Juhani Tyrväinen i rollen som Agent 007.
Den här texten hade för avsikt att avhandla Luleå Hockeys matcher från den gångna veckan. Luleås sköna ”sista minuten-segrar” medförde att texten i nästan lika stor utsträckning avhandlar de olika filmatiserade versionerna av James Bond. Här följer i alla fall min tolkning av veckan som gått samt Tyrväinens likheter med James Bond.
Ovanför min TV hänger tre inramade filmaffischer: ”The Good, the Bad and the Ugly”, ”Dirty Harry” och ”Thunderball”. Samtliga affischer har fått sin plats för att det var filmer jag älskade som liten grabb. I de två förstnämnda var ”Clintan” så cool som man någonsin kunde bli i min lilla värld som 10-åring. ”Thunderball” är en Bond-film från den era då Sean Connery spelade den elegante agenten med rätt att döda. Det var en era innan James Bond blev en generisk actionkaraktär som lätt kan misstas för Jason Bourne eller annan valfri 2000-tals actionkaraktär jagad av plågoandar. För mig är James Bond ”larger than life”. Han bemöter varje situation han ställs inför med humor och elegans, inte med vemod och demoner. Den ultimata Bondfilmen ska gärna vara fylld av charm och glädja mig, precis som den ultimata Luleå Hockey-matchen.
När James Bond spelades av Connery, Moore eller Brosnan var det alltid samma koncept. När något hemskt höll på att hända lyckades Bond alltid rädda världen i sista minuten. I veckan har Juhani Tyrväinen åtagit sig den uppgiften, med samma charm och älskvärdhet som nämnda Bond-skådisar. I torsdagens match borta mot Malmö var det Tyrväinen själv som gjorde det avgörande målet med bara 42 sekunder kvar av ordinarie tid. Under lördagens hemmamatch mot Växjö valde han istället att skicka pucken, och hjälterollen, vidare till Julius Honka som avgjorde matchen med blott 28 sekunder kvar på matchuret. Resultatet av Tyrväinens heroiska insatser var sex viktiga poäng för Luleå Hockey.
Då säsongen inte börjat på det sätt många av oss supportrar hoppats och trott var det mer än bara sex poäng som stod på spel under veckans matcher. Det handlade lika mycket om att bygga en tro på laget och deras framfart i serien. I mina ögon är Luleå nu på god väg mot något bra.
Insatserna i matcherna var kanske inte de mest imponerande jag sett från Luleås sida, men det är viktigt att ändå kunna lämna matcher som vinnare. Det medför något att bygga vidare på. Förra veckans matcher var förhoppningsvis en väckarklocka för laget. Kanske medförde det insikten att laget inte kan vinna om de går på halvfart. Matcherna från denna vecka medför förhoppningsvis känslan av att laget kan vinna jämna matcher, även om inte allt i spelet klickar. Missförstå mig rätt, Luleå var inte dåliga under dessa matcher – men jag tror att det finns ännu mer att hämta framöver.
Kommande vecka väntar bortamatcher mot Djurgården respektive Brynäs. Jag håller tummarna för att dessa matcher kan medföra nästa viktiga lärdom för laget – spelar grabbarna bra genom en hel match har motståndarna inte någon chans. Det återstår att se, men nu hoppas jag att Luleå tar sikte uppåt i tabellen. Veckans segrar gör förhoppningsvis att laget kan blicka framåt med tillförsikt istället för att älta förluster mot brödgäng.
På tal om att blicka framåt. Nu när Daniel Craigs tid som Bond på den vita duken är över hoppas jag att filmerna återgår till att vara mer lättsamma. Inte för att det nödvändigtvis blir bättre filmer, men för att det är USP:en för karaktären. Generisk action med helt okej story kan man finna i var och varannan actionfilm, men charmiga karaktärer som inte påverkas av situationens tyngd är få på denna jord. Daniel Craig kommer aldrig få en plats ovanför min TV, men det kanske Tyrväinen borde få. Han besitter trots allt ”Clintans” coolhetsfaktor såväl som Connerys charm och lättsamma inställning inför tuffa situationer.
