Skellefteå AIK-bloggen: Man kan inte låta bli att hoppas
Jag har inte bloggat något under finalserien.
Jag har mått illa.
Vägen hit har varit fylld av vidrigheter, ur en Skellefteå AIK-supporters point of view.
I match 1 föll Skellefteå på grund av en massa lama och naiva misstag.
I match 2 föll Skellefteå på ett käftsmälls-aktigt slumpål i en förlängning som det kändes som att man skulle ta.
I match 3 föll Skellefteå därför att Svedberg gjorde sitt livs match samt att Granström gjorde ett regelvidrigt mål.
Det har varit motvind. Det har varit motstuds. Gång på gång, på gång på gång.
Igår tog allt det eländet slut. Igår kom medstudsarna. Och Brynäs, och i synnerhet Silfverberg, fick känna på motstudsar.
Skellefteå dödade det eländet, och dödade Brynäs jäkla guldfirar-hybris. Även om AIK inte kommer att vända och vinna med 4-3 i den här serien (för det är jag övertygad om att man inte kommer) så är jag evigt tacksam för det.
Evigt tacksam.
Alla var övertygade om att Brynäs skulle vinna med 4-0 i matcher. Hela media-Sverige hade bestämt det. Verkligen. Och Gävle kommun satte upp skyltar och gratulerade till SM-guldet innan matchen, och Skellefteås tränares sidorum vid bortaomklädningsrummet i Läkerol Arena var tapetserat i guldlöpsedlar, och Molin och Sundlöv stod och pratade om guldet på live-TV inför matchen. Och så vidare.
Jag behöver väl inte ens berätta hur skönt det var att vinna igår. Det är enkelt att säga det, särskilt så här dagen efter, men gårdagens seger var definitivt, för mig, en av de skönaste segrarna Skellefteå AIK någonsin tagit.
Trots att Skellefteå inte kommer att vända serien. Men gårdagens seger kunde inte bli mer rätt och mer skön.
Och herregud, 4-0 i matcher?
Bud Holloway sa någonting i stil med att "aldrig i livet att vi ska förlora med 4-0 i matcher, inte en chans" inför match 4.
Precis så, Bud.
***
Det är rätt svårt att inte störa sig på journalister och TV-experter som målar så löjligt brett med penseln hela tiden.
När Brynäs vinner så gör man allt rätt, och Skellefteå gör då allt fel - och igår var det tvärtom, bara för att Skellefteå till slut vann.
AIK var lite bättre igår än i match 1 och 2. Det var man. Men det var inte natt och dag-skillnad.
Det fanns massvis av detaljer som Skellefteå gjorde bra när man förlorade, och massvis med saker som man gjorde dåliga igår när man vann. Och samma sak gäller naturligtvis Brynäs i den här finalserien.
Det är jämna matcher. Det är små marginaler det handlar om, och ofta tillfälligheter.
Låt det vara det när det är det.
***
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Christian Söderströms deltagande i finalserien.
Jag förstår det inte. Och det gör nog ingen annan heller.
Crippe är -12. Vilket ju är helt otroligt.
Men det är inte grejen med Crippe. Grejen är den att han inte uträttar någonting. Ingenting. Han har inte uträttat någonting bra överhuvudtaget. Och det har pågått länge. Att man ifjol, för att ta ett exempel, fortsatte att ge Mikko Lehtonen chans på chans i slutspelet och i finalserien i synnerhet - det förstår jag. Det var logiskt. Mikkos potential var enorm. När en sådan spelare presterar maximalt så får man otroligt mycket.
Men det får man inte av Crippe, inte på samma sätt. En normal-presterande Crippe är duktig, men absolut inte lagets bästa forward. Inte ens en av de bästa.
Därför kan jag i min vildaste fantasi inte förstå hur han får chans på chans på det här sättet.
Jag förstår inte hur Anders Forsberg kan spela honom, ens en sekund. Jag förstår inte att journalisterna inte frågar honom om hur han egentligen tänker angående Crippe. Jag förstår heller inte hur Crippe INTE kan säga att han faktiskt inte vill spela när han blir uttagen. För det borde han tammefan säga.
Det är helt otroligt.
När Crippe tog säsongens mest onödiga utvisning igår, och gav Brynäs 5-3-läget, och Silvferberg satte 1-0 - då var jag helt övertygad om att Crippe, eller uttagningen av Crippe, hade avgjort hela finalserien. I det ögonblicket var jag helt övertygad.
Jag tycker om Crippe. Spelaren och människan. Han var grym i slutspelet ifjol. Och han har sina kvalitéer. Han är i grund och botten väldigt bra.
Men inte nu. Inte i det här slutspelet.
Nu räcker det.
***
Att Lee Goren har varit borta är otroligt tråkigt.
Skellefteå AIK ansåg, när man gjorde sin utvärdering efter fjolårssäsongen, att en faktor till att man inte räckte till i finalen mot Färjestad var att man inte hade en Lee Goren i laget.
Goren har varit outstanding den här säsongen. Och när det nu börjar, det här som han värvades för, så har han varit halvskadad i match 1, och icke spelbar i match 2, 3 och 4 i finalserien.
Nu kommer han, vad det verkar, vara tillbaka på tisdag.
Och det känns otroligt bra.
***
Avgör Brynäs imorgon?
Det är mycket möjligt. Det är väl 50/50, typ.
Det är på vissa sätt olyckligt att vi vann igår (även om det som sagt var en av de skönaste segrarna någonsin, som jag inte hade bytt mot någonting), men det blir ju faktiskt så att man börjar intala sig att AIK har chans att vinna SM-guld ändå. Man kan inte låta bli att hoppas. Och man kommer att bli knäckt när (jaja, om) Brynäs avgör, trots att det nästan är klart. Det är naivt och löjligt optimistiskt. Men man kan inte låta bli.
Man tänker ju att det är hemmamatch imorgon. Att Skellefteå ju ändå inte ska förlora tre raka hemmamatcher i en finalserie. Och man tänker ju att om AIK nu vinner så blir det en match 6 i Gävle där det plötsligt är en vansinnig press på Brynäs, att det blir en match där Skellefteå absolut kan skrälla och chocka ett pressat Brynäs. Och att det i så fall blir en sjunde avgörande på hemmaplan. Mot ett Brynäs som just har förlorat tre raka och är i all världens obalans och där Skellefteå har ett enorm mentalt övertag.
Så där tänker man ju.
Även om man någonstans förstår att det inte kommer att gå. Fyra raka, när det är så jämna matcher där det handlar om så små marginaler, det är helt enkelt inte möjligt. Oavsett hur bra Skellefteå spelar så kommer det att studsa Brynäs väg någon gång i någon av de kommande matcherna. Någon gång kommer det ju att göra det. I någon match kommer Brynäs antingen vara tillräckligt mycket bättre än Skellefteå för att vinna, eller bara få det där lilla flytet i någon sekvens som räcker för att vinna.
Fyra raka är för mycket när det är så jämnt och tight. Någon gång väger det över till Brynäs fördel. Det måste det göra.
Men trots det så tror man att det kan gå.
Ändå hoppas man.
Man kan inte låta bli.
