Exklusiv intervju med Martin Åslund
Före detta italienproffset Martin Åslund har denna säsong dykt upp som uppskattad expertkommentator i Kanal 9:s satsning på italiensk fotboll. Atalantaredaktionens Carl Bengtsson träffar honom för en öppenhjärtig intervju.
Här följer en intervju som kom att handla om mycket mer än italiensk fotboll. Bland annat delger Martin sina tankar om karriärsval, spel under press, svensk sportjournalistik, neapolitansk maffia och mycket annat.
***
Jag har stämt träff med Martin på ett café på Odenplan. Lite drygt tio minuter sen kommer han instörtandes med andan i halsen. Han beställer in varsin caffé latte.
Efter AIK:s degradering 2004 hamnade Martin lite överraskande i Italien och Salerno för att spela med Serie B-klubben Salernitana (”från Salerno”, förf anm).
– Jag kände att jag behövde komma bort från Stockholm och helt enkelt pröva något nytt. Då var jag 28 år och insåg att jag knappast skulle bli så mycket bättre som fotbollsspelare. Det hade varit på gång med Salernitana ett tag, de ville ha mig redan innan säsongen 2004 men AIK ville inte släppa mig då. När mitt kontrakt med AIK sedan gick ut efter säsongen kände jag bara för att dra.
Salerno med sina 300 000 invånare är med italienska mått mätt inte någon särskilt stor stad. Trots det fanns sig en urstockholmare som Martin väl tillrätta med livet i staden som är mest känd som ett medeltida centrum för medicinsk vetenskap.
– Både jag och min fru trivdes fantastiskt bra i Italien, vi bodde väldigt fint vid Amalfikusten, ”världens vackraste kust”. Livet kändes verkligen underbart, människorna var trevliga och som spelare i stadens fotbollslag blev man alltid behandlad som en kung. Eftersom jag var blond och ett huvud högre än de flesta andra blev jag också alltid igenkänd överallt, så visst kände man sig som en stjärna. Till och med min fru kunde bli igenkänd när hon var ute och handlade.
– Sammanhållningen i laget var fantastiskt bra och det var lätt att komma in i gänget. I laget hade vi bland annat Davide Bombardini, som numera spelar i Bologna, och det var en spelare jag kommer att minnas. Han var otroligt självupptagen och tyckte att allting kretsade kring honom, men samtidigt minns jag honom som väldigt trevlig och en person som alla verkade gilla, även om han mentalt var ”uppe i det blå”. I en klubb som Roma, där han själv inte alltid kunde stå i centrum, gick det inte lika lätt för honom…
Om denne Bombardini kan tilläggas att han under sin tid i Salernitana tjänade hela åtta miljoner kronor om året. Detta kan jämföras med Serie A-klubben Atalanta där ingen spelare tillåts tjäna mer än 3,5 miljoner kronor per år.
Att spel i AIK är förenat med stor press är välkänt för de flesta. Jag frågar om han vill jämföra den press han spelade under i AIK med spel i Italien.
– Pressen i AIK var mycket större, det går inte att jämföra med den i Salernitana. Man måste ha en enorm mental styrka för att klara av den press spel i AIK medför, fansen skapar en svår miljö att utvecklas i. Man blir ifrågasatt på ett helt annat sätt i AIK än i Italien. I Italien var man helt enkelt fri från den sortens ifrågasättande.
– Någon långsiktighet existerar inte i Italien. Det är inte ovanligt att man byter ut större delen av laget under ett transferfönster. Det är ett problem bland tusen andra.
– Samtidigt var det en fin fotbollskultur i Salerno. Av 14 000 åskådare stod 8 000 av dem i ”curvan”, så det var alltid bra tryck från läktarna när vi spelade. Det är kul att se att svenska supportergrupper tar efter den italienska läktarkulturen.
I Sverige lever vi ofta i föreställningen om att sydeuropéer har en lättsam inställning till det mesta, inte minst träning. Skiljde sig träningen i Italien mycket från exempelvis den föga glamorösa svenska försäsongsträningen?
– När jag kom till Salernitana insåg jag att jag var den klart mest vältränade spelaren i laget. I Italien tränar man annorlunda, framförallt är man mer fokuserade på träning med boll och matchsituationer, spelarna kunde stå och nöta avslut en hel träning. På träningarna gjorde man sitt jobb, det märktes att spelarna var mycket bättre inte bara tekniskt utan också taktiskt än i allsvenskan.
Vi har sett spelare som suttit och rökt på avbytarbänken osv. Det har även hänt att spelare åkt fast för kokaininnehav. Har man en lättsammare inställning till droger utomlands?
– Inställningen till rökning var klart mer lättsam, men jag skulle inte vilja säga att det handlar om bristande seriositet. Vin drack man så fort tillfälle gavs, men generellt hade man en betydligt mer restriktiv hållning till alkohol, det var aldrig någon som ”söp sig dyngfull”. Förutom en schweizare, men han försvann rätt snabbt.
Trots att det sociala livet i Salerno verkade fungera bra blev det bara en säsong i Italien. Som de flesta andra italienska klubbar genomled Salernitana ett smärre institutionellt kaos, med stora ekonomiska problem. Den italienska pappersexercisen är ju inte heller känd för att vara särskilt effektiv.
– Det var på gång med Triestina (”från Trieste” beläget invid gränsen till Slovenien, förf anm) som också spelade i Serie B. Samtidigt var det mycket strul med att få lönen utbetalad i tid, det var den största anledningen till att vi beslöt oss för att lämna Italien. Min fru kunde heller inte få något arbete och började bli ganska trött på livet som hemmafru, det spelade så klart också in.
– När det var klart att jag skulle lämna kollade jag och min agent på alternativ som USA och Kina, men samtidigt kände både jag och min fru att vi ville komma närmare hem. Alternativen då var Norge och Danmark, och Norge ville jag inte spela i, den fotboll man praktiserar där tilltalar mig inte det minsta! Sedan dök Viborg upp och det kändes som ett bra alternativ. Inte minst eftersom min fru kunde få ett arbete där.
– Men jag ångrar absolut inte tiden i Italien. Jag blev bättre från skador, som tidigare hämmat mig under större delen av karriären. Jag är lite av en livsnjutare så Italien var fantastiskt. Förutom att jag fick uppleva väldigt mycket fick jag samtidigt lära mig mycket om mig själv. Det finns säkert många som uppfattat mig som kaxig tidigare, jag tror det är nödvändigt att gå igenom motgångar för att verkligen hitta sig själv och växa som människa. Tiden i Italien fick mig också att inse hur bra vi faktiskt har det i Sverige, hur mycket vi tar för givet.
Två säsonger blev det i Viborg, där Anders Linderoth ansvarade för laget under den sista säsongen. Tiden på Jylland beskriver dock Martin som allt annat än lyckad, även om det för honom själv gick hyfsat, i alla fall till en början.
– Första säsongen var jag en av lagets bästa spelare. Socialt fungerade det dock inte alls, vi vantrivdes verkligen i Viborg, som är en liten stad med drygt 40 000 invånare. Närmaste stora stad är Århus och där spenderade vi mycket tid, sista året var vi mycket i Köpenhamn.
– Jag upplevde även att det var svårt att komma in i laget, även för mig som ”halvdansk”. Utomeuropeiska spelare hade det ännu värre, danskarna var en väldigt homogen grupp och betydligt mer nationalistiska än italienare.
Italienare har gjort sig kända för att fuska. Var det stor skillnad mellan Italien och Danmark?
– Min uppfattning är att man inte fuskade så mycket mer i Italien än i Danmark. Skillnaden var snarare att man i Danmark var mer skenheliga, och utgav sig för att vara ärligare än man egentligen var, fastän det i själva verket inte var någon skillnad. I Italien hade alla accepterat att fuskandet var en del av spelet och det kunde därför ske mer öppet.
* * *
Så gott som dagligen läser man om unga spelare som tar chansen att bli ungdomsproffs i framförallt Italien. Väldigt få lyckas slå sig in i klubbens A-lag, och de allra flesta för en tämligen anonym tillvaro på fotbollens bakgård. Vad beror det egentligen på att så få spelare lyckas som ungdomsproffs?
– Jag menar att det är väldigt olika från person till person, det handlar mycket om mognad. Kanske skulle många må bra av att åtminstone gå klart gymnasiet innan de sticker. Sedan ska man komma ihåg att de som är bäst när de är 15-16 inte nödvändigtvis behöver vara bäst när de är 18-19, och det är egentligen först då man kan se vartåt det barkar.
Om man läser Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro får man intrycket av att det är ett ”kallare” klimat utomlands. Är detta något du känner igen?
– Jag skulle inte vilja beskriva klimatet utomlands som varmare eller kallare än det svenska, utan snarare som annorlunda. Saker fungerar helt enkelt annorlunda, och är man 18-19 kanske det är för tufft. För många unga spelare går det kanske också lite för lätt och attityden försämras.
– Grunden som jag ser det är att klara det sociala, man får vara beredd på att det är ensamt och givetvis tuffare konkurrens, vilket är fullt naturligt då Italien har nästan 60 miljoner invånare att jämföra med Sveriges nio. Som ungdomsproffs offrar man mycket för en chans att bli lite bättre.
* * *
För oss som läst Roberto Savianos bok Gomorra om den neapolitanska maffian framstår Italien som ett mycket segregerat land, med stora sociala, ekonomiska och inte minst kulturella skillnader. Salerno ligger inte långt från Neapel, Camorrans epicentrum.
– Salerno ligger bara knappt fem mil söder om Neapel, så visst var maffian något som gjorde sig påmint. Tidningarna rapporterade om maffiarelaterade mord så gott som dagligen. Folk i allmänhet gav ett närmast uppgivet intryck, man hade accepterat att maffian var en del av livet, med allt vad det innebar.
Det känns som att våldet på och utanför arenorna är uttryck för socialt missnöje och andra samhällsproblem. Har fotbollen blivit skådeplats för politiska intressen?
– Givetvis är det så. Samtidigt är det ”allt runt omkring” som gör den italienska fotbollen så fascinerande. Man ska även komma ihåg att det i Sverige oftast saknas ett kunnande för att förstå fotboll som det samhällsfenomen det är.
Som förespråkare av taktisk fotboll är jag givetvis en anhängare av Serie A. Jag kan dock uppleva att italiensk fotboll har fått lite av en pajasstämpel, något man gärna vill förlöjliga. I den dagliga rapporteringen i svensk press möts vi ofta av stigmatiserande bilder från Italien, där vild glädje blandas med tårar, våld och återkommande anklagelser om fusk. Är detta representativt?
– Jag kan känna att man i Sverige har intagit en ”von oben”-attityd gentemot italiensk fotboll. Min uppfattning är att det saknas såväl intresse som kunnande för att analysera och försöka förstå fotboll som samhällsfenomen och den roll den spelar i det italienska vardagslivet.
– Till skillnad från exempelvis engelsk fotboll kräver italiensk fotboll ett genuint fotbollskunnande för att man ska kunna uppskatta den tillfullo. I dagsläget verkar såväl intresset som kunnandet saknas inom svensk sportjournalistik, där fokus snarare tycks ligga på fyndiga one-liners.
– Jag spelade i Serie B och spelarna där var tekniskt överlägsna spelarna i allsvenskan. Man ska tänka på att spelarna ofta hämmas av den traditionella italienska spelstilen som karaktäriseras av ett utpräglat defensivt tänkande. Italiensk fotboll är på så sätt väldigt cynisk. Tyvärr genomsyras den svenska rapporteringen av en bristande analytisk förmåga och ovilja att förstå.
* * *
Martin kom fram som en stor talang i slutet av 90-talet, och som 21-åring fick han bland annat chansen från start i landslaget borta mot Bulgarien i EM-kvalet. Året efter lämnade han IFK Norrköping för att flytta hem till Stockholm och spel i klubben han mer eller mindre fötts in i, AIK.
– Det var en väldigt enkel kontraktsförhandling med AIK, jag tog i princip deras första anbud och skrev på ett fyraårskontrakt. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Såhär i efterhand kan jag tycka att jag borde jag ha lämnat klubben efter de första fyra åren. Efter första året hade jag ett anbud från Serie B-klubben Hellas Verona; med facit i hand kan jag ångra att jag inte tog chansen. Visserligen var det Serie B, men å andra sidan var jag fortfarande ung då.
Trots vetskapen om att karriären hade kunnat bli betydligt mer framgångsrik visar inte Martin några tecken på bitterhet. Han är nöjd med sin lott i livet och upprepar flera gånger att han är tacksam för det han fått. Han medger att han kunnat få bättre hjälp, men säger samtidigt att han inte känner någon bitterhet gentemot någon.
– Man ska vara tacksam för det man får. AIK var karriärens höjdpunkt, jag fick sex säsonger där och för mig smäller det mycket högre än att spela 15 landskamper. Spel i Champions League är inte intressant så länge det inte är med AIK.
– Som supporter till AIK inser man att det finns så mycket mer än att bara vinna medaljer. Jag är stolt över att ha fått vara en del av klubben.
Efter drygt två timmar visar Martin att han måste vidare. Jag inser att jag inte kan uppehålla honom längre och tackar för att han tog sig tid för en intervju. Han visar hur sympatisk han är då han ser till att betala min caffé latte innan han skyndar vidare.
Jag vill rikta ett stort tack till Martin för att denna intervju blev möjlig, samtidigt önskar jag honom ett stort lycka till i hans framtida karriär.
