Veckans Legendar: Christian Due-Boje

Det blev bland annat tre SM-guld och ett OS-guld för Christian Due-Boje under sin aktiva karriär som ishockeyspelare. – OS-guldet är störst, säger Christian.

   När Christian Due-Boje var sex år gammal inleddes en lång och framgångsrik ishockeykarriär. Med sin familj bodde han i Norrtälje och den första klubben han representerade var Handens SK.
   – Jag minns att jag var med och spelade en turnering som hette Bamsecupen. Den finns inte i dag, men jag tror att det kan ha varit föregångaren till S:t Erikscupen, säger Christian Due-Boje.
   – Och en dag ringde Roger Botén, lagledare i Djurgården, om jag ville vara med och spela i ett lag som han hade plockat ihop. Det var mest -65:or i laget, jag själv är -66:a. Vi var som ett TV-pucklag, med de bästa spelarna från Stockholmsregionen. Vi åkte land och rike runt och spelade turneringar. Det var mycket roligt, berättar Christian.
   Som 10-åring lämnade han Handens SK för Djurgårdens IF och där blev han kvar i fyra år, innan han flyttade till Hammarby IF.
   – Där fick jag spela i ett lag med killar i min ålder. Jag fick vara med om att få vinna pojk-SM i Hammarby, vilket var stort. Minns jag rätt så vann jag även TV-pucken 1981.

Fyra raka SM-finaler

   Säsongen 1983/1984 debuterade han i Hammarbys A-lag, som 16-åring, och var med om att spela upp Hammarby till Elitserien. Sejouren i högsta ligan blev dock kortvarig, bara ett år.
   – Det var kul att spela upp laget, men det året vi åkte ur. Det vill man helst glömma nu. Det var jättetungt och jobbigt. Tror vi bara tog nio poäng eller något då, minns Christian.
   Det blev ett tredje år i Hammarbys A-lag, i division 1, innan han återvände till Djurgårdens IF.
   – När ”Boorken” ringde var det inte så mycket att fundera kring. Det kändes bara jävligt kul.
I Djurgården blev han kvar i elva säsonger och var med i det lag som dominerade hockey-Sverige i slutet av 80-talet och början på 90-talet.
   – 1989 vann vi mot Leksand och de följande åren hade vi Färjestad i bägge finalerna som vi vann. Det fjärde året, 1992, förlorade vi i den sista avgörande matchen borta mot Malmö. Men jag måste säga att Malmö förtjänade det guldet. De hade ett ruskigt bra lag på den tiden, berättar Christian Due-Boje.
   Varför Djurgården var så dominerande under den perioden med fyra raka SM-finaler och tre SM-guld är inte lätt att svara på.
   – Det är mycket klyschor men det var nog sammanhållningen i laget, bra ledare och allt annat runtomkring, säger Christian och fortsätter:
   – Men vi hade även många landslagsspelare och alltid grymt bra lag. En annan anledning är att Djurgården byggde laget kring många stockholmare, som man gör i dag, och kryddade sedan utifrån med riktigt starka namn och bra spelare. Marcus Ragnarsson och Espen Knutsen är två exempel, men det fanns ju fler.

OS-guldet 1994

   Christian Due-Boje spelade inte många A-landskamper i sin karriär men var med i det landslag som vann OS-guldet 1994 i Lillehammer.
   – Jag hade dock spelat en del B-landskamper och låg väl alltid på gränsen till spel i Tre Kronor. Det var grymt att få komma med i laget och sedan vinna OS-guldet. Det är den största händelsen i min karriär.
   Den enda internationella turnering han spelade med A-landslaget var alltså OS-mästerskapet 1994. Varför det inte blev fler kan bero på att man på den tiden hade en stomme spelare som alltid var med på turneringarna, oavsett karaktären på matcherna.
   – Låg väl på gränsen, som sagt, rätt länge samtidigt som vi i Djurgården hade fyra backar som nästan hela tiden spelade i landslaget. Då var det inte som det är nu, att man provar spelare under vissa turneringar, utan det var en kärna. Det var tufft att slå sig in, säger Christian och fortsätter:
   – Det hade gått bra för mig det året och visste att jag låg bra till. Men det var länge osäkert om ”Curre” ville ta med mig eller inte eftersom jag hade en del problem med ljumskarna inför turneringen, precis som Tomas Jonsson. Men det blev som det blev och jag tror att ingen ångrar sig nu i efterhand.
   Christian Due-Boje berättar, förutom det härliga OS-guldet, att det var en grym känsla att få känna på gemenskapen i OS-byn.
   – Alla bodde i samma by. Vi var och såg en del andra aktiviteter, men samtidigt ville man fokusera på sin egen uppgift så det blev inte mycket kikande på de andra idrottarna. Vi höll oss på vår sida så att säga.

Södertälje, Tyskland och slutligen Malmö

   Efter tio år och elva säsonger i Djurgården kände han att det var dags för en nytändning. Och valet föll på Södertälje, 1997/1998.
   – Men jag hade egentligen gjort klart med en tysk klubb, Landshut, men när SSK hörde av sig samtidigt som man gått upp till Elitserien ringde jag ner till Landshut och tackade nej. Samtidigt var inte frun något sugen på att flytta till Tyskland. Jag skrev ett treårskontrakt med Södertälje, men blev bara kvar ett år eftersom vi åkte ur. Ett stort misslyckande kan man säga, berättar Christian.
   Efter uppsägningen av kontraktet med Södertälje flyttade han till det tyska laget Star Bulls Rosenheim, där han stannade två år.
   – Frugan var mer positiv för en flytt då. Jag spelade inte i något topplag men jag trivdes jättebra och det var två roliga år.
   Christian Due-Boje hade sedan två alternativ att välja mellan. Det ena alternativet var att flytta till Berlin och låta sin äldsta son gå i en internationell skola eller en flytt hem till Sverige.
   – Det blev Malmö. Jag hade kompisar där nere och såg det som ett spännande äventyr. Spelmässigt var det nog mina sämsta år och därför kände jag att det var dags att lägga av under den sista säsongen, 2001/2002, säger Due-Boje som annars trivdes utmärkt i Malmö.
   – Vi bodde i Skanör, men det var nära till allt. Barnen cyklade till sina aktiviteter och kunde på egen hand ta sig till träningar och så vidare. Sedan var det sommar lite längre.

Sämsta minnet – nedflyttningen med Södertälje

   Förutom OS-guldet, de tre SM-gulden och de två Europa Cup-gulden han vann under sin karriär och alla andra bra minnen finns det även mindre roliga minnen.
   – Året i Södertälje var inte kul någonstans. Man blev värvad dit, tillsammans med Öhling, för att hålla kvar laget i Elitserien. Det känns som ett stort misslyckande, eller rättare sagt, det var ett misslyckande, säger Christian.
   – Det finns andra tråkiga minnen från tiden i Djurgården också. Jag minns ett år då vi vann serien överlägset men åkte ut mot AIK i kvartsfinalen. Det var jävligt tungt. Tror att det upprepades något år senare, men mot HV 71. Vi vann serien då också, och HV 71 slutade åtta. Vi var i praktiken redan klara för semifinal kände man.

Jobbar på DIF:s marknadsavdelning

   Direkt efter sin aktiva karriär hade han flera jobbalternativ i Malmö men det blev istället en flytt hem till Stockholm eftersom en kompis lockade med ett bra arbete. Efter något år fick han en förfrågan av Djurgården om han ville ha jobb på deras marknadsavdelning och där arbetar han även i dag.
   Det har dock aldrig varit aktuellt att inleda en tränarkarriär, åtminstone inte i nuläget.
   – Hade jag tagit jobbet i Malmö hade det kanske varit en början på något, men nu blev det inte så. Jag har förvisso tränat grabbens lag några år, men något mer än så har det aldrig blivit. Och som det känns i dagsläget är det inte heller aktuellt, men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden, säger Christian Due-Boje.

---

Christian Due-Bojes drömuppställning

Målvakt: Tommy Söderström

Christians kommentar:
”Tommy är den bästa målvakten jag spelat med. I ung ålder tog han över spaden från Rolf Ridderwall, som även han var bra, men just på det sättet som Söderström tog över. Han var sjukt bra i den ålder han var i. Som back kände man en trygghet för man visste att han stod bakom en och man kunde chansa lite mer.”

Back: Thomas Eriksson

Christians kommentar:
”Han var en fältherre. Vi spelade nog en 7-8 säsonger ihop och på den tiden spelade vi ett 1-3-1-system som ”Falken” och ”Putte” Carlsson infört i Djurgården. Visserligen fick jag täcka upp honom en del, men som offensiv back var han outstanding. En av Sveriges absolut bästa backar genom tiderna tycker jag.”

Back: Christian Due-Boje

Forward: Peter Forsberg

Christians kommentar:
”Spelade förvisso bara med honom under OS 1994 men mötte honom i Elitserien flera gånger. Han och Mats Sundin är de största spelarna i vår årskull. De är bra killar, ödmjuka och bra föredömen båda två.”

Forward: Mats Sundin

Christians kommentar:
”Spelade med honom bara ett år innan han drog över till NHL. Enligt mig är han bättre än ”Foppa” eftersom ”Sudden” haft lite sämre spelare runtomkring sig än vad Peter Forsberg haft under sin karriär.”

Forward: ”Kenta” Nilsson

Christians kommentar:
”En riktig trollgubbe, minst sagt, som hade en grym karriär i NHL. Han var bra även i Djurgården. Jag minns en match då han bara skulle få spela när vi hade power play. På tre byten hade han noterats för tre poäng. Sjukt.”

---

3 kommentarer

Marcus Simmmarcus.simm@svenskafans.com2009-05-16 16:00:00