It’s alive! Del 2: Antipatierna
Nästan lika starka som supportersympatierna är aversionerna. Nära varannan italienare säger sig hysa stark antipati mot ett annat fotbollslag visar La Repubblica/Demos undersökning av de italienska supportrarna.
Gruppen minskar visserligen något, från 50,7 procent 2005 till 43,6 procent 2008 men italienska tifosi verkar fortfarande instämma i talesättet att det inte kan finnas någon kärlek utan hat. Om sympatierna, förutom Milans ras och smålagens återkomst, är tämligen stabila har det svängt rejält i synen på vilka lag som man får hudutslag av.
Den här grenen har traditionellt alltid dominerats av den gamla tjuven, förlåt den gamla damen. Men året i Serie B, där ikoner som Del Piero och Buffon åkte iväg och spelade mot storlag som Albinoleffe, verkar ha totalt ändrat italienarnas syn på Juve. 2005 tyckte nära var fjärde italienare, 24,4 procent, att Juventus var den mest osympatiska fotbollsklubben, 2008 var siffran bara 9,1 procent.
Uppenbarligen stiger aversionen i takt med att framgångarna kommer för det är förstås Inter som tagit över också antipatiscudetton. 19,1 procent tycker att Inter är den mest osympatiska klubben 2008 jämfört med 6,4 procent 2005. Italienaren älskar konspirationsteorier och för närvarande är det uppenbarligen att det är Inter som får representera ”il Palazzo”.
Milan backar också vad gäller antipatierna från 13,9 procent 2005 till 9,6 procent 2008. 5,8 procent uppger något annat lag som det mest osympatiska, praktiskt taget samma siffror som för tre år sedan.
När italienarna får rangordna vilken titel som är mest åtråvärd väljer 51,5 procent scudetton och 44,3 Champions Leauge-pokalen. Bland Juventus supportrar väljer 41,9 procent scudetton medan 55,1 procent väljer Europatiteln. För Milan är siffrorna 44,1 respektive 54,6 procent. För Inter 24,4 respektive 72,2 procent, en tydlig signal till Moratti och Morinho om att rikta blickarna mot den där bucklan som för närvarande huserar i Manchester. Bland Roma och Napolifansen är fokus mer inhemskt och en majoritet fokuserar på scudetton, 53,6 procent respektive 45,2 för Roma och hela 86,9 procent respektive 13,1 för Napoli. Bland gruppen övriga lagsympatisörer väljer 72 procent scudetton och18,2 procent Champions Leauge.
Vad säger då de här siffrorna oss?
Fotbollen har sedan länge slutat vara ett spel. Det är en ständigt pågående blandning och sammanblandning av underhållning, affärer, skvaller och politik som hela tiden flimmrar förbi på tv-skärmarna, i barerna, på arbetsplasterna och i tidningarna. Snarare än den bäste eller mest sportsliga är det idag ofta den smartaste – il piu furbo - eller den rikaste som vinner, på planen och i livet vid sidan av. Den yttersta exponenten för den här förvisso inte nya men alltmer extrema utvecklingen är förstås Silvio Berlusconi. I sin person samanfattar han något mycket större än ett livsöde som president för en fotbollsklubb eller en regering. Vill man vara amatörfilosofisk kan man kanske säga att Berlusconi är den logiska konsekvensen av det moderna Italiens utveckling. Han är frukten av ett – ofta ruttet – system snarare än skaparen av någonting nytt.
Och vad har då detta i sin tur med fotbollen och supportersympatier att göra? Det är mot den bakgrunden som det är så förvånande att italienarna verkar hitta tillbaka till fotbollen.
Trots allt som ett – ofta ruttet - system utsatt den italienska fotbollen för överlever den. Och börar växa igen. Italienaren har lyckats hitta något passionerande i en produkt som idag ofta är allt annat än driven av passion och känsla.
Journalisten Ilvo Diamanti skriver i en kommentar till undersökningen att trots alla Berlusconi, Moggi och lättklädda brudar i fotbollsprogrammen, trots de halvtomma arenorna och de köpta domarna börjar italienarna återvända till fotbollen och att det inte är lätt att förklara en sådan passion för en sport så omgärdad av missförhållanden och misstänksamhet.
I den moderna fotbollen är det alltför ofta pengarna, makten, ”la furbizia” som räknas. Precis som i dagens Italien. Diamanti skriver att en uppgiven nation just i fotbollen hittar en utväg för sig sin frustration och besvikelse. Att det är just är, kanske lite förvånande, personer som är mer politiskt intresserade än genomsnittet men samtidigt mer frustrerade och dessillusionerade över samhällsutvecklingen som utgör fotbollssupportrarnas kärntrupper tyder på att fotbollen - det svartvita, blåsvarta eller rödsvarta – får agera substitut när politiken – de röda, blåa och i Italien också bruna – sviker.
En annan möjig slutsats är att eftersom Italien i stort blir alltmer likt en supportercurva, kompromisslöst, med behov av en fiende man kan kasta invektiv på, varför inte ställa sig i curvan också?
Om man inte vill komplicera saker och ting är förstås en tredje förklaring att italienarna efter Calciopoli helt enkelt börjat gilla fotboll igen.
Självklart räcker inte en förklaringsmodell men oavsett bakgrund till det ökade fotbollsintresset kan man inte annat än att välkomna det faktum att allt fler italienare återigen har hittat tillbaka till den där 440 gram tunga bollen av kohud, alla som sparkar på den på och utanför plan och allt som snurrar kring den.
*Undersökningen som besällts av den italienska dagstidningen La Repubblica återfinns i sin helhet på www.demos.it Opinionsundersökningen är gjord 30 juni-3 juli med ett statistiskt urval om 836 personer över 18 år.
