Krönika: Nu har jag äntligen förstått
Hockeykulturen, eller snarare avsaknad av en, har länge förbryllat mig kring Malmö. I dag har jag dock fått svaren som jag saknat. Nu börjar ljuset äntligen gå upp. Nu har jag förstått läget.
Tänka sig.
Tidningsskriverier om framförallt Hugo Stenbeck men även Percy Nilssons miljoner har fått många blickar att riktas mot Malmö igen. Bolaget och klubben har så klart sonderat terrängen och kollat över framtida strategier i förhållande till vad som kan erbjudas utifrån. Huruvida Stenbecks miljoner verkligen finns där till förfogande för Redhawks vet vi inte. Han har uttalat sig exempelvis till SVT Sport om att så skulle vara fallet, men uppgifter i kväll från klubbledning och Percy Nilsson säger att det inte är aktuellt.
Sista ordet är nog inte sagt där. Jag är inte så intresserad av att spekulera i det heller för stunden. Snarare vill jag lyfta fram det som jag länge gått och funderat över. Hur fungerar egentligen hockeykulturen i Malmö? Finns där någon värd namnet?
Jag är väldigt skeptisk.
Det jag hör och läser, framförallt då på bloggarnas kommentatorsfält, är rätt skrämmande. Med all den nutida historia som finns med misslyckade satsningar så verkar ändå en majoritet vilja se den vägen igen. För om Malmö så kallat “satsar” igen med NHL-spelare så är det alltså spelare av Ville Nieminen, Mikko Eloranta, Jani Hurme, Pavel Trnka och Jason Woolleys dignitet som vi kommer få se. Så vitt jag vet gav det tredjeplatser i två olika kvalserier.
Men framförallt gav det enorma ekonomiska underskott där, för att ta ett exempel, Jani Hurmes oförsvarligt höga lön gav effekter så sent som förra säsongen.
För det är just det. Satsar Malmö ett år och inte klarar av att ta steget upp, vem ska då betala kalaset året efter? Ni vet, när antingen motivation eller intresset för att försöka på nytt inte finns där. Då är det plötsligt andra som ska sanera och i värsta fall städa upp kontrakt som saknar täckning. Där har vi redan varit en gång. Att gå tillbaka till det finns inte i min värld.
Jag är fullt medveten om att klubbledningen i dagens Malmö Redhawks har gjort bort sig den här säsongen. Det finns ett par punkter som sticker ut allra mest med anställningen av alltför oerfarne Robert Olsson som huvudtränare, konflikten med och kring Jesper Mattsson samt informationsflödet från klubben ut till supportrar och sponsorer. Det betyder dock inte att vi ska köra rock ´n ´roll och gå en väg som byggs upp på tillfälliga pengar och utan ansvar i stället. Det tilltalar inte mig.
Jag förstår emellertid att det tilltalar en hel del andra där ute.
För mig är det ett bevis på bristande hockeykultur.
Långsiktighet accepteras inte och det är just det som är problemet.
Klubbledningen och investerarna som räddade Redhawks 2009 föll för kortsiktiga mål i somras.
Göran Karlström sparkades. Målsättningen höjdes. Rutinerade spelare förstärkte. Utfallet vet vi inte än till 100 procent men ett misslyckat år är det. Att köra hemvävt fullt ut och ge det rimlig tid är för mig enda vägen att gå om det en gång för alla ska bli tal om en långsiktig hållbar utveckling för klubben.
För fans som bara vill vara med när den stora plånboken plockas fram brinner knappast för klubben i sig. Om en eventuell satsning inte skulle ge den framgång som eftersträvas, kommer de fansen tillbaka säsongen efter till arenan och älskar Malmö Redhawks? Tillåt mig tvivla.
