Matchrapport Atalanta-Sampdoria 0-0
En snarkning närmare krisen. Det var ett räddhågset Atalanta med få idéer framåt vi såg igår.
Det som vi hoppats skulle bli en offensiv urladdning blev istället säsongens sämsta prestation. Lägg där till att det var första matchen på länge som vi inte släppte in mål så förstår ni hur trist det såg ut framför Taibi. Vi får vara glada över att få med oss en poäng. Mot ett hungrigare och mer vaket lag än gårdagens Samp kunde det slutat riktigt illa.
Atalanta startar matchen med en överraskning i laguppställningen. Istället för Poseidons ljuster, anfallstrion Montolivo, Pazzini, Budan, som så mycket mycket hopp ställts till, ställer Mandorlini upp med Gautieri, Montolivo och Lazzari bakom en ensam Budan på topp.
Första halvtimmen är Sampdorias till nära 100 procent. Kutuzov, Doni, Diana, Bazzani och C. Zenoni hittar gång på gång igenom Atalantaförsvaret som i sin tur räddas gång på gång av Taibi. Tacka gud för att Massimo verkat hitta formen i Atalantamålet. Tempot sjunker efter den första anstormningen och Atalanta kan andas lite lättare.
Anfallen går långsamt och känns nästan motvilliga. Laget blir utdraget och en närmast total avsaknad av kreativitet framåt gör att Budan endast sporadiskt är med i matchen då han då och då suger åt sig en långboll som till slut letar sig fram efter lite mittfältsharvande. Framåt är ett tveksamt skott av Montolivo i 27:e matchminuten allt som presteras under hela första halvlek. Halvleken avslutas med att Sala med nöd och näppe kommer undan en straff i 42:a matchminuten då han liggandes låser Bazzani med benen.
I andra halvlek sjunker matchtempot ytterligare. Atalanta tar sig in i matchen, dock utan att bli farliga för Samps försvar på allvar. Budan är fortsatt alltför ensam på topp och även "gli blucerciati" verkar nöjda med att ta med sig ytterligare ett poängresultat från en bortamatch. Bazzani och Doni står för de få sticken framåt och Bernardinis frispark i slutet av halvleken är det enda som stör Antonioli i Sampdoriamålet från att stillsamt kunna betrakta bergens siluetter som ramar in en kylig Stadio Comunale. 0-0. Finito.
Tabellen är ihoptryckt med trean på 15 poäng och Atalanta på sex poäng. Det saknas bara fyra poäng för att ta sig över nedflyttningsplats. Det är således inte poängskörden som är det mest allvarliga i situationen, utan bristerna i spelet. Näst flest mål insläppta efter Lecce (som dock har en härlig målskörd framåt och ligger trea i tabellen) och ständiga försäkringar från tränarbåset om att inget är på tok utan att resultaten kommer att komma ger en obehaglig känsla.
Att vi prövat sexhundra olika spelsystem hitintills under säsongen är en annan allvarlig varningsklocka. I gårdagens match blev det rent av parodiskt. Först spelade vi 4-2-3-1 första kvarten, därefter 4-3-3 en liten bit in i andra halvlek. I 51:a matchminuten byter vi till 4-3-2-1 för att i 65:e matchminuten byta till 4-3-1-2!!! Med ett ungt och orutinerat lag dessutom!!!
Som en skräckfilm sammanfattar Gazzetta dello Sport rättvist matchen. Vill man leta ljusglimtar får man leta länge. Matchens enda höjdpunkter är när Doni gör entre och får mottaga hyllningskörer från Curva Nord och ett fint utslag av fair play när Bazzani efter att ha krockat med Natali väntar på att Cesare ska repa sig innan han återinträder i spel. Ett ögonblick att minnas när man ser omgångens otaliga filmningar, på Domenica Sportiva senare på kvällen.
Men som kylskåpsmagnetsfilosofin säger; Älska Atalanta mest när hon förtjänar det minst!
Nu väntar en oerhört central vecka med först Chievo och därefter derby mot "Gli Suni" på söndag.
Forza Atalanta, olé olé olé!