Reflektioner kring Atalantas säsongsinledning
Atalantas facit efter tre omgångar är inte en munter läsning. Uddamålsförluster (0-1, 0-1, 0-1) och inte ett enda spelmål på 270 minuter. Resultatet och den känsla som infunnit sig i mig som supporter påminner närmast den som Svenska landslaget presterade under VM i Italien 1990.
Tränaren, Mr. Gregucci, misströstar dock inte efter de tre senaste förlusterna. Han försöker att uppmuntra sina spelare att inte ge upp och menar på att de inte har gjort några dåliga insatser. Mr Gregucci menar att laget befinner sig i en väldigt tuff situation delvis p.g.a. otur och att lösningen sitter i spelarnas mentalitet.
Jag håller delvis med Mr Gregucci, men jag anser dock att han inte riktigt fått kläm på hur laget ska spela organisatoriskt för att kunna få ut en optimal insats från spelarna, (läs Doni och Acquafresca).
I veckan spelade Atalanta en träningsmatch mot Serie D laget, Grumellese. Atalanta ställde upp utan Doni i en 4-4-2 uppställning med Acquafresca och Tiribocchi på topp. Matchen slutade 6-0 till Atalanta, vilket ger en supporter lite hopp om att offensiven kan förbättras med en sådan taktisk förändring. Dock behöver Atalanta ett hjärta och under dom senaste tre åren har det varit Cristiano Doni.
Att få in en Maestro som Doni och få honom att spela ett konstruktivt anfallsspel med den lovande Acquafresca torde vara, näst efter att få spelarna in i en vinnarementalitet, det viktigaste för Mr Gregucci. Annars bör den oerfarna serie A tränaren förbli en oerfaren Serie A tränare och jakten på en ny Mr. starta.
