Resereportage Bergamo: "We no speak americano"
Den sedan länge planerade resan blev till slut verklighet. I början av oktober lämnade vi ett kylslaget Stockholm för Italien och Bergamo.
Strax efter kl 20 landar vi på Orio al Serio i Bergamo, Ryan air-land. Bortsett från några festsugna tonåringar är det förvånansvärt lugnt för att vara en lördagskväll. Vi lämnar in våra väskor i lägenheten innan vi går ut för att ta något att äta. Jag beställer in en bergamaskisk specialitet, casoncelli, vilket kan liknas vid ravioli indränkta i smör. Det ska dock tilläggas att det är betydligt godare än det låter.
Staden
Nästa dag passar jag på att lära känna staden genom att gå en rundtur. Det är tydligt att Bergamo är en sovande italiensk småstad, och alla affärer är stängda nere i Citta bassa, som är stadens kommersiella centrum. Jag tar mig istället ut till stadens dekadenta utkanter. Kontrasten mellan de pampiga medeltidshusen uppe i Citta alta och de slitna trevåningshusen i stadens ruffigare delar, som företrädelsevis bebos av afrikanska immigranter, är iögonfallande.
Jag slår mig ned på något enklare café, dricker en cappuccino, tänder en cigarett och tycker livet är jävligt kravlös. Går sedan in på närmaste kebabhak för att få något att äta. Dekadensen genomsyrar stället fullständigt. Medan jag väntar på min Döner kebab bladar jag med blandad behållning igenom någon lokalblaska. När jag ser de alkoliserade stammisarna vid bordet bredvid är det inte annat än att jag får en déjà vu-upplevelse.
På kvällen är det dags för match då Atalanta tar emot Torino. Vi beger oss till stadion tidigt för att möta upp några lokala lirare och tillika fanatiska Atalantaanhängare. Jag klarar mig förvånansvärt bra på den italienska jag läst in de senaste veckorna. Någon engelska är det givetvis inte tal om. Italien må vara ett välutvecklat land men när det gäller engelskundervisningen väcks en del frågetecken. Försöker man fråga någon på engelska får man allt som oftast ”We no speak americano” till svar.
Matchen
Matchen inleds i högt tempo och Atalanta trycker tillbaka Torino med hög press. Det är tydligt att Torino har som mål att åka hem med 0-0 till Turin. Planen krossas dock redan efter sex minuter då Padoin rinner igenom och placerar in 1-0. Torino kan dock kvittera genom Sgrigna, varpå stor glädje utbryter bland de fåtaliga tillresta Torinofansen som passar på att smälla lite bomber.
Resten av matchen är en enda lång transportsträcka. Atalanta lyckas inte spela sig igenom Torinos kompakta försvar, och Torino i sin tur följer till punkt och pricka sin matchplan. Gamle skyttekungen Rolando Bianchi imponerar stort som target och visar att han skulle vara en bra värvning för de flesta mittenlag i Serie A.
När tilläggstiden är på väg att rinna ut och de flesta gett upp hoppet om tre poäng händer det osannolika. En totalt misslyckad frispark hittar efter lite flipperspel fram till Tiribocchi som liggandes i luften sparkar in 2-1 för Atalanta, som därmed befäster sin position i tabelltoppen. För Torino är det en oerhört bitter förlust då man haft i stort sett hela matchen under kontroll. För de tillresta fansen väntar nu en fyra timmar lång bussresa hem innan det är dags att vakna upp kl sju för ännu en dag på jobbet som murare.
Efter matchen går vi in till stadens centrum för att hitta någon restaurang som fortfarande har öppet. Dagen avslutas sedan hemma i lägenheten med den italienska motsvarigheten till Fotbollskväll för Serie B på TV. Programmet visar bilder från matcher i Crotone, Trieste, Grosseto och andra obskyra hålor. Dagen efter är det dags för hemresa.
Hemresan
På flyget hem hamnar jag bredvid några skrikiga tjugoåringar från typ Hässleholm eller Skövde. En av dem berättar stolt att han ”bränt 10 lax” i Milano. Jag tänker för mig själv att snubben borde omyndigförklaras och beläggas med näringsförbud. När han sedan berättar att han blivit lurad att betala mer för att han inte kan italienska kan jag inte låta bli att småle. På sätet framför mig kan jag spänning iaktta när en svensk medelålders gubbe med tveksam framgång stöter på flygvärdinnan. Han tycks gå efter devisen "trägen vinner" då han trots hennes avvisningar inte ger upp. Jag beställer in ytterligare en Carlsberg, lutar mig tillbaka och njuter av skådespelet.
