På fest hos Folktandvården?
Livet är en fest. "Håll mä om dä folk och fä” – sjöng Nationaltern. Med budskapet i baktanke undrar jag var tog glädjen vägen? Varför är känslorna efter matchen som ett väntrum till Folktandvården?
Nu kanske jag kastar sten i glashus, skit samma jag gör det ändå. Jag gör det på gott och ont; för efter Skellefteås 6–0 seger mot Färjestad, känner jag känslomässig tomgång. På alla plan. Måhända är mediaefterspelet inte den efterrätt man önskar som tränare. Vare sig huvudrätten på tre perioder gav mersmak eller beska. Men nog kan man kosta på sig lite mer känslor - finns det utrymme för mer glädje i ishockeyns finrum?
Måhända väntar publiken till ”bättre tider och matcher”. Men hockey är här och nu. En krona idag är lika mycket värd som den imorgon. Kanske är ledande spelare mer sugna på komma hem till mat och – sovklockan än att samtala efter match. Kanske är medias bevakning bekväm och likriktad. Vi är alla olika – så även i våra åsikter i den saken. Visst, en dag på jobbet kan vara olika rolig - men det kan också vara det samtidigt som man ser värdet av att bjuda på mer än de lägst hängande frukterna.
Men när man av varken tränares tonläge, kroppsspråk, eller ansiktsuttryck kan spegla en 6–0 seger på hemmaplan, eller spegla en 0–6 förlust på bortaplan, är vi långt in i den grå massan. Med publiken splittrad mellan en bekväm soffa, och en gles ståplats i grå cement. Mellan spelare och tränare som bara vill bocka av formalia efter match – för att ta en räkmacka framför valfri kriminalserie, innan ekorrhjulet kommer med väckaren nästa dag.
Men personligen förblir hockeyn en känslokanal, inte en politiskt korrekt arena. Måste en tränare stirra i taket, kolla tomt rakt fram när den väntar på motståndares utsände inför en presskonferens. Eller gå tillbaka till omklädningsrummet direkt efter en formell och torr presskonferens?
Måste tidernas poängkung se allmänt uttråkad ut när han kommenterar sitt rekord? Finns det fler intresserade att skapa glädje än klackens kärna som endast har konkurrens av popcornätande barn som väsnas i blindo.
Måste efteranalyser i en presskonferens vara torra och grunda? Nu får ingen får höjas för mycket, ingen får sänkas i onödan. Man håller en nedtonad profil mot tränaren i andra laget, oavsett hur matchen gått.
Känslan är att eventuellt känsliga frågor rundas med eftertänksamhet, men misstänksamt vilseledande. Omklädningsrummet är stängt – och media matas lite pliktskyldigt. Tänker er Tichnov light – men utan ett knapert tuggummi.
Vill man locka tillbaka publiken till arenan – måste man öppna sig mer. Både från Skellefteå, och i varierande grader övriga lag i ligan. Uppifrån och ner - nerifrån och upp - och mötas på mitten.
Bert hade passion och känslomässig närvaro
Allt behöver inte gå till den nivå som föranledde Bert Robertsson och Roger Rönnberg till en klassisk presskonferens. Där känslorna tog över – men gav liv till SHL och visade att hockey är känslor. Alla behöver inte vara lika medialt frispråkig som Anders Forsberg – och alla behöver inte bli lika sura som bara Bulan är med jämna mellanrum.
Men visst är samtliga exempel uppfriskande, det som gör lunk till liv. Även om Vitbergsbadet knappt stängt, och löven just bytt färg. Alla behöver inte bli kända ”som den långa killen som skriker på hockeyn" – som undertecknad. Men hellre ökänd på ståplats än oigenkänd på sittplats för egen del. En riktig fest har en ljudkuliss av känslor - vilka den än må vara
Inslag av grå serielunk kommer alltid att finnas. Men visst kan det vara undantaget och inte regeln? Jag ställer frågorna – men förhåller mig öppen till svaren. Kanske är det ett önsketänkande om mer autentisk glädje, den som gör den grå massan nyanserad jag efterlyser. Och kanske borde jag rikta kritik till mitt eget förhållningsätt. Skapar jag mer glädje?
Jag kan inte sätta fingret på vad jag exakt saknar efteråt – men inte är det ångestfyllda väntrummet i Folktandvårdens lokal i Anderstorp Centrum förfallna byggnad - dit tankarna nu orienterar sig till. Kanske är det bara budskapet Nationalteatern spred, som vi alla kan påminna oss om. Inte minst en grå septemberdag när Skellefteå just nollat de svenska mästarna på hemmaplan.
Folktandvård eller folkrörelse - var är vi på väg?
(Bild från Anderstorps centrum)
Eller ska vi fortsätta behandla ishockeyn som en affärsindustri – med robotar och PR-avdelningar, där vi alla är ytliga kunder, och ingen vill stöta sig med en möjlig kollega eller kund. Med Instgram och Tik-Tok, där regisserar vi oss till döds och får parallellt veta vilken serie varje tränare kollar på över havregrynsgröten. Hockeyn förtjänar mer än känslan som jag har, likt en daglig mekaniserad rutin på beställningsjobb, av alla parter.
Alla är vi barn av våran tid på samma arena, med olika roller. Men i sitt embryo var hockeyn en folkrörelse – fri från tvingande ramar och grå massor.
Idag får jag förnimmelser av tiden man satt och väntade på att bli uppropad i på Folktandvården. Pliktskyldigt väntande – en in – en ut, och leksak på det. Jag säger inte att vi är där i väntrummet bland folk och fä– men känslan gör sig påmind. Det är illa nog för egen del.
