Krönika: Inför slutspurten!
Tio omgångar kvar av grundserien och det är dags att ta tempen på laget inför slutspelet.
Det har gått nära tre månader sen jag sist skrev en krönika, så låt mig börja med att berömma Luleå för en otrolig resa upp bland topplagen i ligan. Nittonde november har etsat sig fast sig i mitt minne från denna säsong. Filip Gustavsson, ligans yngsta målvaktsdebutant genom tiderna, tog sin första seger i SHL borta mot Örebro. Och från just den här matchen har laget gått från klarhet till klarhet. Och uppåt.
De har rest sig från elfteplats i tabellen med 11 poäng upp till slutspelsplats DÅ, till en tredjeplats med 33 (!) poängs marginal ovan slutspelsstrecket. Rögle de vann med 3-2 mot igår har elfteplatsen och är inblandad i bottenstriden. En strid vi länge trodde Luleå skulle få ta, men det som såg ut att bli dyraste fiaskot i klubbens historia har blivit en pålitlig segermaskin. Och ja, jag tror än att Luleå är en guldkandidat.
Varför vinner Luleå så mycket?
Försvaret har blivit tajtare och Fagervall har lyckats kombinera tyngden och skickligheten i laget till en vinnande spelstil. Få kan utmana Luleå i fysiska spelet och de har lyckats med det ta ned farten på långt rappare och spelskickliga lag, som Skellefteå. Kryddat med en dos skicklighet som i Wallmark, Micflikier och Rajala gör att även tyngre och mindre rörliga spelare ett offensivt hot. Som Hedman och Sylvegård. De spelar hårt och det gör ont att möta dem.
”Smärta & skills”, precis som jag önskat att Luleå ska spela.
Jag hade ett par förhoppningar inför säsongen, laget skulle lösa bekymret med så få gjorda mål. Och vi skulle ha en eller två av ligans vassaste kedjor framåt. Med tio omgångar kvar av grundserien har Luleå gjort tretton mål färre än förra säsongen. Det kan jag känna är lite av en besvikelse. De har ett målsnitt på 2,7 gjorda mål/match, så denna upplaga av Luleå lär göra fler mål än förra årets väldigt trubbiga lag. Men jag tror de mest sannolikt kommer att göra marginellt fler mål, trots ett gott snitt. Och trots ett dyrare lag.
Kedjorna i Luleå ser bra ut och lyckats skaka om hela ligan, hållit måttet mot topplag som Frölunda och Skellefteå. Men det är ingen spelare i laget som placerar sig bland de tio främsta i poängligan. Jacob Micflikier placerar sig förvisso på en delad åttondeplats i skytteligan, men lagets poängkung är tjugonde bäst i SHL när det gäller poäng.
Och just Micflikier har blivit en bättre lagspelare. Liten och rivig måltjuv, men inte fullt så dominant som jag förväntat mig. En mild besvikelse. Bland de övriga två vassaste nyförvärven tänker jag inte bedöma Bill Sweatt som spelat så lite pga. magmuskelskadan, men han ser mer lovande ut match efter match.
Toni Rajala blev ”petad” sist mot Rögle, men spelade trots det bara en minut mindre än hans ersättare Peter Cehlárik. Rajala är minst lika skicklig som övriga spetsspelare i Luleå, men är för vek i närkamperna pga. sin begränsade storlek. Och saknar rivet och modet likt kanadickerna i laget med samma begränsningar som honom att sticka näsan in i smutsen.
Här tycker jag att Cehlárik ska få kliva fram. ”Pistol Pete” har storleken, hungern och tar för sig vid varje byte han får. Rajala är för anonym med sin skyhöga lön och gjort bara tre mål fler än slovaken, trots att den förre ses som en mer pålitlig målskytt. Nej, låt en hungrigare spelare få chansen!
Till sist är det fortfarande kollektivet och inte individen som levererar i Luleå. Trogen arbetarkulturen i klubben och försvaret är fortsatt Luleås paradgren. Vår mest värdefulla spelare är Joel Lassinantti som vinner ibland matcher ensamt åt laget. Det här kan bli något riktigt bra och jag ser fram emot slutspelet!
