En stulen halvlek
Atalanta knep tre poäng mot Modena i Italienska cupen på lördagen. Mål av Manfredini och Marconi. Blåsvart har nu kvalificerat sig för den fjärde omgången. Ett par ord om den halvlek vi fick se.
Semesterns sista dag. Gassande sol, en knapp timme till match och ändlösa köer till de baracker försedda med biljettluckor som placerats utanför Bergamos stadio. Obegriplig logistik. Totalt är fem luckor öppna, vilket uppenbart är för lite då samtliga matchbesökare måste legitimera sig, få sina uppgifter registrerade och visa upp sin nurna i luckan.
En grupp besökare kan alltså inte utse en köpare som köar å de andras vägnar. Nej, alla måste stå i kö. Och väl i mötet mellan besökare/personal slås knappast heller några världsrekord. Vi förundras över att inte upplösningstillstånd råder.
Klockan tickar på och river så småningom ner en eller annan variant av buu-rop. Men, igen, vi förundras över att inte upplösningstillstånd råder. När matchen blåses igång på andra sidan murarna tvingas vi, liksom ett par hundra andra, inse att lyssnarplats är vad som gäller under lejonparten av den första halvleken. En man runt femtio beslutar sig för att lämna kön, följa matchen på TV från en kaffebar intill och ser det därmed som sin uppgift att ropa förklaringar till de känsloyttringar från publiken som når ut till oss.
I trettiosjätte minuten står vi äntligen i utkanten av Curva Nord. Vi har då, från lyssnarplats, hört Atalanta göra 1-0 (nickmål av Manfredini i 31:a minuten, urtjusigt enligt ropen från baren). Och vi hinner just se Modena göra 1-1 på straff (Bruno i 37:e). Därefter paus.
En stekande sensommarlördag som denna lockar uppenbarligen Lago di Gardas blåsvarta vatten mer än Bergamos blåsvarta stolthet. Det är lite glesare än vanligt på raderna av betong. Till höger om oss står klackens kärna och sjunger om mormors minestrinasoppa som aldrig räcker till alla ("La mia nåna poerina e fa sö la minestrina..." på obegriplig bergsbondedialekt). Till vänster om oss ritar två småtjejer med medhavda färgkritor, medan deras pappor går iväg för att handla sockrat kaffe. Stämningen är nästan lite slö. Många bara överkroppar, många i halvtid i handfat-duschade huvuden och solglasögon på varje kotte. När ett litet yngkligt moln för några sekunder skymmer solen utbryter ett jubel.
Andra halvlek drar igång och vi kan konstatera att det är ett ungt Atalanta som håller boll. Flera anfall och också chanser till mål passerar dock revy utan att kännas riktigt vassa. Padoin har mycket boll ute på sin vänsterkant men törs inte utmana så ofta som man kanske skulle kunna önska, utan slår istället flera inlägg som enkelt kan plockas ned av Modenas för dagen mycket stabila försvar. Även Pinto har en hel del boll ute på sin kant men Modenas försvar tycks inte bli särskilt störda heller av detta. Det är en snäll match, det smäller knappast i någon närkamp och inget av lagen eller spelarna för den delen visar brinnande engagemang. Förrän det verkligen gäller. Marconi, som kommer in i den andra halvlekens 39:e minut, blir den som stänger matchen i bokstavligen sista sekund efter ett finfint uppspel via Pinto och Floccari. 2-1 och den fjärde omgången är säkrad.
En halvlek fick vi se och summerar den som ett godkänt genrep inför Serie A-premiären. Men inte mer än så. Modena spelade stabilt bakåt men var ofarliga framåt. Vi kunde glädjas åt Padoin som hela tiden låg rätt placerad, löpte något kopiöst och tog sig igenom när han väl vågade utmana. Liksom vi kunde glädjas åt Manfredini som gjorde en förvånandsvärt solid insats i försvaret.
Däremot är den fortsatta avsaknaden av lite äldre nyckelspelare som Doni (iofs avstängd, men också småskadad), Vieri (skadad) och Pellegrino (skadad) farligt kännbar. Och i det sammanhanget skickar ryktena om att Genoa och Palermo rycker allt hårdare i Floccari kalla kårar längs ryggraden trots solskenet.
