Skellefteå AIK-bloggen: Nej, nej, nej, nej, nej...
Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda den här texten. Jag har aldrig varit så förkrossad när jag har skrivit förut, och jag har ingen som helst lust att skriva heller, men oavsett hur jobbigt, äckligt och vidrigt det känns så har jag bestämt mig att jag ska blogga ändå. Jag ska liksom inte bli nedslagen av det som händer. Ja, jag är en jäkla riksidiot. Jag vet.
Men vad är det här egentligen? Vad är det här? Vad har vi någonsin gjort för att förtjäna detta? Hockeyguden fällde krokben på oss i tisdags, just när vi såg ut att vara på väg att korsa mållinjen, han sparkade på oss idag när det där 3-3-målet kom, just när vi hade rest på oss, och han spottade oss rakt i ansiktet i förlängningen. Rakt i ansiktet. Och smetade ut det.
Just det där 3-3-målet alltså.. Kan det bli värre? På riktigt, kan det bli det? Nej, det kan det inte. Det kan verkligen inte det. Det dära 3-3-målet kommer att etsa sig fast som något väldigt, väldigt mörkt i mig. Jag kommer aldrig att bli av med det. Aldrig. Inte ens om vi mot alla odds skulle vända på den här serien.
Och det går ju att vända serien. Det gör det ju. Vi gör ju en förbannat bra bortamatch idag. Sanslöst bra. Jag är otroligt stolt över mitt lag, att vi reser oss på det sättet från i tisdags, och kommer till en av de tuffaste slutspelsarenorna man kan komma till och genomför matchen på det sättet som vi gör. Men vad hjälper det? Domarna var på våran sida idag också, men vad hjälper det? Vi stänger matchen på ett helt vansinnigt bra sätt i tredje perioden, men vad hjälper det? Vi känns betydligt piggare, men vad hjälper då det?
Men jag är ändå mest arg på mig själv. Att jag är så otroligt naiv som tror att vi "ändå kan ta det här" i förlängningen, och tvingas sitta med ett hjärta som slår 5 slag i sekunden i tio minuters förlängning igen, med ett litet, litet hopp som jag klamrar mig fast vid. Det där hoppet är en illusion i en förlängning mot Luleå, och det borde jag ha lärt mig. Det borde jag. Då hade jag inte tagit förlusten så oerhört hårt som jag tog den.
Nä, nu känns det inte bra. Serien går som sagt att vända. Luleå går på få backar, och dom borde vara slitna. Dom har spelat tre förlängningar i rad, på mindre än en vecka, och till helgen väntar ett back to back-möte, där finns chansen att ta två matcher mot ett kanske sargat Luleå och kvittera till 2-2 i matcher - även om dom får tillbaka backar till helgen. Och det känns ju lättare att studsa tillbaka efter något så här tungt på hemmaplan på lördag, med publiken i ryggen. Det gör det.
Men det känns ändå inte ett dugg hoppfullt idag. Det kommer det inte att göra i morgon heller. På lördag? Ja, det är upp till laget. På egen hand kommer jag inte klara av att hoppas på någonting alls..
Och till sist: Martin Magnusson efter kvällens förlust.
