"Ingenting" Talar för Malmö nu
Sista matcherna ska spelas, men vi ser alla vad det är som håller på att hända och det är fortfarande, med 11 matcher kvar, inget som talar för att någon slags kraftfull åtgärd är i annalkande. Malmö ligger riktigt risigt till och frustrationen har börjat leta sig in i agerandet på isen, allt mer och allt tydligare, även om källan till samma frustration i sanning inte enbart har med den egna oförmågan att göra. Ingen räddning är på väg och ingen förändring är att vänta.
Då var det dags för ännu ett sådant där ointressant, obegripligt och dessutom sällsynt otajmat tiodagarsuppehåll i seriespelet, för att något slags Kalle Anka cup-liknande spektakel, som absolut ingen bryr sig om, ska avhandlas.
Vi låter bli att gå djupare in på det meningslösa i dessa pajascuper, eftersom de flesta redan är överens om att det är ett satans otyg och riktar blickarna mot ett annat, minst lika plågsamt, nämligen återstoden av grundserien i SHL för säsongen 22/23.
Plågsamt ur supporterperspektiv om man engagerar sig i Malmö Redhawks, vilket allt färre bevisligen gör, men för de stackare som fortfarande finns kvar, så kan man göra några iakttagelser om det som komma skall, som mer eller mindre nu framstår som säkra:
För det första, så kan vi konstatera, en gång för alla, att det inte kommer att komma några förstärkningar och det kommer inte att genomföra några förändringar, inte en enda, någonsin, någonstans.
Den som gått och hoppats, kan sluta med det. Av någon anledning, ännu inte förklarad på ett trovärdigt sätt, vill inte ledning och styrelse röra laget. Man kan tycka att all förändring, vad den än skulle bestå i, borde vara önskvärd, eftersom, tja, vi ligger totalt sist och är absolut sämst, men nej. Inget ska göras. Inget ska hända. En ologisk och faktiskt helt otroligt svår sanning att ta in.
Det är dumt att fastna i denna tanke och visst har vi vevat denna sorgliga skiva rätt många varv nu, men det måste vara helt unikt i hockeyhistorien att ett lag som är så illa ute, gör så lite för att ändra på situationen. Jämför man med andra lag, som gått dåligt, men inte lika dåligt och ändå värvat friskt, sparkat tränare och så vidare, hopar sig frågorna direkt om varför vi då envisas med att bara fortsätta med samma dysfunktionella trupp och ledning.
Antingen vill ingen ta över tränarjobbet eller skriva på för att spela, trots att man frågat runt, eller så har man inte ens frågat runt. Det senare ter sig mer osannolikt än det förra, men vi vet ingenting om anledningen. Det är verkligen ett väldigt stort mysterium och något som när säsongen är slut, man måste avkräva svar ifrån de som bestämmer. Varför gjorde ingen något?
För det andra, så kommer kvalet att bli mot antingen HV71 eller Brynäs, utan tvekan. Här finns det en del intresse, efter helgens ”match” i Jönköping, där flertalet riktigt dåliga skådespelare hade huvudrollen, ihop med ännu sämre ”domare”.
Det är sannerligen ett växande problem, som snart måste tas itu med, på allvar, det här med att man avsiktligt försätter sig i situationer där man kan fejka en skada och bli belönad om domaren är korkad nog att gå på det. Vi måste snart börja prata om bristen på kompetens hos de zebrarandiga rättsskiparna, som till och med efter videogranskning, på ett oklädsamt triumferande sätt förkunnade att Fredrik Händemark, ökänt råskinn, borde tilldömas matchstraff för någon form av lättare puff utan kraft, som fick Oscarsnominerade Emil Andrae att fullständigt rasa ihop som skjuten av ett elefantgevär, in i sargen (inte värre än att han tar emot sig med händerna, ska tilläggas) och därefter kvidande krypa ihop på sidan, som om livet sakta höll på att lämna honom. Skådespelet köptes med hull och hår av de som ska föreställa domare och sen var matchen över.
Missförstå mig rätt nu, Malmö hade förmodligen hittat olika kreativa sätt att förlora ändå, men detta domslut, fattat på felaktiga grunder blev helt matchavgörande, i en rätt avgörande match, som gällde den hel del. Det är svårt att inte bli lite frustrerad, när man dessutom dömer bort ett 2-1 mål, momentet innan, för någon slags goalie interference, ett fenomen som inträffar lite då och då, beroende på hur man för dagen definierar begreppet. Det är olika från gång till gång, har vi märkt vid det här laget och det är just dessa återkommande sjukor som på sikt kan bli en av många spikar i SHL-kistan, om vi inte börjar ha ärliga diskussioner om frågan.
En tredje sak vi som fortfarande i någon mån stöttar de röda hökarna måste börja förhålla oss till, är att vi utan förstärkningar eller förändringar inte kommer att rå på varken Brynäs eller HV71 i en matchserie, oavsett olika vendettor eller nivån på domarinsatser. Det är en dyster insikt, som vuxit sig starkare och omformats över tid, från en oroande känsla, till ett obestridligt faktum.
Vi är sämst av alla lag i SHL. Vi har det sämsta laget i ligan, på alla positioner och dessutom är vi, trots allehanda mentala coacher, ett mentalt oerhört svagt lag och det krävs ingenting för att vi ska tappa huvudet om vi hamnar i underläge eller i frustration dra på oss personliga misconduct. Det ska tilläggas att det oftast handlar om högst förståeliga reaktioner på obegripliga domslut, eller på brist därav, men ändå. Andra lag kan hantera det, när de drabbas. Vi klarar inte det. Vi har dessutom svårt att göra mål, precis som under hela säsongen. Vi har kort sagt, problem, som inte adresserats tillräckligt. Vad värre är, så handlar det om tydliga faktum och beteenden som alla ser. Fansen ser det, sponsorerna ser det och säkert ser ledning och styrelse det med. Alla såg det i ett tidigt skede, dessutom.
Hur man trots allt det här fortfarande blint och envist hävdar att man inte under något tillfälle, under säsongen, känt att man behöver förändra, förstärka eller på annat vis agera för att lyfta och/eller förändra laget, kommer att uttryckas i skrift i den ovillkorliga och ofrånkomliga sanning som ristas in djupt och med vassa verktyg, så det aldrig försvinner, när man graverar i den metaforiska gravstenen över årets Malmö Redhawks, efter att man till slut fått lämna SHL, när kvalet är över:
”Vi förstod vad som höll på att hända, men vi gjorde ingenting för att förhindra det.”
