Studio Nerazzurro: Den lilla madonnan är fortfarande svart och blå
Seger igen mot kusinerna och det här börjar bli en riktig trevlig vana. Inter är än en gång bäst i Milano – men helt smärtfritt var det inte idag.
Publiken
Som vanlig var showen från Curvorna helt fantastisk. Milans tifo föreställde en djävul som höll strypgrepp på Inter-ormen. Inters tifo var desto roligare – en bild på Raiola(?) Zlatan och Thiago Silva och orden AC Milan Paris 2012. Men som vanligt när det är Milano-derby så fokuserar den Berlusconi-ägda TV-kanalen 90 % på Milans tifo och, 7 % på Gallianis fula nuna och 3 % på Inters tifo. Men inte ens Mediaset kan trolla med ljudet och vi kunde alla höra tydligt att (som vanligt) så var det Inter-fansen som dominerade decibelmässigt på läktarna.
Första halvlek
Derbymästaren, mr. 10/10, aka Walter Samuel fick kröna sin tionde derbyseger med att göra matchens enda mål och det redan i tredje minuten. Målet i sig är ett otroligt vackert viljemål där Samuel lyckas få huvudet på bollen ur svår vinkel rakt upp i nättaket trots en hängande Milanförsvarare som mer eller mindre brottar ner honom. Matchen borde sedan ha tagit slut ett par minuter senare när Abbiati gör en Abate och spelar bollen rakt på Milito. Milito får alldeles för mycket tid på sig att tänka, låter Mexes komma tillbaka och på andraläget nickar han en tam nick rakt i famnen på Abbiati. Vem som är uslast i det läget, Abbiati eller Milito är omöjligt att svara på även två timmar senare. Just i det läget kändes det som att det skulle kunna kosta oss matchen.
Efter det tog Milan över matchen helt och släppte aldrig taget om den. Men mål, det gjorde de inte.
Andra halvlek
Trots att de fick en massa chanser. Främste målsumparen ikväll får bli Kevin Boateng som om han hade varit i samma form som förra säsongen, gjort en hat-trick ikväll. Men det var en sån kväll där inget gick Milans väg. När de väl gjorde mål så hade domaren redan blåst av i momentet innan (Montolivos volley!), när de väl jobbade sig fram till en straff så fick de inte den (Samuels stängning på Robinho är solklar) och när deras nr. 9 väl fick ett friläge så halkade han (Bojan).
Milan hade som sagt ett grymt tryck på Inter men utan att kunna utnyttja det. Inters seger var inte lysande, inte heller särskilt rättvist, men vem fan bryr sig?! Dessa segrar är de bästa!
Domaren
Men det som kommer att diskuteras imorgon kommer ändå att vara domarinsatsen. Detta var första gången någonsin som jag upplevde en domare som favoriserade Inter i ett derby. Visst, Nagatomo blev utvisad men faktum är att hans andra gula är solklar och även om det första inte är det så gör man inte så med ett gult kort. Inte i minut 48, inte på offensiv planhalva. Nej, det kändes verkligen som varenda 50/50 situation gick Inters väg. Och när Handanovic gick ut för att boxa ut bollen och lyckas nudda vid Emanuelson så får han frispark vilket ju gjorde att Montolivos efterföljande pärla aldrig blev till.
När han sedan valde att inte blåsa straff till Robinho när Samuel stängde honom – trots att han aldrig hunnit upp den bollen, så gjorde sig domaren till rubrikernas man. Orättvist? I denna match: ja. I ett större sammanhang: nej
Stjärnorna
Många har sagt att detta skulle bli den stjärnfattigaste derbyt i mannaminne – och jag har en viss förståelse för det. Ingen Nesta, Seedorf, Ibra. Ingen Inzaghi, Crespo, Kaká, Maicon, Cesar. Inte ens de stora profilerna i laget (Pato och Sneijder) fanns på plan. Många hade trott att detta var matchen då stjärnor istället skulle tändas – men El Sharaawy var ungefär lika blek som Coutinho.
De bästa spelarna hittar vi ikväll istället på annat håll. I Inter glänste trebackslinjen där den mest självlysande var Ranocchia som var omutbar ikväll och Inters bäste tillsammans med den fantastiskt stabile Handanovic. Milans bäste var utan tvekan Montolivo som styrde matchen från sin regista-roll och hade några riktigt vassa avslut som mycket väl kunnat kvittera Inters ledningsmål.
