Martin Åslund ger sin syn på Angelo Gregucci
När Atalanta i början av juni utsåg en ny tränare föll valet något oväntat på Angelo Gregucci. En som känner till Gregucci mycket väl är Martin Åslund som hade tränaren under sin sejour i Salernitana.
Jag och Martin Åslund träffas på ett café vid Odenplan i ett soldränkt Stockholm. Vi börjar prata om det just avslutade U21-EM , i vilket undertecknad bevittnade två matcher på plats i Göteborg. Martin uttrycker sin beundran för framförallt de svenska mittbackarna Bengtsson och Bjärsmyr.
Jag frågar sedan Martin vad han har att säga om sin gamle tränare Gregucci och vilken taktik denne praktiserar. Martin sträcker sig efter en av undertecknads pennor och börjar rita upp pilar och streck i en närliggande Dagens Nyheter. ”I Salernitana använde sig Gregucci ofta av den så kallade julgransformationen, 4-3-2-1-systemet” (det som Milan så flitigt praktiserar, min anm), berättar Martin och talar i termer som överflyttningar och pressriktningar.
”Det är en bra taktiker som framförallt är defensivt skicklig, även om jag till en början hade svårt att ta till mig en del på grund av språkförbistringen.”
I Salernitana ville Gregucci att Martin skulle spela som en av två defensiva mittfältare. En position Martin, enligt honom själv, är en för dålig passningsspelare för att behärska till fullo. ”Bara om man jämför med Danmark ställs det betydligt högre krav på den defensive mittfältaren där jämfört med i Sverige. Där räcker det inte med att, som i Sverige, bara ’vara bra defensivt’.” Martin säger också att han själv tycker att han var en av de sämre fotbollsspelarna rent tekniskt i Salernitana.
Att svenska spelare skulle vara bättre taktiskt avfärdar Martin som en myt. Det som skiljer är istället moralen som i Sverige är närmast extrem. ”I Sverige knyter man handen i byxfickan och kör medan man i Italien lägger ned när det börjar gå emot. Det vi i Sverige är bra på är framförallt att underordna oss våra roller och kämpa för varandra. Något sådant existerar inte i Italien.”
Martin medger att han är lite förvånad över att Gregucci givits chansen i en Serie A-klubb igen vid 45 års ålder. ”Samtidigt är det nyckfullt”, menar Martin och det märks att han gläds med sin förre tränare. ”Fantastiskt kul att han fick chansen.”
En anledning till att man valt att satsa på Gregucci trots hans tämligen blygsamma meriter kan enligt Martin vara hans karriär som spelare. ”I Italien är man väldigt traditionsbunden och namnet har stor betydelse. Som spelare var Gregucci aktiv i bland annat Lazio och Torino och i Romklubben var han även lagkapten. Att han har tung spelarhistoria kan ha givit honom vissa fördelar i karriären som tränare.”
Jag frågar Martin om hur Gregucci är som person.
”Som person är Gregucci karismatisk och entusiastisk; är alltid välklädd och ser stilig ut vilket ger honom en naturlig auktoritet. Man ser honom därför sällan gestikulera eller stå och skrika ut sin frustration. Han uppträder alltid som en gentleman och är artig, han hälsade till exempel alltid på min fru. Jag skulle vilja beskriva honom som rättvis och auktoritär men samtidigt en snäll person som är bra på att hantera spelare.”
”I Salernitana hade vi Raffaele Longo som var en fantastisk bollspelare, men samtidigt orkade han inte springa någonting. Detta löste Gregucci med att ge spelaren förhållandevis fria tyglar och tillät honom slarva i det defensiva arbetet, vilket jag tycker är helt rätt.”
Martin menar att Gregucci trots sin ringa erfarenhet knappast är någon chansning från Atalantas sida. ”Det finns belägg för rekryteringen, eftersom sportchefen Carlo Osti aldrig gör något ogenomtänkt. Greguccis personlighet ligger rätt med Atalanta. Han känns bra scoutad och passar bra in i Atalantas kravprofil då han är van att arbeta med unga spelare och små resurser. Gregucci arbetade förmodligen på samma sätt i Vicenza, där han fick ut mycket ur ett mediokert spelarmaterial, säger Martin.
”Atalanta kommer ha tålamod med Gregucci, även om inte resultaten kommer direkt”, tror Martin, som blir förvånad över min uppgift om att Gregucci ligger i topp när det gäller vilken tränare som får sparken först.
När Martin kom till Salernitana låg klubben sist i Serie B. Gregucci fick dock ordning på laget och ett tag hade man häng på en playoffplats till Serie A. Greguccis fina arbete ledde till att han kommande säsong fick chansen i Serie A-laget Lecce efter att klubbens sportchef sett tränarens potential. Sejouren i Lecce blev dock kortvarig och Gregucci tvingades lämna klubben efter bara fem veckor.
Många tränare fick den gångna säsongen ut mycket ur ett på pappret väldigt mediokert spelarmaterial, inte minst Giampaolo i Siena och Di Carlo i Chievo. ”Sett till spelarmaterialet har Chievo knappt ett lag för en toppplacering i Serie B.” Jag inflikar att anfallsparet bestående av Pellissier och Bogdani egentligen framstår som ett skämt och det sämsta i Serie A.
Att varken Di Carlo eller Gasperini i Genoa har givits chansen i större klubbar kan enligt Martin bero på att man i Italien som tidigare nämnt är väldigt traditionsbunden, vilket gör att namnet har stor betydelse. ”Oavsett vad en del uträttar som tränare så är de helt enkelt inte tillräckligt stora namn. Gasperini borde i och för sig varit aktuell för Juventus, men valde istället att förlänga sitt kontrakt med Genoa. Antingen hade han för bråttom att förlänga eller så tror han väldigt hårt på sitt arbete med Genoa.”
Ytterligare ett exempel på traditionens makt i tränarfrågan är att Juventus valt att satsa på gamle försvarseleganten Ciro Ferrara som tränare, trots att han inte har någon erfarenhet som tränare att luta sig emot. Ett spännande val enligt Martin, då ”Ferrara var klok som spelare och det återstår att se om han är det även som tränare.”
Atalanta har under sommarens mercaton tappat den gångna säsongens bästa målskytt Sergio Floccari till Genoa där han ska ersätta skyttekungen Diego Milito. Jag säger att jag är tveksam till Genoas värvning av Floccari, då jag menar att spelaren kanske passar bättre i ett kontringslag då hans styrkor framförallt är att han erbjuder laget alternativ i uppspelsfasen och etablerar spel.
Trots att Floccari heller inte är en anfallare som smäller in 20 mål per säsong tror Martin att detta kan vara en mycket bra värvning för Genoa, då han menar att det kan göra att andra spelare kliver fram. ”Milito är egentligen inte så mycket mer än en målskytt och bidrar inte med så mycket utanför straffområdet. På så sätt kanske Floccari kommer utveckla deras spel mer.”
Atalanta på hemmaplan spelar tillsammans med Genoa och Palermo den roligaste fotbollen i Serie A tycker Martin. I Palermo har man Fabio Liverani som den defensive mittfältare medan Bresciano och Simplicio i stort sett bara ägnar sig åt offensiva uppgifter. Det säger en del om vilken fotboll man prioriterar, ler han och kisar mot den starka solen.
Vi som följt Kanal 9:s sändningar vet att denne Liverani är en spelare Martin värderar väldigt högt. ”Den bästa registan i Serie A rent bolltekniskt. Hade han inte varit så temposvag hade han varit given i det italienska landslaget.” Att han fick gå från Fiorentina tror Martin inte beror på att han var för dålig för ett topplag utan på Toscanaklubbens policy om att inte förlänga kontrakt med spelare över 30.
Atalantas tränare förra säsongen, Luigi Del Neri, har tagit över Sampdoria efter Mazzarri. Ett bra val av Genuaklubben tror Martin. ”Del Neri har kanske inte riktigt kompetensen att leda ett storlag. Han säger ofta att han har haft tur som kommit så långt i tränarkarriären som han gjort, däremot kan han kanske ta upp Sampdoria en nivå. Det är dock viktigt att den defensivt inriktade Del Neri inte stryper kreativiteten utan ger spelare som Cassano, som trots allt är en fantastisk fotbollsspelare, fritt spelrum.”
* * *
Efter att jag fått svar på mina huvudfrågor passar jag på att fråga Martin andra saker jag undrat. För en tid sedan visade TV 4 ett reportage från Kalmar FF:s träningsläger i La Manga. Många upprördes då av jargongen, som beskrevs som ”drängig”. Jag frågar Martin om denna jargong är representativ för fotbollsspelare och om den är annorlunda i Italien jämfört med Sverige.
”I Italien ansågs det fult att vara ”drängig” och att det kan bero på att man som fotbollsspelare var aktad på ett helt annat sätt där. I Italien fanns det en professionalitet, man blev alltid väl omhändertagen. Italienare uppskattar öppenhet och folk ute var alltid trevliga. Samtidigt var det upp till mig att lära mig italienska.”
Martin fortsätter: ”Många fotbollsspelare är illitterata. För många så handlar det bara om fotboll, brudar och bilar. På landsorten anses det nästan fult att vara pretentiös. Man förespråkar istället det enkla, ’drängiga’.”
Efter en timme av intensivt samtal har jag fått svar på mina frågor. Martin förklarar att han måste ägna sig åt andra åtaganden, och hoppar in i sin felparkerade bil. Jag tackar för den tid jag fått och inser att mina anteckningar långt ifrån kan täcka in allt som Martin berättat.