Vi Orkar Inte Mer, Malmö Redhawks
Malmö förlorar. Och inte bara matchen, dessvärre.
Det spelar faktiskt ingen roll hur det går till och det kvittar egentligen totalt om det beror på matchavgörande felaktiga domslut, ineffektivitet i klara lägen, eller mardrömsförslustsviter, eller ”porslinspysken” eller allt vad ni kan tänka er.
Vi fortsätter obönhörligen att vägra sluta förlora, på olika kreativa sätt och jag känner mer och mer att för varje misslyckad insats, för varje missat öppet mål och för varje felbeslut som tas på isen, så dör mitt intresse en aning, lite i taget, bit för bit. Det är en lång, utdragen process, men ack så påtaglig.
Förstå mig rätt. Att vara idrottssupporter innebär att man ibland måste acceptera mindre bra insatser, förluster och rentav långa sviter av sammanhängande genomusla prestationer. Det hör liksom till och ingen förväntar sig att det ska vara guld och gröna skogar, varje gång en match spelas.
Det vi bevittnar nu och det vi har varit med om de senaste säsongerna är något helt annat.
Vi har hamnat i någon slags evighetslång limbo, där inget vi gör fungerar och allt vi gör blir fel. Varenda lagdel och varenda ledare är under isen just nu och har mer eller mindre varit där sedan lång tid tillbaka. I nuläget finns ingen slags åtgärd att emotse, heller, så det kan vi slå ur hågen direkt. Inga nya spelare eller ny coach är aktuella. Alla sitter säkert, alla får spela på och mantrat är att vi ska fortsätta prata och träna, vi vet att vi är bra egentligen, etc. Trötta, tomma och vad det nu verkar som rent lögnaktiga fraser från folk som absolut inte har någon som helst aning om vad man ska skylla på. Sanningen är nog tyvärr att ”what you see is what you get”. Dock vill helt uppenbart inte alla se det som vi supportrar ser och så länge det ligger till så, kommer inget att förändras
.
Och jag förstår att den känslan som gör sig påmind nu, allt oftare, är att det är nu som det börjar släppa, själva suget och själva drivet bakom supporterskapet. Det är något som är tätt förknippat och sammansvetsat med stora delar av ens identitet, så det gör rätt ont när den delen av en liksom flagnar, vittrar och löses upp, gradvis, i stadig takt. Det är en långsamt växande slags smärta som övergår i en bedövande slags dovhet och till slut uttrycker sig i likgiltighet och ointresse.
Hur skulle det inte kunna bli så? Det är rentav själadödande att bara gå i misär och elände och hopplöshet, före, under och efter varje match, för jämnan, år ut och år in. Det gör något med ens innersta väsen och framkallar passivitet i ren självbevarelsedrift, som en slags försvarsmekanism.
Ett säkert tecken på ett insomnande och ett förstelnat supporterskap är nog att man inte ser fram emot nästa match, inte ens lite grann. Snarare känner jag och många med mig att det vore skönare att slippa se något mer nu, på ett tag. Det är skonsammare mot vårt gemensamma psyke att bara lägga vårt passionerade supporterskap åt sidan ett tag, tills vi får känna att vi kan börja om, i en annan, lägre division, med andra förväntningar, en ny identitet, andra förutsättningar och andra spelare, som vi aldrig hört talas om förut och inte behöva gå i 30 omgångar till och enbart lida.
Kort sagt, det räcker nu. Vi orkar inte mer. Vi klarar inte att bevittna fler ihoprasade laginsatserr och läsa fler skadeglada premiumartiklar om hur evinnerligt illa allt är och vilka krisrekord vi för dagen har slagit.
Låt oss packa ihop och låsa in vårt tidigare så brinnande supporterskap, tills andra vindar blåser och det är lika med något annat än ökad psykisk ohälsa att engagera sig i hur det går för det här laget. Vi är bara ledsna, besvikna, förtvivlade, förfärade, bittra, bedrövade och förstörda. Det är inte roligt med hockey längre.
Vi ger oss, OK? Ni vann till slut, alla ni andra, medan vi förlorade igen och alla vet att vi bara kommer fortsätta förlora, så låt oss nu lägga det här till ro, släppa taget och gå vidare ifrån allt som gör så himla ont nu och som inte längre skänker oss någon egentlig glädje att ägna oss åt.
Låt det bara vara över nu.