Dansar man med djävulen hamnar man i helvetet
En reseberättelse från en alldeles vanlig söndag för oss stryklagssupportrar.
Det var inte på San Siro som Atalanta hade planerat att ta tre poäng i den allt mer desperata kampen för att inte åka ur Serie A. Men när vi sitter och äter frukost i vårsolen på Piazza Vecchia uppe i Bergamos gamla stad kan man inte låta bli att börja drömma. Lite bläddrande i lokaltidningen L’Eco di Bergamo gör att illusionerna om en skräll växer till att bli något mer.
I have a dream...
Tänk om vi ändå klarar av att göra om bragden från i förfjol då vi slog självaste hin håle i hans näste. Det skulle kunna gå. Samtidigt som vi lite nyktert påminner oss själva om att det bara är att bjuda in smärta och sorg att låta sig förledas till att tro att någonting annat än en kassaskåpssäker förlust står på menyn kan vi inte låta bli att hänryckas. Vi ska till ”cuccianebbias” hemmaplan och San Siro ska erövras!
Dagen före match hävdes förbudet för bortasupportrar och redan på tågresan till Milano från Bergamo hörs sånger från vagnen bredvid. Det var klassiska blåsvarta bitar som värmer vilket Atalantahjärta som helst, som den om stackars mormor som alltid lagar minestrinasoppa som tar slut för fort. Därutöver ekade ett par för dagen anpassade, inte så smickrande, sånger om Il vecchio porco Berlusconi mellan kupéerna liksom ett stort antal färgstarka dängor med fullt fokus på Brescia suni.
När vi rullar in på Milanos nypolerade marmorbakelse till centralstation är därför stämningen på topp och vi tar raskt rygg på den stolta blåsvarta skaran ynglingar som högljutt berättar vilka som kommit till stan. Med dem som soundtrack tar vi oss ner i Milanos tunnelbana. Grabbarna är dock fortfarande något för unga för att på allvar ha känt lockelsen från storstadens puls och vet inte riktigt hur det här med tunnelbana fungerar.
Med flaggan på topp
I bytet mellan grön och röd linje hör man hur gruppen för en stund virrar bort sig i katakomberna, men tack vare söndagens tiominuterstrafik hinner de med rätt tåg till slut. I samma stund som tåget skramlar in på perrongen tilltar sången i styrka och vågen av Atalantinis svänger runt kröken. Allt detta leder givetvis till att vår inledningsvis stillsamma entusiasm växer till det bekanta supportermonstret. Allt givetvis med en någorlunda sund distans till att det givetvis bara handlar om att sparka boll i 90+ minuter.
Väl framme inleds de sedvanliga riterna med poliser och biljettkontroll. Lite gruff och mutter senare hänvisas det nu rätt ansenliga blåsvarta följet högst upp på kortsidans tredje ring. Själva tar vi plats på den röda sektorns andra ring.
Med en knapp timme kvar till matchstart ser vi långsamt stadion fyllas, även om ordet fyllas är att ta i. 38 688 åskådare ska det komma att bli och av dessa är respektabla 1500 blåsvarta bortasupportar som trotsat duggregnet för att hjälpa fram sitt lag i denna mörka stund. Curva Sud imponerar inte, varken storleksmässigt eller när det kommer till röstresurser. Däremot kikar vi intresserat och med en stor dos okunskap på några som kallar sig ARN, alternativa rossonera, som tar plats på motsatt kortsida, under Atalantaklacken, och innan match viftar på bra med stora flaggor.
Mer avundsjuka är vi däremot på inramningen. Lagen kommer in för att värma upp och möts av en välregisserad ljuddekor med pumpande musik och klassiska Milanklipp på storbildsskärmen. Det är annat än vår gamla ljustavla som med vad som ser ut som orangea glödlampor riktigt fina dagar kan berätta vad det står, och i bästa fall till och med leverera en korrekt tidsangivelse.
Sanningen knackar oss på axeln
När matchuppställningarna läses upp – och Atalantaspelarna till skillnad från på hemmaplan presenteras med bild och namn på de digitala reklampelarna – infinner sig snabbt verkligheten igen. Herregud hur ska det här gå? Atalanta har inte bara ett dåligt lag från start utan två nyckelspelare saknas, Guarente på mitten och Talamonti i mittlåset.
Dessutom saknas nya anfallaren Nicola Amoruso vilket ytterligare ställer till det för Bortolo Muttis laguppställning. Han tvingas göra om mittfältet genom att flytta in Padoin centralt brevid De Ascentis och spela med Tiribocchi på topp, något som redan på förhand inte känns som en bra idé eftersom Tir är allt annat än en djupledsspelare. Men värsta huvudvärken är nog ändå att behöva mönstra en försvarare som Bianco mot Pato, Boriello och Ronaldinho.
Tiribocchi, Doni, Valdes, Padoin, De Ascentis, Ferreira Pinto, Bellini, Manfredini, Bianco, Garics och Consigli – det är det Atalanta som i vita bortaställ springer ut på plan, men det kunde lika gärna vara Lord Cardigans lätta brigad som stormar fram mot de ryska kanonerna vid Balaklava är känslan man får.
Om Atalantas uppställning osar av osäkerhet är det däremot inga som helst tvivel om vad Milan går för idag. Leonardo mönstrar en offensiv uppställning med idel förstahandsval. Redan nämnda tridente backas upp av Beckham, Pirlo och Ambrosini på mittfältet och av Bonera, Nesta, Thiago Silva och Jankulovski framför Abbiati i målet. Leonardo siktar på tre poäng och planerar koppla grepp på Inter, fyra poäng före i ligatoppen.
Eye of the Tiger
Atalantasupportrarna dröjer sig dock kvar i sin euforiska förmatchstämning och hoppas att våra fula ankungar till spelare ska förvandlas till vackra fotbollssvanar till en sådan grad att de nästan överröstar Eye of the Tiger som på högsta volym strömmar ur högtalarna precis före matchstart.
Och när sedan matchen blåses igång öppnar Atalanta förvånansvärt piggt, kanske för att de rödsvarta spelarna precis som publiken är upptagna med att jubla när en tidig Udineseledning över ärkerivalerna Inter skriks ut från jumbotronen. Men på San Siros regnfuktiga gräs är det Atalantas nykomponerade mittfältsduo De Ascentis och Padoin som flera gånger vinner bollen högt upp i planen, dock utan att lyckas utmana på riktigt i den sista tredjedelen. Milan känns säkra och verkar inte ha några större problem med att låta Atalanta initialt föra matchen.
I femtonde minuten blir det lite för farligt för Milan när Beckham halkar varpå domaren blåser av för frispark och därmed stoppar Valdes framfart längst vänsterkanten. I 25:e minuten cykelsparkar Ronaldinho vackert en boll som en välplacerad Consigli lyckas rädda på mållinjen. Spelet böljar fram och tillbaka och Atalanta känns stundtals småvassa.
Blåsvarta tårar
Men som vanligt när vi pressar som hårdast, en kort stund då ett ledningsmål för Atalanta faktiskt inte varit helt uppåt väggarna, lyckas Milan efter en halvtimmes spel få till stånd en vass kontring och gör ett förfärligt vackert mål. Klack av Ronaldinho, inlägg av Ambrosini och halvvolley av en för dagen sylvass Pato. Consigli får plocka den inte helt otagbara bollen ur mål samtidigt som Curva Sud skruvar upp volymen och taktfast och rätt effektfullt varvar Milan, Milan, Milan! med Serie B, Serie B, Serie B!
Brevid oss skriker en vansinnig Tiziano Crudeli, lokal TV-profil och galen milanista, ut sin glädje. Och vi menar skriker, bankar händerna på bordet och typ gråter av lycka. Själva vill vi bara strypa karln.
Mörker. Och livet är förjävligt för en stund. Strax blir det paus. Det är ganska kyligt, regnigt och Atalantaredaktionen försöker värma sig med en färdigsockrad espresso ur en flourmuggslikande plastkopp. Det snackas om Patos mål och om Ferreira Pintos skada. Den blåsvarta mittfältaren spelade idag äntligen från start efter en lång period av skadeproblem men åkte på en ful smäll av Ambrosini, och bars ut på bår. Även om han kom tillbaka in i spel en stund mellan skada och byte så bådar det inte gott. Även om Pinto inte var speciellt bra idag är han vår vassaste högerspringare och utan honom är mörkret framåt än mer kompakt.
Hälfen kvar
Den andra halvleken har få ljusglimtar, om man inte är tillräckligt altruisitisk för att gilla fotboll generellt och bara vara ute efter att se på läckra individuella prestationer från några av världens främsta bolltrollare i rödsvarta tröjor. Något vi definitivt inte är. Milanspelarna ligger tätare på Atalantaspelarna än i första halvlek och när Pato gör sitt andra mål för dagen sitter vi och funderar på om vi bär på någon sjuklig böjelse och njuter av att lida. Vad gör vi egentligen här? Hur kunde vi tro att vi skulle kunna lura självaste djävulen på poäng?!
2-0 och vi är ensamma om att sitta ner på vår sektion. Alla andra står med armarna i luften, hoppar upp och ner, rusar runt och kramas med främlingar. Herregud, det är ju bara fotboll. Varför kan folk inte lägga lite band på sig själva?
Förutom Atalantas mål som var ett riktigt konststycke är halvleken därefter en dyster historia. Men jävlar vilket mål Valdes Zapata serverar oss. Just som de blåsvarta supportrarna, liksom vi, nästintill släkt ljuset och tagit ner skylten. Just som antalet ballongbollar som slagits in mot Milans rättvända backlinje, utan att göra någon glad, börjar stå till och med den outtröttliga Atalantaklacken upp i halsen. Då! Då snor den för dagen ende initiativrike blåsvarta spelaren, Valdés, åt sig bollen på mittplan och rinner igenom hela Milanförsvaret. Beckham, Bonera och Nesta passeras som rundningskoner innan han resolut dunkar upp bollen i Abbiatis bortre burgavel. 2-1 och vi skriker ut vår glädje så till och med Crudeli i smyg blir imponerad. Stilfullt, om vi får säga det själva.
Efter 2-1 hämtar Valdes bollen ur målet, rusar upp till mittlinjen och kanske, kanske kan den där för moralen så viktiga poängen ändå bärgas? Den som tänkte så misstog sig. Reduceringsglädjen blir ytterst kortvarig. Manfredini orskar fem minuter senare en straff - som Consigli lyckas rädda, men vars retur landar mitt framför fötterna på Borriello som sätter 3-1 medan Atalantaspelarna står och sover.
Mutti försöker ändra matchbilden genom ett par sena, allt för sena, byten. Men de vitklädda Atalantaspelarna uppträder lika samstämmigt som dagis allra yngsta levererar ett luciatåg. När någon tar i från tårna och ger järnet – ja, då står kompisarna bredvid och tänker på något helt annat. I den andra halvlekens fyrtionde minut rusar Pato fram och vi intecknar triplettan mentalt. Istället faller Pato ihop oattackerad i vad som ser ut att vara en otäck muskelbristning. In kommer istället Abate och lika påtagligt som hoppet för Atalanta släckts lika ljust lyser italiensk fotbolls framtid i denna vindsnabbe och aggressivt spelande yttermittfältare.
Att vilja men inte kunna
Slutsignalen ljuder och ångesten ligger redan som en våt filt över bortapubliken. Det här ser ruggigt dåligt ut. Killarna kämpar, det kan man inte ta ifrån dem. Men vi är skrämmande uddlösa framåt och när vi bakåt förlitar oss på spelare som Bianco, som varvar oadresserade uppspel med vårdslösa överfall och vi panikvärvat spelare som Chevanton, Ceravolo, Volpi, Amoruso och Peluso, ja då fattar man hur illa ställt det är.
Några journalistbekanta som vi stöter på är allt utom diplomatiska i sina omdömen om både spelare och klubbledning. Bland de mer städade kommentarerna står Elio Corbani, legendarisk journalist på L´Eco di Bergamo för den självklara sanningen. Han säger uppgivet att "Man ska inte försöka luras och tro att man kan åka till San Siro och ta tre poäng”. Han, som följt Atalanta i 300 år, bör veta.
Alla matcher startar 0-0. Men det här var ett på förhand förlorat slag. Det gör inte mindre ont för det.
Matchfakta:
MILAN (4-3-3): Abbiati; Bonera, Nesta, Thiago Silva, Jankulovski; Beckham; Pirlo, Ambrosini (Gattuso); Pato (Abate), Borriello (Huntelaar), Ronaldinho.
På bänken: Dida, Favalli, Mancini, Inzaghi.
Tränare: Leonardo.
ATALANTA (4-4-1-1): Consigli; Garics, Bianco, Manfredini, Bellini; Ferreira Pinto (Ceravolo), De Ascentis (Volpi), Padoin, Valdes; Doni; Tiribocchi (Chevanton).
På bänken: Coppola, Peluso, Caserta, Capelli.
Tränare: Mutti.
