Skellefteå AIK-bloggen: Snudd på storhetstid - Bellemare bäst i serien?
Bloggen behöver blogga. Och det är väl ett rätt bra läge att göra det nu.
Det går bra för Skellefteå AIK just nu. Väldigt bra.
Det fanns ett Skellefteå AIK-fenomen som kallades "svarta november", kommer ni ihåg det?
Jag säger fanns, för det finns inte längre. Det ställdes in i år.
AIK har 6 raka segrar, och 26 mål på de 5 senaste matcherna. Det är absurda siffror, givetvis. Och produktionen är så pass utspridd också. Producerande spelare kommer och går (skadeläget har inte direkt varit optimalt) men produktionen framåt håller i. I gårdagens 0-7-kross mot Rögle, som jag snart återvänder till, så var det inte bara de två första formationerna som dominerade offensivt. Tredjekedjan gjorde det också, och fjärdekedjan gjorde det framförallt.
Bra spelare, visst. Produktiva spelare, visst. Men just att hela laget får ut så mycket offensivt, och att man har en så stark produktion oavsett vilka som spelar och vilka som är skadade visar ändå att det är laget som är bra offensivt, mer än att det bara är spelarna. Starka individuella offensiva krafter, en ännu större kollektiv offensiv kraft.
Anders Forsberg har något riktigt stort på gång. Något jävligt stort. Om 15-20 år är chansen stor att man kommer att titta tillbaka på den här tiden, den här Forsberg-eran, som en av de finaste i klubbens historia. Det kommer inte alltid se ut så här, får vi ändå påminna oss om, och vi måste verkligen förstå att vi ska njuta och uppskatta det här. Det började bra under Anders Forsbeg, det blev ännu bättre ifjol, och i år ser det ut som att man når kulmen i den här AIK-eran.
Men för att det här ska bli någon slags storhetstid, en era att se tillbaka på som historisk, så krävs det att man vinner en titel. Att man vinner ett SM-guld. Två silver i rad räcker inte. Det går ändå ut på att vinna.
Men oavsett. Den här tiden kommer man aldrig att glömma. Det här är speciellt.
Vad som hände igår i Ängelholm är rätt svårt att förklara, och att överhuvudtaget hålla på att fundera kring. Senast jag skrev ett blogginlägg så hade Skellefteå AIK också då krossat Rögle. Då var det 6-0 på hemmaplan. Då var det frågeställningen (som ju alltid finns där vid stora segrar) om det var Rögle som var dåliga eller Skellefteå bra som gällde, och som alltid så fick man landa i att det är en kombination av båda som gjorde att det blev som det blev.
Och där hamnar man nu också. Men precis som jag sa senast, oavsett hur dåligt Rögle nu spelade... vad fan skulle dom göra, liksom? Hur lätt hade dom det?
Inte speciellt.
Skellefteås offensiva prestation under första halvan av matchen är något utav det värsta jag sett. Helt vansinnigt. Det var som om vartenda vit-dressad spelare var 10 gånger bättre än vad man egentligen kan vara, varje AIK-spelare var "in the zone". Och alla klickade med varandra, samtidigt som man då var "in the zone". Och då blev det som det blev i offensiven.
Men återigen. Rögle gav ju Skellefteå möjligheten att vara så bra. Det är tråkigt att behöva komma till det, men det är ju oundvikligt när det finns en motståndare.
Jag upplevde att Rögle hade en alldeles för stor respekt för AIK. Det fanns en rädsla när Skellefteå kom i fart och gick till anfall. Rögle blev passiva, framförallt i egen zon. Alldeles för stor respekt. Det blev kostsamt.
Så ska det inte vara på hemmaplan, inför en av hockeysveriges bästa och starkaste publiker. Men så var det.
Och det säger ändå en del om detta Skellefteå.
***
Det här var, som sagt, en laginsats av Skellefteå. Alla kan nämnas. Fjärdekedjans spel i offensiv zon var kanske det mest positiva, just för att det var överraskande och överväldigande att en checking-line kunde prestera på det sättet offensivt.
Men ska man nu nämna någon så finns det bara ett alternativ. Han heter Pierre-Édouard Bellemare och kommer från Frankrike. Och han är bäst i Elitserien.
Lång skadefrånvaro och säsongsdebut för tre matcher sedan. I ett derby mot Luleå på hemmaplan (högkvalitativ match, det) där han "hade en bit kvar till formen" men ändå klev in och gjorde skillnad, framförallt i defensiven där han var ruggig. Han följde upp med en riktigt bra insats mot Modo. Han bjöd på några helt absurda läckerheter som föranledde Emanuelssons 0-2-mål (inte ens Petters agent skulle påstå att det inte var Pierres mål) bland annat, och som alltid dominant i defensiven matchen igenom.
Och så mot Rögle igår då, i hans tredje match för säsongen..
Under första perioden så satt man och funderade på vad fan han höll på med egentligen. Man ska inte kunna vara så där bra. Det är nästan svårt att sätta ord på det. Han gick inte att göra nånting åt. Han var på en annan nivå, helt enkelt.
Han är så fruktansvärt jäkla bra. Hans utveckling under åren i Skellefteå AIK saknar motstycke. Han är så komplett, han har allt man någonsin behöver ha. Han har Jimmie Ericssons driv och kraft, finess och mod. Och hans auktoritära aura, han är en lika stark ledare. Han har Jocke Lindströms handleder. Han har ett lika vasst handledsskott som Oscar Möller. Ett lika (nåja, nästan i alla fall) bra slagskott som Holloway (som tyvärr sällan används). Och han är lika bra på att täcka skott som Melker Karlsson och Martin Lundberg..
Och han har storleken, är bra på att täcka puck, är tillräckligt stark, väldigt snabb, väldigt skicklig på att åka skridskor rent allmänt. Han är riktigt, riktigt bra i hög fart med puck. Och han är otroligt bra defensivt. Helt otroligt bra. Han är en av lagets största krigare och bästa lagspelare. Fullkomligt överlägsen som tvåvägsspelare.
Och på senare år så har han blivit produktiv. Det har alltid funnits ett målsinne där, det såg man redan när han var ung och vann skytteligan i Allsvenskan under tiden i Leksand. Men nu har han nått tillräckliga höjder som spelare för att producera på det sättet han ska kunna i Elitserien, för att få ut alla poäng han kan få ut.
Han är hemma som spelare. Han är där.
Jimmie Ericsson och Bud Holloway i all ära. Men Pierre är bäst i AIK. Och bäst i Elitserien.
Det tycker jag verkligen.
NHL-Lockout?
Ce n'est pas grave!
