Skellefteå AIK-bloggen: Det blev ingen serieseger - som väntat
2-3 i Cloetta Center i kväll samtidigt som Luleå slog AIK med 0-1 på Hovet efter förlängning - och slaget om seriesegern är avgjort.
Grattis Luleå.
Säga vad man vill om att en serieseger är ointressant jämfört med ett SM-guld - det är ändå stort att vinna Elitserien. Luleå har egentligen inte dippat en enda gång under säsongen, i alla fall inte resultatmässigt, och det var väl slutligen det som blev skillnaden.
Skellefteå AIK såg, under sin långa serieledning, ut att vinna serien. Det kändes som att man skulle göra det, och det kändes så länge. Men på slutet har det växt fram mer och mer att Luleå kommer att vinna den. Och till slut var det ju väntat.
Ändå en aning snopet att inte lyckas vinna serien, särskilt som AIK hade kunnat revanschera sig från ifjol med den fullkomligt bortsumpade seriesegern, då man hade allt i sina egna händer i sista hemmamatchen mot ett Linköping som inte hade något att spela för - men bara lyckades ta två poäng och då slutade trea i Elitserien.
Med det i åtanke känns det betydligt mindre snopet i år.
Nu är andraplatsen det stora målet, så klart, och man behöver slå just Luleå hemma på lördag för att säkra upp den. Det blir ett märkligt derby, det. Luleå är redan klara seriesegrare utan något att spela för på lördag, men man viker naturligtvis aldrig ned sig i ett derby och vill nog göra allt för att sätta käppar i hjulet för konkurrenten. Och markera inför slutspelet, där man kan stöta på varandra.
Samtidigt lär Luleå knappast ta ut sig i onödan, och bränna onödigt krut i en betydelselös match. Riskera skador och sånt. Man lär spela juniorer, och man lär inte matcha toppspelarna i onödan.
Men med Luleås starka grundspel så blir det hur som helst en tuff match.
***
Kvällens match då?
Kanonmatch. Bästa bortamatchen på länge. Det märks att man har lättat på träningen, och att man med träningsupplägget tajmat in formen mot slutspelet. Det börjar se riktigt, riktigt bra ut igen. När farten - som är den absoluta nyckeln i AIK:s spel - är där så är AIK ett vansinnigt bra lag.
Linköping satte ändå emot bra, och krigade heroiskt - men visst var Skellefteå bättre.
Linköpings mantra under torsdagskvällen var att pressa domarna. Spelare, tränare och publik. Alla pressade matchen igenom. Det blev nästan lite löjligt emellanåt. Man skrek verkligen på allt.
Det var planerat. Det här var en do or die-match, det hade man förstått nu i Linköping. Senast på hemmaplan så blev man ju avklädda mot Frölunda. Och hemmamatcherna är ju så viktiga här i slutet för Linköping. Det är ju dom som avgör. Och nu var man tvungna att utnyttja hemmaplanen på alla sätt man kunde.
När presschefen, eller vem det nu var, till och med gick ut på twitter med att publiken MÅSTE pressa domarna så visste man. Det skulle skrikas.
Det gav frukt, också. AIK:s två utvisningar i mittperioden - den enda period där Linköping var bättre, och där dom faktiskt var bättre mycket på grund av just de där utvisningarna - var helt sanslösa. Särskilt den andra, den på Jämtin. Oj, oj, han kan det där med att ordna utvisningar. Skolboksexempel på hur man lurar domaren, det var verkligen världsklass i utförande. Nästan så att man blev imponerad.
Och Holloway undrade vad fan som hände.
Jag tycker inte att publiken gjorde fel heller, vill jag inflika. Hade AIK varit i samma situation hade jag velat att vi gjorde på exakt samma sätt. MÅSTE man vinna, om man verkligen MÅSTE vinna, och spelar på hemmaplan, då ska man pressa domaren på ett mer än löjligt sätt. Det måste man. Det finns inget annat i det läget.
Linköping skulle bara vinna till varje pris, och det skulle publiken också.
Och sen så fanns det ju andra faktorer till att Linköping vann matchen också, annat än hemmapubliken. Fredrik Norrena, till exempel, som fullkomligt massakrerade Andreas Hadelöv i målvaktsmatchen trots att det bara blev 3-2. Men det gjorde han. Han var outstanding. Han var iskall och glödhet på samma gång, när det behövdes som mest.
Vilken vinnare.
Och sen så var det ju denna Jämtin. När man som partisk motståndarsupporter verkligen hatar Jämtin som man gör efter vissa matcher (som denna) så är det rätt och slätt en solklar indikation på att Jämtin har gjort exakt allt som han ska göra i en sån här match. Att han har varit otroligt bra och värdefull för sitt lag. Det var han i kväll.
Och backarna! Hävelid framförallt. Vilken gigant. Vilken ledare. När Magnus Johansson inte riktigt är där den här säsongen, och inte riktigt är där i de VIKTIGA matcherna för Linköping - då kliver Hävelid fram och gör både sitt eget och Johanssons jobb. Otrolig insats. Och Majesky, AIK-bekantingen, klev fram även han. Han var stor och stark varje gång han behövde vara det, han vann varje närkamp han behövde vinna. Han var sådär bra som man kan komma ihåg att han var i vissa matcher i AIK.
Och han var, precis som Hävelid, där när det behövdes som mest.
Hatten av till samtliga.
***
Skellefteå AIK gjorde som sagt en riktigt, riktigt bra bortamatch. Samtliga spelare var i stort sett pigga. Alla kedjor var bra, alla backpar var bra. Spelare som sett sega ut, som Jocke Lindström till exempel, var jättepigga idag. Det hände bra saker hela tiden.
Specialteams var bra. Både powerplay och boxplay. Fem mot fem-spelet var riktigt bra, i alla tre zoner. Och fyra mot fyra-spelet var jättebra det också, där hade Linköping rejäla problem när AIK fick utnyttja farten.
Farten. Nyckeln. Det är lustigt det där, för allt kommer verkligen med farten. Närkampsspelet blir så mycket bättre, passningsspelet blir så mycket bättre, positionsspelet blir så mycket bättre. Allt blir så mycket bättre.
Farten kommer mer och mer. Det känns bra. Det känns bra inför slutspelet. Jag fick en riktigt bra känsla av den här matchen, trots förlusten.
Riktigt bra känsla.
