Krönika: Skellefteå AIK – sönderläst och överkonstruktivt eller revanschsuget och nytänt
Skribenten undrar om Skellefteå är genomskådade och övermodiga? Att döma av spelet mot Djurgården i lördags kunde man tro det.
Undertecknad var och kände på stämningen i matchen mellan Skellefteå AIK och Djurgårdens IF den 19/9. Med anledning av att min 9 månaders son fick nog efter 2 perioder så såg jag inte sista perioden. Så här i efterhand så kändes det tyvärr inte så farligt. AIK kändes uddlösa vilket även bortasupportrarna var. Faktum är att även hemmapremiären kändes lam då endast 4583 personer ”fyllde” läktarna. Frågan är om tränarna och laget likväl som AIK-publiken är mätta på framgångar?
Utifrån matchen mot Djurgården så vet jag inte vad jag ska tro. AIK brukar vara sega och nedtränade under de första matcherna på säsongen likväl som att det inte alls är lätt att möta Djurgården inför ett fullsatt Hovet. Det jag ändå tycker man kan förbättra är viljan. Det var för få som gjorde jobbet framför mål och skridskoåkningen måste upp för att lag som DIF inte ska kunna hinna försvara sig som de gjorde denna match. Kul att se var de yngre spelare som tagit ett kliv fram och rättmätigt förtjänat mer ansvar i det offensiva spelet. Här menar jag exempelvis Markus Pettersson och John Norman. De man har mer att önska av är de mer rutinerade spelarna som är tilltänkta att vara ledande spelare exempelvis Jimmie Ericsson, Patrik Zakrisson och Janne Pesonen. Dessa spelare glimtar till under vissa stunder och Pesonen gör ett mål men jag tycker man har mer att önska av spelare som ska leda laget. Terry Broadhurst tycker jag är en frisk fläkt som man ser jobbar hårt och vill mycket tyvärr hänger inte passningsspelet med i alla lägen men det kommer nog då han har mer koll på spelsystem och stor rink.
All heder till Djurgårdens IF som genomförde en stabil och grymt disciplinerad match. De känns som vanligt tighta defensivt och har även spetsat till offensiven med nyförvärv till i år. Det man kunde se under matchen var att Djurgården spelade ett aggressivt försvarsspel för att sedan utnyttja AIK:s individuella misstag. Häri ligger Skellefteå AIK:s både charm och akilleshäl. Å ena sidan kan man göra helt magiska anfall och klapp-klapp spel å andra sida så kan det bli felpass på felpass i egen zon. För att AIK:s passningsspel inte ska bli överkonstruktivt och sönderläst så måste vilja och skridskoåkningen upp. I så fall hinner man reparera de gånger passningar går fel.
Sammanfattningsvis kan man tycka att efter ett fjolår med två förlorade finaler i CHL och SHL så borde både spelarna, ledarna och AIK-publiken vara fulla av revanschlusta och laddade för en ny säsong. Återstår att se om så är fallet. Jag tror och hoppas att AIK kommer att vara med i racet även i år. Med det man kan konstatera är trots allt att ”vilja slår klass” som den gamla klyschan lyder.
