Var Luleås premiärmatch första steget till perfektion?
Var Luleås premiärmatch början på en perfekt säsong? Vad är perfektion? Finns perfektion överhuvudtaget? I min första matchkrönika för säsongen avhandlas så väl perfektion som Luleås säsongspremiär.
Ofta har jag fått höra att ingen eller inget är perfekt. I stor utsträckning kan jag hålla med om den tesen, men det finns åtminstone ett undantag – Metallicas tredje studioalbum, Master of Puppets. Den skivan kommer därför att användas som referenspunkt för perfektion i mina jämförelser.
Skivan är framför allt känd för sina riff. Det är förståeligt. Blandningen av gitarrer, bas och trummor ger en helhet som är någonting mer än summan av alla enskilda delar. Det är skivan dock inte ensam om. Fler plattor har lyckats med den bedriften. Skivan har dock ett tema som medför att den står ovanför alla andra skivor. Alla låttexter handlar om olika situationer och fenomen som medför känslan av att inte ha kontroll över sitt eget liv och öde. En känsla som kan ge upphov till alla möjliga former av psykiska besvär. Som blivande psykolog är det givetvis en känsla och ett ämne som intresserar mig.
Omslaget till Master of Puppets uppvisar ett par händer vars fingrar har omärkta gravar fästa vid sig likt marionetter. Händerna symboliserar de upplevda yttre kontrollerande faktorerna som tillslut har medfört att bortglömda livsöden nu nått sin slutpunkt. Det är inte bara elegant, det ger också en fingervisning för skivans innehåll. På samma sätt kan Luleå uppvisa en bild bestående av hundraprocentig perfektion. Linus Omark iklädd Stålmannen. Likt Metallicas album är det inte bara elegant, utan troligen också ett uttryck för vad som väntas skall.
Skivan har den perfekta kombinationen av tekniska färdigheter, energi och aggression. Precis samma recept till framgång som Luleås lagbygge ser ut att ha anammat. Vi fick visserligen inte se prov på allt detta under premiärmatchen.
När laguppställningarna presenterades såg jag att Schira och Larsson bildade förstabackpar i Linköping. Båda är spelare som Luleå tidigare valt att släppa. I Luleås uppställning kunde jag samtidigt se en förstakedja med Omark i spetsen, en andra med Komarek och en tredje med mer energi än Linköping hade fördelat på hela laget. Orättvist på förhand med andra ord.
Under matchen var Luleå genomgående det spelförande laget. Matchen var länge jämn, men i mina ögon berodde det på att Luleå skapade chanser åt båda hållen. Det var hela tiden Luleås match att antingen vinna eller förlora. Linköpings och matchens öde låg i Luleås händer. När Luleå lugnade ner spelet och hittade ordentliga passningar var det inte något snack om saken. Luleå var det bättre laget. När Luleå inte fann ordentliga passningar kunde Linköping emellanåt bryta och skapa kontringar. I slutändan avspeglade resultatet, 5-2, matchbilden.
Komarek var bra, det kunde vi alla se. Även om jag beundrade hans spel på planen menar jag att hans intervjuer var ännu bättre. Vilken kille, lätt att känna för och att älska. Tyrväinen var också bra, vilken kedja! Emanuelsson och Brännström visade prov på sin energi emellanåt, men jag hoppas att det kan resultera i mål framöver. I övrigt var det inte många som stack ut i mina ögon. Vägen är lång till att axla Niinimaas #44, men Andersson visade prov på hockeykunnande med jämna mellanrum. Övriga debutanter gjorde stabila insatser men inte något märkvärdigt. Det var istället den sammanlagda laginsatsen som medförde den kontrollerande matchbilden från Luleås håll – helheten var något mer än summan av delarna.
Kanske var det just den tidigare nämnda känslan av att inte ha kontroll för sitt öde Linköping hade under matchens gång. Precis som soldaten i ”Disposable Heroes” ger uttryck för att inte längre reagera till ljudet av maskingevärseld fann kanske Linköping att Luleås återkommande anfallsvågor efter en stund inte längre påverkade det avtrubbade laget från Östergötland. Bitvis gjorde Komarek, Shinnimin och gänget nämligen lite som de ville i anfallszonen utan att Linköping såg ut att söka lösningar. Kanske upplevde Linköpings supportrar att lagets stjärnor var precis den typen av charlataner som låten ”Leper Messiah” handlar om, för bra var de inte.
Svaren på ovan nämnda funderingar kommer jag inte gräva mer i. Däremot kan jag konstatera att min relation till årets Luleå Hockey mycket väl kan komma att bli densamma som det beroende den titelgivande låten ”Master of Puppets” handlar om. Efter att ha fått mig en första dos vill jag ha mer! Jag kommer följa denna säsong med spänning för att se var det bär av.
På tal om låtlistan till albumet Master of Puppets inleds det med låten ”Battery”. Den inledande minuten bjuder på en lugn och sansad uppvisning av tekniska färdigheter innan hela helvetet brakar loss och sliter med sig allt som kommer i dess väg. Förhoppningsvis var det här Luleås sätt att bjuda på en motsvarande öppning som senare utmynnar i episka proportioner. Om det sker har vi nog fått se inledningen på vad som kan komma att kallas perfektion.
