Rubrik saknas
Det är alltid kul att få en scudetto, även om den är gjord av blod, svett och tårar och stöpt i en mindre ädel metall. Serie B segrarnas säsong 05/06 sammanfattas.
Det är alltid kul att få en scudetto, även om den är gjord av blod, svett och tårar och stöpt i en mindre ädel metall. 24 segrar, nio oavgjorda och bara nio förluster borgade för att Atalanta på ett storstilat sätt vann serie B 2005/06 på 81 poäng före Catania och Torino. Men vägen dit gick genom 42 långa omgångar i en serie som aldrig ville ta slut och där bara tre lag av 22 skulle få ta klivet upp till serie A. Här kommer en sammanfattning.
Det var många som tvivlade när Atalantas buttra president Ivan Ruggeri direkt efter nedflyttningen året innan deklarerade att det handlade om att ta sig tillbaka till Serie A på en gång. För en gång skull höll han tack och lov löftet att värva ihop ett konkurrenskraftigt lag och Atalanta såg på pappret, tillsammans med Torino, Bologna, Brescia och kanske Catania, ut som en prentendent på en av de tre åtråvärda serie A-platserna. Tyvärr förstärktes trenden att de unga juvelerna såldes ut alltför tidigt, och så skedde även inför fjolårssäsongen.
En bra start fick vi dock på genom bytet på tränarbänken. Delio Rossi lämnade klubben för fortsatt serie A coachning efter sin fina avslutning på 2004/05 års säsong då han nästan lyckades bärga fortsatt serie A spel efter en heroisk upphämtning, dock till ingen nytta. Rossi hade i sin tur som bekant ersatt Mandorlini som året innan tog upp laget i serie A. Och här slutar vi den historiska exposéen av Atalantas berg och dalbaneliknande 2000-tal, innan vi hamnar i ett delirium över Vavassoris bravader när decenniet var ungt.
In på scenen kom till fjolårssäsongen istället Stefano Colantuono. Colantuono var en relativt oprövad, ung och framförallt mycket hungrig tränare som förvaltade det spelarmaterial han hade till förfogande på ett mycket klokt sätt och som väl kunde konkurrera med de såväl Mandorlini och Rossi i att elda upp sig själv och sina spelare från tränarbåset. I ärlighetens namn var det vissa matcher mer underhållning som bjöds från den alltid elegant klädde "mistern" vid sidan av plan än från det till och från skyttegravsliknande matcher man kan få genomlida i kadettligan. Colantuonos spelsystem som någon enstaka gång varierades höll sig vanligtvis kring en 4-3-1-2 uppställning som borgade för en bra balans mellan gjorda och insläppta mål, 61-39.
Laget i sig var inte mycket att orda om. En kompakt lagmaskin utan några speciellt framträdande stjärnor och en traditionell Atalantamix av egna produkter och beprövade äldre förmågor. Bara en sån sak att laget hade 18 olika målgörare säger en hel del. Några spelare förtjänar dock att nämnas. Vi börjar bakifrån, där all framgång startar.
Alex Calderoni axlade på ett förtjänstfullt sätt gamle Massimo Taibis mantel i målet och gav trygghet åt backlinjen. Om han duger i serie A är däremot en helt annan sak. I backlinjen gjorde framförallt vänsterbacken Bellini ett bra intryck. Rivalta och Loria gjorde godkända insatser som mittlås och spelade 32 och 35 matcher. Slitvargar där de behövs som mest, med andra ord.
På mitten bildade Marcolini, Bernardini, Bombardini och Ariatti serie B:s bästa mittfält. Luca Ariatti spelade 40 av 42 omgångar(!) som vänsterytter och på andra sidan höll lagkaptenen Michele Marcolini i taktpinnen. Bernardini dirigerade från mitten och var tillsammans med Ariatti den spelare i laget som fick högst snittbetyg sett över hela säsongen. Även Migliaccio och de egna produkterna Mingazzini och Lazzari fick mycket
speltid och blir de som får ta över till årets säsong då de förstnämnda börjar bli lite till åren komna. Dessutom gick Marcolini nyligen till Chievo och lämnar en stor reva på högerkanten.
Anfallaren Riccardo Zampagna värvades från Messina efter halva säsongen efter att han och klubben från sundet mellan fastlandet och Sicilien hamnat på kollisionskurs. Helt klart är att han har en knepig karaktär och inte är rädd för att säga vad han tycker. I Messina var han känd för att ofta hamna i luven på lagkamraterna. Av detta märktes dock intet när han väl kommit till Bergamo. Med sin starka karaktär blev han snabbt en av
curva nords favoriter, även om hans sex mål på 16 matcher inte är någon enorm prestation. Två gånger hann han dessutom med att bli utvisad. Däremot blev han matchhjälte i derbyt mot Brescia och gjorde en match och säsongsavgörande dopietta mot Catanzaro i en av de sista matcherna för året. Han var dessutom gladast av alla när serie B-segern stod klar och förklarade att det var det största i hans långa och krokiga
fotbollskarriär då han för första gången vunnit en serie. Att hans adelsmärke dessutom är bisacletas spelade nog också in hos de barnsligare fansen, som mig själv. Även om Riccardo har öst in mål i årets försäsong, får han nog räkna med att vara komplementspelare och starta från bänken i serie A.
Marino Defendi är en egen anfallsprodukt och är tillsammans med Lazzari de unga Bergamoförmågor som klubben har stora förhoppningar om. Man får hoppas att de fyra mål vardera valparna presterat inte räcker för att Ruggeri ska bli euroblind och sälja de unga framtidshoppen i förtid såsom han har för vana att göra (minns Pazzini!). Möjligen kan bytet på sportchefspositionen gör sitt till. Nytillträdde Carlo Osti är en gammal
spelare själv och har spelat i Atalanta såväl på sjuttio- som på åttiotalet.
Även om Atalanta var en lagmaskin förra året finns det en person som utmärker sig. Nicola Ventola återföddes efter år av kringflackande och skador och vann den interna skytteligan. Hemkommen från Londonklubben Crystal Palace serverade han på regelbunden basis Atalantafansen med anledningar till att jubla. 15 mål på 35 matcher lade grunden till serieavancemanget och till en pånyttfödd karriär. Det är många som unnar honom att lyckas och även om anfallet behöver förstärkas inför serie A spelet bör Nicola kunna vara relativt säker på att få rejält med speltid. Han har dessutom nyligen deklarerat att han vill bosätta sig permanent i Bergamo och att han gärna skulle bli "neroblu a vita", blåsvart för alltid. Återstår att se om det var ett inlägg i en kontraktsförhandling eller om han fattat tycke på riktigt. Helt klart är det att Bergamoluften
varit bra för Nicola och att Nicola Ventola var fundamental för Atalanta förra året, då han stod för 25% av klubbens gjorda mål.
Några besvikelser då? Ja, men inga enorma. Andrea Soncin blev i och för sig näst bästa målsytt efter Ventola, men sju mål på 31 framträdanden är inte godkänt för en anfallare. Och Luca Saudati har inte gjort någon nöjd sen Dackefejden. I och för sig har han genom hela sin jojoliknande karriär dragits med trista skador. Men tre ynka mål och en vistelse i Bergamo som präglats av träningsvägran och eremitfasoner gör att medlidandet inte är
direkt enormt. Grattis Empoli till ett fantastiskt nyförvärv! Kanske behöver Milanosonen lite toscansk sol för att blomma.
