Intervju med Glenn Strömberg, del 1
Det är en klar vinterdag när Atalantaredaktionen väntar på Glenn Strömberg utanför Stadio Atleti Azzurri D'Italia. Han svänger in med sin blåa Volvo, vi hoppar in och det bär av mot lunch på en tennisklubb i Bergamos utkant.
Väl framme märks det att Glenn är på hemmaplan, och då inte bara på centercourten. Familjärt småprat med personal och vänner kantar vägen till stambordet längst in i den ljusa lokalen. På menyn står grönsaker, ravioli, en bit ost och Atalanta.
”Italienska fans är ärliga i sitt stöd. När det går bra får man veta det, till och med mer än man förtjänar. Och vice versa förstås, när det går dåligt. Så de första tre åren var lugna för mig. Sen åkte vi ur serie A, då la man mycket ansvar på den utländska spelaren. Jag kan tycka det var rätt med tanke på hur mycket stöd jag fick när det gick bra. Så fungerar det här i ytterligheternas land”.
Och i detta ytterligheternas land valde Glenn Strömberg att vara sitt lag och sin stad trogen. Han spelade i Atalanta i åtta år, i fyra av dem var han lagkapten.
”Och jag skulle aldrig kunna spela någon annanstans. Det innebär att jag inte blir igenkänd om jag går på gatorna i Rom. Men när jag möter fotbollsintresserade kommer de ihåg och högaktar att jag alltid var ett lag trogen”.
Bara tre klubbar – Göteborg, Benfica och Atalanta – står att finna i Glenn Strömbergs historik. Han slog igenom med IFK Göteborg på 1980-talet och försvann utomlands till Benfica som 23-åring. Som UEFA-cupmästare, och med ett SM-guld från 1982 i bagaget, reste han med gott självförtroende.
”Svennis, som tränade mig både i Sverige och i Portugal, är också den bästa tränare jag haft. Han lärde mig att tänka fotboll på ett helt nytt sätt. Han sa åt mig sluta spela som jag hittills hade gjort – bara på teknik och fysik – och börja läsa spelet istället. Se ytorna före alla andra och nyttja dem”.
Efter bara ett år i Portugal och Benfica sökte sig Glenn vidare till Italien och Atalanta. Han spelade i de blåsvarta färgerna mellan 1984 och 1992. Under dessa år var han inte bara en central figur i den lombardiska staden. Han tilldelades guldbollen 1985 och spelade för Sverige i VM 1990. Fotbollen var allt och många är minnena såklart.
”Som mitt första mål för Atalanta. Det glömmer jag aldrig. Mot Avellino hemma. Jag kämpade mig förbi liberon, kanske var jag lite ruffig, han ramlade. Men domaren blåste inte så jag dribblade av målvakten mitt framför Curva Nord. Jag hamnade i någon form av eufori och sträckte upp armarna i en segergest när någon ropade att jag skulle rulla in bollen i mål också. Jag gjorde det. Men oj, oj, oj... om en försvarare legat närmare hade jag verkligen gjort bort mig”.
Han namnger tre medspelare som gjort mycket stort intryck på honom genom åren. Brassen Evair, argentinaren Caniggia och britten Francis. Han konstaterar att det var en annan tid som rådde då, att Atalanta aldrig skulle ha råd att köpa spelare motsvarande Caniggia idag.
Semifinal i nu nerlagda Cupvinnarcupen, hemma mot Malines/Mechelen, har såklart också en plats i minnenas bibliotek. Glenn beskriver hur publiken fyllde läktaren redan klockan tre trots att det var en kvällsmatch. Och avspark först 20.00.
”Stadion då... inte en tillstymmelse till fientlighet på läktaren. Jag kände en enorm stolthet. Jag spelade i en liga som var unik. Aldrig förr eller senare kommer en liga vara så dominerande som serie A var då. Alla spelade där. Socrates, Maradona, Zico, Platini. Och jag mätte mig med de bästa. Jag var till och med i årets lag ett par gånger”.
Drygt 15 år efter den avslutade karriären har Glenn ännu inte lämnat Bergamo. Han bor i den lugna förorten Gorle, här finns hans familj – fru och tre döttrar – och hans husdjur. Han pratar ingen svenska med sina barn och han har inte längre någon bostad kvar i Sverige. Det är tydligt att han med sin Göteborgsklingande italienska har hittat sin egen ”italienskhet”.
”Redan i Portugal bestämde jag mig för att inte bara umgås med svenskar. Många arbetade i textilbranschen som ju hade starka band med Portugal. Så det fanns ett stort svenskt nätverk. Tyvärr hade en del svenska män kommit utomlands, fått chefsjobb och börjat uppträda kaxigt. Suttit på krogar och betett sig som att de ägde stället. Så när man sa att man var svensk rynkade många på näsan. Det gjorde mitt val enklare”.
Glenn säger att han tror det är nödvändigt att våga släppa taget om det gamla när man ska ta plats i ett helt nytt samhälle. Inte minst när man ska bygga en vardag i ett helt nytt land.
”Först när man möter nya människor på riktigt kan man förstå hur de tänker. Då förstår man också hur liten man själv är. Och hur mycket bredare man har chans att bli”.
Fortsättning följer...
LÄS ÄVEN INTERVJU MED GLENN STRÖMBERG DEL 2:
http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=214386
LÄS ÄVEN INTERVJU MED GLENN STRÖMBERG DEL 3:
http://www.svenskafans.com/italien/atalanta/artikel.asp?id=214387
EXTRACITAT
”Nu bor vi med en sköldpadda, sju katter och tre hundar. Det är ett jäkla jobb. Det krävs ett avancerat system för att få dem att vänja sig vid varandra till en början. Det kräver olika rum och förflyttningar med koppel.” Glenn om alla sina husdjur.
