Reflektioner efter Milanmatchen
Sjunde matchen för säsongen och Milan stod för motståndet på hemmaplanen. Båda lagen var i skriande behov av en seger. Resultatet blev sådär.
Mister Conte ställde, helt enligt min smak, av Acquafresca och startade istället med Doni och Tiribocchi på topp.
Detta visade sig vara en lyckad kombo då dessa två var inblandade i Atalantas 1-0 mål. Ett smart inlägg av Padoin och ett ännu smartare släpp av Doni gjorde att Tiribochi fick ett öppet läge som denne förvaltade genom ett distinkt skott vid sidan av Milans målvakt. Med ett tidigt blåsvart mål i matchen så infanns sig för en gång skull infann sig en positiv känsla om att de var på gång.
Milan var tvungna att anfalla och Atalanta kunde bida sin tid genom att spela kontrollerat defensivt spel med kontringar som vapen. tyvärr drog unge Radovanovic på sig två mycket tveksamma gula kort med bara tio minuters mellanrum, vilket bara visar på hur skevt Serie A:s domarnasnivå är. Dock ska domaren inte bära hela hundhuvudet, risken att hela tiden spela i ett defensivt läge är just att man drar på sig varningar, något som Atalanta rimligen borde räknat med när man backade hem.
Med en mans övertag var det mer ett Milan mot Consigli än ett Milan mot Atalanta. Sjuka räddningar och en ”lågt satt” ribba såg dock länge ut att ge de blåsvarta en skön vinst. Men som så många gånger förr skulle ett alltför defensivt Atalanta resultera i ett sent baklängesmål. Att Ronaldinho fortfarande har känslan kvar i fötterna blev smärtsamt bevisat när han i en 87:e matchminuten tog ner en lobbpass och på volley satte 1-1 utan chans för Consigli.
En snuvad trepoängare mot Milan och en knuten näve i fickan blev söndagens melankoliska melodi, när man i ett regntungt Stockholm drömde sig bort till Berghems molnbeklädda toppar.
Men snart vänder det, lita bara på Doni.
