Funderingar kring Lazio-Atalanta
Frågan var om det var Lazio eller ett spöke Atalanta mötte på Stadio Olimpico i söndags.
Tre spelare i biancocelestes förstauppställning, Siviglia, Zauri och Makinwa, har alla spelat i blåsvart och har av olika skäl starka band till Bergamolaget. Lägg därtill att tränaren Delio Rossi också han har varit en (bejublad om än misslyckad) sejour i Bergamo så är frågan berättigad.
Hur som helst var det inget lyckat recept på smällkarameller att åka på släktträff i den eviga staden. Tvärtom var matchen en sömnig historia. Två för dagen jämnbra, eller snarare jämndåliga, lag tog ut varandra. Atalanta inledde i och för sig respektlöst och Nicola Ventola hade inte bara ett, utan två frilägen i första halvlek. Men lyckades bränna båda, något han med rätta borde drömma mardrömmar om. För två missade frilägen var det bästa Atalanta presterade under matchen.
I andra halvleks början tar Lazio över något mer, men verkligen utan att briljera på något sätt. Calderoni svarar för ett par bra reflexräddningar och räddar oss för stunden. Men tyvärr, efter 59 spelade minuter sätter den forne Atalantaspelaren Siviglia (Atalanta är den klubb Siviglia spelat mest i, totalt sex säsonger) ettan för Lazio på en fin frispark från Oddo ämnad för den Tares panna men som landar hos Siviglia. Siviglia glädjer sig lagom mycket åt målet för att Atalantafansen ska vara nöjda med honom.
Atalanta försöker reagera, men klockan tickar envist på utan att något resultat av ansträngningarna går att skönja. Ariatti fortsätter till och från att sticka fram och så även Ventola, men det känns som benen är trötta efter Empolimatchen. Dessutom är varken Ventola eller Zampagna på topp några fartfantomer utan snarare targetplayers. Tröttast för dagen verkar dock Ferreira Pinto och Adriano vara. Loria springer mest runt och ser uppgiven ut. Defendi kommer in i slutet av matchen men det är för sent för att ynglingens pigga ben ska kunna förändra matchbilden.
Vi kommer väldigt sällan till avslut och den 42 årige Laziokeepern Ballotta får en relativt lugn tillvaro. Bäst för dagen i Lazio är Oddo och Tare, som märkligt nog startade matchen på bänken. Hela matchen påminde lite om allsvensk fotboll med mycket långbollar utan adress och bedrövlig precision i passningsspelet. Näe, nu överdrev jag, men de som såg matchen på Sportexpressen förstår vad jag menar.
Även om det inte är matcher som denna som måste vinnas för att vi ska bärga serie A kontraktet också till nästa säsong, känns det som att vi verkligen inte var långt borta från ett ta med en viktig om inte annat moralstärkande pinne hem. Tyvärr var det enklaste sättet att få med sig en poäng hem att försöka spika igen bakåt, för framåt var det verkligen lite att hurra för, och det trots att Lazioförsvaret inte direkt storspelade det heller, tvärtom.
Ett insläppt mål på de tre senaste matcherna förtjänar ett bra betyg. Noll gjorda är det inte. Ännu är vi dock inte så desperata att vi ropar Vieri om natten.
Nu väntar Reggina i nästa match hemma innan det bär av söderut igen till Palermo.