Atalanta inför 2007/08
Atalantaredaktionen är tillbaka efter semestrarna och känner som vanligt en skräckblandad förtjusning över att serien drar igång igen. I år verkar dock mixen i cocktailen för Atalantas räkning ha mer skräck än förtjusning att bjuda på.
En krypande oro säger att vi istället för att fira ett 100-års jubileum som det anstår Atalanta kommer att blandas in i en utdragen och smärtsam bottenstrid. Vi hoppas förstås att vi har fel.
Bergamo är en välmående, medelstor italiensk stad med drygt en miljon invånare och ett brinnande fotbollsintresse. Atalanta har inga enorma ekonomiska muskler men brukar kallas provinslagens drottning. Förra året slutade man på en hedrande åttondeplats.
50 000 supportrar slöt nyligen upp till den av fansen organiserade fest som årligen hålls. I oktober fyller Atalanta formellt 100 år. Allt borde vara frid och fröjd. Men det är det förstås inte. I serie A:s årskortstrend halverades antalet sålda årskort säsongen 2006/07 jämfört med säsongen innan. Och i år tycks siffran halveras ytterligare, hitintills har bara drygt 5 000 årskort sålts. Helt uppenbart är det något som inte fungerar i Bergamo när bara en tiondel av festdeltagarna slår till på ett inköp av abbonemang.
Atalantas nuvarande president och huvudägare Ivan Ruggeri tog över klubben 1994 och Atalanta har sedan dess spelat fem säsonger i serie B och åtta i serie A. En på ytan acceptabel resultaträkning. Men skenet bedrar.
De senaste fem åren har vi aldrig lyckats hålla oss kvar i serie A utan åkt ur direkt efter avancemang från serie B. Antalet säsongskortsinnehavare är mindre än en tredjedel av vad det var för tio år sedan, och det beror inte bara på Calciopoli som föreningen vill hävda. Ungdomsverksamheten fungerar fortfarande, men ett flertal totalt galna förtida försäljningar under de senaste åren (läs Pazzini, Montolivo, Lazzari, Bianchi mfl) har dränerat Atalanta på såväl talanger som uteblivet kapital på grund av för tidiga försäljningar.
Presidenten har, så att säga, ingen stil. Han gör sig ovän med allt och alla, såväl lokala politiker som spelare och andra föreningar. Som en konsekvens av det har Atalanta fått det svårare på spelarmarknaden och ingenting händer vad gäller renoveringen av stadion, eller ännu hellre byggandet av en ny, för att Ruggeri och Bergamos borgmästare ligger i luven på varandra. Som lök på laxen är de vanligtvis buttra fansen surare än på länge på grund av en minst sagt miserabel aktivitet på transfermarknaden.
Att tränaren Luigi Del Neri dessutom har ett ettårskontrakt vet vi inte riktigt vad vi ska tro om. Förhoppningsvis är han fylld av revanschlust efter sina senaste debacle i Porto, Roma, Palermo och Chievo, tja praktiskt taget sen guldåren i Verona har han varit på jakt efter revansch. Hur som helst, Del Neri är en bra tränare. Om han passar i en klubb som Atalanta återstår att se.
Allt detta gör att vi tror på ett mellanår där vi inte kommer överraska positivt utan i bästa fall hålla oss runt placering 12-16 och i värsta fall blandas in i bottenstriden. Atalanta är i och för sig inte markant sämre än förra säsongen, men definitivt inte heller ett bättre lag. Serie A är däremot bättre i år än förra året.
Cagliari, Catania, Reggina och Siena är i och för sig alla på pappret betydligt sämre lag än Atalanta och Parma, Livorno och Napoli ligger ungefär på samma nivå (även om Napoli tror att de kan vinna scudetton och illasinnade tungor säger att de kommer få en del hjälp att klara förnyat kontrakt. vi sätter vår tillit till nye domarbasen Collina...). Men Torino, Samp och Genoa har förstärkt bra och kommer stå för tuffare motstånd än vad Messina, Chievo och Ascoli bjöd på förra säsongen. Övriga lag är på pappret starkare än de blåsvarta. Ja, utom Empoli då som inte kommer göra om fjolårssuccen. Dessutom är det alltid något lag som överraskar positivt och det känns inte som det blir vi i år. Men har vi fel kan vi alltid likt okunniga fotbollsjournalister skriva att vi aldrig varit lyckligare över att ha fel.
Låt oss dock gå igenom årets Atalanta lagdel för lagdel.
Försvar:
Duglige Alex Calderoni i mål blev på ett osnyggt sätt dumpad till förmån för Milanlånet Ferdinando Coppola under försommaren. Alex gick till Treviso i serie B och Coppola (som i god napoletansk helgontradition brukar ställa upp små miniatyrstatyetter av den Heliga Madonnan vid målburen) kommer närmst från en sejour som utlånad till Piacenza. Kan bli både fågel eller fisk. Som tvåa i målet har den tyskättlade peruanske landslagskeepern med det brittiska aristokratnamnet George Forsyth värvats.
I övrigt känns försvaret faktiskt bättre än förra året. Sympatiske och målfarlige (åt båda hållen) mittbacken Simone Loria har sålts till Siena och tidigare lånet från River Plate Talamonti har skrivit ett femårskontakt. Man har dessutom letat en lång fysisk mittback under hela transfermarknaden utan att lyckas. Nu verkar det som att Franceschini från Torino när som helst kommer skriva på för Atalanta. Spelaren är dock långtidsskadad.
Carozzieri i mitten tillsammans med Talamonti med Rivalta och Bellini på ytterbackspositionerna känns dock som en hygglig förstauppställning, med Carozzieri som den svaga punkten. Det har gått rykten om att Palermo vill köpa lagkaptenen och Sarnicosonen Bellini men Atalanta har vägrat att ens diskutera saken för mindre än 60 miljoner kronor. Med i och för sig duktiga Adriano och Capelli på bänken är dock backtruppen lite tunn.
Mittfält:
En något försvagad lagdel jämfört med förra året, men som kan bjuda på ett par trevliga överraskningar. Främst känns förlusten av terriern Migliaccio till Palermo tung. Också Ariattis och Donatis frånfällen kommer märkas. Nyförväven Guarente och De Ascentis känns dock som två acceptabla, fysiska, grovjobbare och det kan bli Tissones genombrottsår som spelfördelare i mitten. Dessutom är Langella från Calgiari och unge Padoin spännande nyförvärv. Portugisiske nyförvärvet Costina kommer också bli spännande att se. Känns dock som det saknas en härförare och om Doni skulle bli skadad är vi illa ute.
Anfall:
Orosmolnet nummer ett. Ventola och Vieri har lämnat och ersatts av Floccari och Muslimovic! Truppen bakom givna försteanfallaren Riccardo Zampagna är oerhört tunn. Klubben vet det och jagar desperat ytterligare en anfallare. Pellissier, Obinna och Simone Inzaghi är namnen det diskuteras kring nu, och inget entusiasmerar direkt. Dessutom försöker man dumpa Muslimovic (utan framgång) på Rimini eller Chievo.
