Skellefteå AIK-bloggen: Tack, Luleå!
SM-final. Skellefteå AIK är i SM-final. Det finns så klart ord som är tillräckligt kraftfulla för att beskriva det, men just nu är dom svåra att hitta. Jag är född 90, och mina flesta år med Skellefteå AIK har så klart inte varit särskilt positiva. Jag har aldrig fått vara med om att vinna något (avancemanget till Elitserien är visserligen en större seger än ett SM-guld i år, men det är inget guld, ingen vinst liksom). Jag har aldrig varit med om att Skellefteå är bäst i Sverige. Aldrig. Jag har varit med om konkurshot, vansinniga debacle i play off-spel, och framförallt - just när jag nådde åldern då jag verkligen började förstå vad Skellefteå AIK betydde för mig - alla dessa hänsynslösa och tragiska prestationer i Kvalserien. Alla misslyckanden... Och herregud SM-final. SM-FINAL. På riktigt? Det är sinnessjukt. Det hade ingen trott på för tio år sedan, allra minst jag. Det är ju nu man ska njuta, och även om det blir svårt så måste vi göra det. Det måste vi. Vi som får uppleva detta måste njuta, allt annat vore fel.
Oavsett om det blir guld eller inte så är det här fantastiskt, och jag kan så klart skriva en lång text om att klubben har gjort ett magiskt jobb genom att etablera sig i Elitserien, och sedan steg för steg bli en starkare förening varje år, och FRAMFÖRALLT höja sig ett snäpp, sportsligt, varje säsong. Och nu har vi tagit det kanske tuffaste steget av dom alla, till en SM-final. Vi har struntat fullständigt i vad topp 4 i Elitserien är för ett fenomen, och vi har struntat fullständigt i vad en klubb i Skellefteå ska vara kapabel till att göra i svensk hockey. Den texten tänker jag skriva också, men den kommer efter säsongen. Nu finns det inte tid för det. Jag har ju en SM-final, och en väg dit att beskriva, och mest av allt just nu, en match som tog oss dit att beskriva.
Och det är inte helt enkelt, särskilt som det blev en så galen match, och eftersom att jag fortfarande är så uppvarvad. Vilken dramatik, till att börja med. Jag hade lurat mig själv att det här skulle bli en lugn kväll, en match där man kanske kunde vara en aning avslappnad. Jag hade fel. Bortsett från semifinal 3, och förlängningen där, så var jag som mest nervös här. Ju längre matchen led, ju mer jag verkligen förstod att ALLA, ALLA, ALLA matcher är helt galet jämna och tajta, och att en sjunde avgörande på lördag skulle kunna sluta precis hur som helst. Jag lurade mig själv, som så många gånger förr i den här serien.
Luleå var bättre. Alla perioder var jämna med flera chanser åt varje håll, men ser man ändå till helhetsbilden så är Luleå ett klart snäpp bättre idag. Men vi gör ju dom där målen, dom där målen som vi inte har kunnat göra på Luleå i den här serien. Ologiska och ganska enkla. Offensivt är vi visserligen inte dåliga, men Luleå är ändå vassare. Defensivt så är vi slarviga många gånger, och det är ett under att Luleå inte utnyttjar misstagen. Defensivt är Luleå starkare. Men målvaktsspelet (jaja, räknas väl in som defensiven) blev avgörande. Anders Nilsson gör inga supertavlor, men han släpper tre puckar som han definitivt kan ta. Det blir lite att det var Nilssons "fel". Lite. Hade han varit uppe på den nivån han har varit på tidigare i slutspelet så hade Luleå vunnit den här matchen. Och man ville ju inte på något sätt att det skulle bli så, efter hans magiska slutspel, men så blev det.
Andreas Hadelöv visade att gammal är äldst. Han är magnifik denna Hadelöv. Han är så stabil, i match efter match, och det var just det Luleå hade behövt, just det Nilsson hade behövt vara. Nilsson vann målvaktsmatcherna i början av serien - men nu i slutet, när målvaktsspelet var som viktigast, då har Hadelöv vunnit dom. En faktor i den här semifinalserien.
Men vilken match. Skellefteå gör tuffa mål, men Luleå kommer tillbaka hela tiden. Hela tiden. Och efter 3-4-målet så är man extremt nära på slutet, även om Skellefteå stänger matcher på ett oerhört bra sätt numera. Luleå gav aldrig upp. Men det gjorde inte vi heller.
Luleå orkade inte riktigt hela vägen fram i den här semifinalserien. Man började ta många utvisningar, något man inte gjort på hela säsongen. Även om vissa är tveksamma så tyder det ändå på en viss trötthet bland Luleå-spelarna, givetvis fysiskt då man har gått runt på få backar och fick en jobbigare kvartsfinal än Skellefteå fysiskt sett - men också mentalt, då man har gått igenom så mycket. Och serien mot Djurgården var ju påfrestande på alla sätt och vis. Oavsett hur mycket man än ville slå Skellefteå så kom nog någon slags nöjdhetskänsla och mental trötthet. Den serien tog så mycket på psyket, och det har den här serien gjort också med allt runtomkring och de jämna matcherna som gått till förlängning. Till slut orkade man inte mer, inte när det började studsa med Skellefteå som då växte i den här serien.
Jag sa inför den här semifinalserien att det skulle bli en plåga, det här, och det har det ju blivit. Men samtidigt har det varit fantastiskt. Herregud, det här är ju något man kommer att komma ihåg hela livet.
Och jag ska inte säga att jag förstår hur tufft det är att förlora en semifinalserie mot oss, hur jobbigt det är. Det ska jag inte påstå, för det vet jag inte. Men som Skellefteå-skribent, så är det min jävla plikt att hylla er lite.
Ni Luleå-fans som läser detta, var stolta. Ni har gjort en fantastisk säsong. Ni har bidragt stort till att hockeyn har varit så oerhört het som den har varit den här säsongen, och ni har tillsammans med oss visat hela jävla hockey-Sverige hur en SM-semifinalserie ska se ut. Och var stolta över era spelare, herregud, som Andreas Hadelöv sa efter match fem: "De spelar sitt spel väldigt konsekvent. Jag är faktiskt imponerad. Skulle en spelare inte ställa upp på taktiken till hundra procent skulle det inte hålla. Men de jobbar verkligen tillsammans." Exakt så. Unga som gamla, skickliga lirare som grovjobbare - alla ger sitt absoluta yttersta i Luleå Hockey. Det går inte att bli mer stolt som supporter då, det kan inte bli vackrare. Luleå har med sin karaktär och attityd inte bara visat ishockeyn, utan idrotten i stort, att det inte handlar om pengar eller att ha ett stjärnspäckat lag, det handlar om hjärta, vilja och att aldrig ge upp. Luleå har satt ett exempel för idrotten, som är svår att inte bli berörd utav. ÄVEN om det nu finns en hel del kvalité i Luleå Hockey..
Men det är någonstans det - att det inte handlar om stora lönebudgetar och importerade stjärnspelare, utan att det handlar om hjärta när man vill nå framgång - som gör att man älskar idrotten så mycket som man gör. Luleå har demonstrerat det på ett fantastiskt sätt den här säsongen. Man har fått oss att minnas vad idrott egentligen handlar om.
Låt oss nu aldrig, i denna penningstinna och stjärnsökande idrottsvärld, glömma det.
Aldrig någonsin.
Och som de vänner jag har pratat med, som håller på Luleå Hockey sagt nu i kväll: "Jag är ändå jävligt nöjd med säsongen, laget har överträffat alla mina föväntningar. Vi gick ju till semifinal. Vi är en av Sveriges fyra bästa klubbar."
Och framförallt, vänligt men bestämt: "Nästa år, då kommer vi att ta er."
Tack för en grym semifinalserie.
