Matcher, backar och nyförvärv!
Efter att ha testat med sallad lyckades jag locka ut latmasken. Efter förra veckans uppehåll är undertecknad åter vid tangentbordet för att dela med sig av sina tankar kring världens bästa hockeyförening. I veckans text avhandlas fyra spelade matcher, uppspel och nyförvärv.
Sedan min senaste text har Luleå spelat hela fyra matcher. Förra veckan förlorade laget mot såväl Leksand som Rögle. Bägge matcherna var tajta, men slutade 3-1 i fel riktning båda gångerna. Matchen mot Rögle var riktigt rolig. Bra tempo och många chansbyten lagen emellan. Avsaknaden av målskyttar blev dock plågsamt uppenbar. Det är vi fans visserligen vana vid. Så har det alltid varit i Luleå Hockey, chanser i mängder men uteblivna mål. I mina ögon var det dock inte där det mest skrämmande problemet låg den här gången. För mig är Luleås största svårighet i nuläget spelvändningarna, framförallt från defensiv till offensiv.
Jag upplevde samma problem under den föregående säsongen. Då var det i huvudsak Eddie Larsson, Victor Berglund och Pontus Själin som jag upplevde hade svårt att slå vettiga passningar i uppspelen. Då de två förstnämnda har lämnat laget och den sistnämnde är borta i nuläget hade jag trott på en förbättring, men icket. Jag vet inte om problemet ligger hos backarna eller i spelsystemet, men jag hoppas på en förbättring. Jag tror vissa delar löser sig när Tyrväinen och Connolly är tillbaka i centeruppsättningen och kan avlasta backarna. Ytterligare förbättringspotential finns att hämta hos Luleås senaste tillskott i truppen – Sami Lepistö.
Jag har min far att tacka för mycket i livet. Vissa motgångar i livet beskyller jag dock honom för. Utöver sitt karga finska utseende har han även fört vidare sin kärlek för det finska hockeylandslaget till mig (Sverige är bra i en sport – där håller jag på Finland…). Jag har således haft koll på Lepistö under en längre tid. I yngre dagar har han varit en väldigt stabil tvåvägsback som har levererat såväl poäng som ett rejält defensivt spel. Låt oss hoppas att han fortfarande har det i sig, trots att han nu börjat bli gammal för att vara verksam elitidrottsman. Med honom i laget hoppas jag att backparen faller på plats. Jag hade personligen fortsatt spela Andersson - Gustafsson, Honka - Engsund samt parat ihop nye Lepistö med jämngamle Sondell.
Innan Lepistö hann anlända till laget väntade en hemmamatch mot Färjestad. Där visade Luleå upp sig från sin bästa sida. Luleå vann visserligen bara med 2-1, men herre vilket spelövertag. Luleå vårdade pucken bra inom laget och var konstant spelförande. Det kunde mycket väl ha blivit ytterligare något mål framåt om Luleå hade haft lite mer tur med studsarna. I mina ögon var det Luleås bästa insats sedan säsongstarten. Det var helt enkelt en match som lovar mer inför fortsättningen.
Halloween till ära var vi nog många som blev skräckslagna över lördagens motstånd – Oskarshamn. Inte för att Oskarshamns lag skrämmer mig eller någon annan som motståndare, utan för att det skrämmer mig som åskådare. Fula matchställ och tråkigt spelarmaterial. Även spelarna i Luleå tycktes vara tagna av skräcken av att ställas mot ett allsvenskt motstånd. De två inledande perioderna var en tillbakagång till det tidigare knackiga och böljande spelet. I den tredje perioden kunde Luleå dock spela upp sig och visa prov på en fungerande offensiv. I slutändan blev det en stabil seger. Kul även att ”Lassi” var åter i buren.
Till veckan väntar, vad jag tror är, säsongens första tisdagsmatch för Luleås del. Det är inte vilken match som helst heller, utan faktiskt även den första mot Skellefteå. I vanlig ordning utgår jag från att det kommer gå åt skogen, men jag håller såklart tummarna för mitt, ditt och hela Sveriges bästa hockeylag. Kämpa Luleå!
