Milan - Atalanta 3-3
Efter regn kommer solsken brukar man ju säga, men idag var det verkligen det motsatta. En första halvlek i ren fotbollsspropaganda förbyttes i den andra till en instruktionsvideo i hur man gör för att backa hem och sätta sig i knäet på målvakten.
”Drömstart” är ett väl använt uttryck inom fotboll men det här var något i hästväg. Redan efter 45 sekunder stod det 0-1. Ett inkast 30 meter in på Milans planhalva kastades långt in mot mål, bollen touchade en olycklig Maldini och rullade förargligt förbi Dida i målet. Milans försvar som varit så stabilt hela säsongen hade redan klantat sig och matchuret hade inte passerat minuten ännu.
Atalanta backade inte hem som ofta har varit fallet den här säsongen utan fortsatte att spela fröjdig anfallsfotboll kombinerat med ett otroligt uppoffrande försvarsspel.
Framme i den 9:e minuten, Vugrinec knycker bollen av ett tafatt Milanförsvar och avlossar ett hårt skott som Dida inte kan hålla. Rossini störtar på returen men halkar när han är på väg fram och chansen går om intet.
Efter en kvart kommer Milans första riktigt farliga anfall. En fin upprullning på högerkanten resulterar i ett inlägg till Filippo Inzaghi som dock skjuter över i bra läge. Den förre Atalantaspelaren Pippo Inzaghi skulle ändå ha en avgörande roll i den här tillställningen.
Dags igen för Atalanta i den 28:e minuten, Gautieri, för dagen högerytter, slår ett fint inlägg som nickas rakt upp av Rossini. Samme Rossini suger dock åt sig bollen igen samtidigt som han håller bort Maldini. Rossini dras ner av milanbacken men i fallet drar han till på volley helt otagbart i Didas vänstra hörn.
0-2, otroligt starkt av Fausto Rossini!
Endast två minuter senare attackerar Atalanta igen. Ett slarvigt uppspel av Milan hamnar snart hos Doni som dribblar två man och slår ett väl avvägt högerinlägg som landar på Rossinis panna. Nicken är perfekt placerad nere i vänsterhörnet och 0-3 var ett faktum. Vid det här tillfället var säkert alla Atalantasupportrar precis som jag i sjunde himlen.
34:e minuten så, Milan lyckas för första gången med ett instick till Inzaghi som vänder rappt, håller bort sin försvarare och skjuter 1-3 invid Taibis vänstra stolpe. Nu började tvivlet sätta in, men inte skulle vi kunna tappa det här.
Halvleken fortsatte med ett par halvdana chanser för båda lagen ända tills den 48:e minuten. Inzaghi tar emot bollen i offensivt straffområde. Han petar framåt och sticker. Då kliver Tramezzani fram, trycker undan Inzaghi med axeln, helt regelrätt. Men domaren blåser straff, ett helt absurt beslut. Jag vill gärna inte säga att domarna gynnar storlagen men det här får mig att undra. Aldrig att Atalanta hade fått straff i samma läge. Som tur var skipades rättvisa när Rivaldo slog straffen i stolpen. Det var många Atalantafans som drog en suck av lättnad i det läget.
Första halvlek var jag otroligt imponerad av Atalanta. Man visade ett enastående försvarsspel och en otrolig offervilja. Samtidigt bjöd man på ett finurligt, ganska rakt men ändå underhållande anfallsspel. Milan kunde spela runt en hel del men tilläts inte skapa mycket i anfallsväg förutom målet. Halvlekens utropstecken var helt klart Fausto Rossini som visade vilken klasspelare han är. Ett frågetecken måste sättas vid Milans försvarsspel som darrade för nästan första gången den här säsongen. Maldini/Nesta imponerade inte alls under den första halvleken.
Den andra halvleken skulle komma att bli en riktig riktig mardröm för Atalanta och för oss som håller dem kära.
Milan visade direkt en attitydförändring, redan efter en minut hade Rui Costa en volleylobb i ribban.
Sen fortsatte tio ganska händelsefattiga minuter där Atalanta började backa hem. Som fotbollspelare vet jag att det fenomenet nästan alltid uppstår, vare sig man vill det eller inte.
Men i den 55:e minuten var Dabo riktigt nära på att dryga ut ledningen på ett distansskott. Tyväär smet det några centimeter utanför stolpen.
Milan fick mer och mer övertaget och gavs utrymme att rulla runt men det dröjde till den 69:e minuten innan man kunde utnyttja det spelövertaget. Ett inlägg från höger damp ner hos Inzaghi som med ett misslyckat skott hittade fram till den i halvtid inbytte dansken Jon Dahl Tomasson som rundade Taibi och kunde enkelt bredsida in bollen. Välförtjänt men ändå väldigt turligt.
Tio minuter senare hände det som i den första halvleken verkade helt otroligt. Inzaghi nickar in kvitteringen 3-3 på inlägg av Rui Costa. Pippo fick stå helt omarkerad och knoppa in inlägget utom räckhåll för Taibi.
Milan var sen nära att avgöra när Rivaldo fick skottläge med högern i den 88:e minuten men Taibi gjorde en förstklassig fotparad.
Skulle någon innan matchen sagt att vi skulle ta en poäng hade jag varit väldigt nöjd. Men, sättet vi gör det på gör att jag känner mig otroligt besviken. En 3-0 ledning ska hålla, det går inte att förklara bort. Jag har nästan aldrig varit så imponerad av ett lag som jag var i första halvlek. Jag trodde inte det var möjligt att vi skulle kunna tappa, visst fanns det kanske i bakhuvudet, men vi spelade så otrolig bra. Det gör mig deprimerad att se att vi inte vågar spela vårat spel även i andra. Det är jävligt tungt nu men jag hoppas vi kan ta med oss den positiva första halvleken till hemmamötet med Parma nästa helg. Som sagt, låt den första halvleken vara det vi minns från den här matchen, det var fotbollskonst av den högre skolan. Nästa år vinner vi...
FORZA ATALANTA BERGAMASCA CALCIO
