar som hela hockey-Sverige fullständigt avskydde, men som den egna fanbasen älskade över allt annat. Det slutade kanske inte med fullständig framgång rent sportsligt, men jävlar vilket liv det var, och man slet och rev in i det sista och vi glömmer aldrig hur man avslutade säsongen. Det small och det bråkades, i varje match. Satan vad man körde!
Det vore rätt fint att kunna berätta för barnbarnen att det var så det gick till.
Så, sammanfattningsvis, nu när klockan klämtar och sista dansen verkar dra igång, dags att ringa Mats Lusth. Säg åt honom att ta med och ta på gristrynet.Han har det säkert kvar, undangömt ibland en massa minneslådor ifrån åren då hela Sverige inte kunde tänka sig något värre än Malmö IF. Han om någon vet att det inte är kört, inte ur en viss aspekt, där finns fortfarande något kvar, som inte ännu gått förlorat.
Det är ännu inte för sent att rädda något väldigt värdefullt.
