Skellefteå AIK-bloggen: Orättvist trendbrott
Ingen "efter match-artikel" publicerad ännu efter gårdagens bortaseger mot Färjestad - då får man väl vakna ur bloggdvalan och skriva något själv då.
Det blev alltså vinst. Två sköna poäng efter Niclas Burströms sudden-avgörande.
För första gången på ganska länge i Löfbergs Lila.
Senast Skellefteå AIK vann i Karlstad var den 30:e oktober 2010, alltså nästan två år sedan. Det är en trend som har varit en aning märklig, Skellefteå har ju faktiskt gjort flertalet riktigt bra prestationer i Löfbergs Lila sedan dess, och man har fått matcherna till förlängning flera gånger, men Färjestad har lyckats hitta vägar att vinna, man har dragit det längsta strået varje gång.
Paradoxalt nog så kom trendbrottet, gårdagens vinst, i en match där Färjestad var det klart bättre laget och i ärlighetens namn förtjänade samtliga tre poäng. Nu tog Skellefteå två, och det får kanske ses som någon typ av rättvisa efter det som hände i torsdags i Gävle där man definitivt var värda poäng men där Brynäs vände i tredje perioden och avgjorde med 30 sekunder kvar att spela, lite drygt.
Så någon typ av rättvisa för AIK, men naturligtvis inte för Färjestad. Nu har jag, som Skellefteå AIK-supporter, visserligen en del matcher i Skellefteå Kraft Arena i minnet, där Skellefteå har varit klart, klart bättre och vunnit skotten på samma sätt för att sedan se sig besegrade ändå utav Färjestad.
Nu var det Skellefteås tur.
Färjestad kan, precis som många andra lag i Elitserien, ha problem med målskyttet i vissa matcher. Stora problem. Totalt sett har man bara gjort ett mål mindre än Skellefteå, som ju har gjort näst-näst flest mål i serien (även om ett par målfarliga lag har någon färre match spelad) men min bild av Färjestad är ändå att man saknar en offensiv... tydlighet. Det känns som att den offensiva idéen är lite oklar. Det känns som att man chansar mycket, slänger in mycket slumppuckar mot mål - utan någon riktig mottagare, som oftast är för sen in på pucken. Man satte upp en del bra spel igår, man hittade efter kortpassningsspel fristående spelare för direkta avslut i ytor i närheten utav slottet. Men det blev ändå inte riktigt farligt, det kändes inte farligt som motståndarsupporter.
Bortser man från Färjestads chanser i powerplay så skapade man ganska få kvalificerade målchanser sett till matchbilden. Många skott, oerhört många, men ganska få heta chanser.
Det finns kanske ett offensivt problem i Färjestad. Ett man i så fall borde lösa om man nu ska vara med i år, för det har man alla förutsättningar att vara då laget i övrigt är jättestarkt.
(Jag garderar upp mig med ett kanske då jag inte sett Färjestad särskilt mycket, utan mest har fått den bilden efter våra två möten i serien, det kan mycket väl vara så att Färjestad la ovanligt mycket energi på att skapa situationer kring målet, att slänga in chanspuckar då det var det som, enligt Leif Carlsson, var problemet senast i Skellefteå. Det menade han på presskonferensen den gången, och han tryckte på det i intervjun inför gårdagens match).
Färjestad var bättre, som sagt. Men Skellefteå var bra dom också. Man var visserligen mer tillbakapressade än man någonsin vill vara sett till vad man har för tanke med sin ishockey, men med Jimmie Ericsson, Oscar Möller, Pierre-Edouard Bellemare, Pontus Petterström, Petter Granberg, John Klingberg, Markus Svensson och så vidare på frånvarolistan - då är det kanske inte så konstigt. Man spelade åter många juniorer, och det är ju ingen hemlighet att juniorer kan få problem vid längre byten i egen zon. Men man stod upp otroligt bra, man vann de allra viktigaste närkamperna, man lyckades freda sig i de allra farligaste situationerna kring eget mål.
Och man hade ett sylvasst powerplay som inte bara gav laget chansen att andas och känna ett lugn i matchen, det var ett powerplay som gjorde att laget växte och fick energi. Och ett powerplay som fick Färjestad att fundera, och framförallt att vara väldigt försiktiga med att ta utvisningar. Och det var en markering, där man visade att man när som helst kan göra mål i den här matchen när man får chansen i powerplay - oavsett matchbild.
Och framförallt så hade man en storspelande Joacim Eriksson längst bak.
Det räckte. Till två poäng, till ett "det var på tiden"-trendbrott i Karlstad.
