Atalanta - Lazio0 - 2
Atalanta sumpade det gyllene läget
Atalanta föll i Coppa Italia-finalen mot ett effektivt Lazio.
Mitt i den rafflande avslutningen av Serie A var det dags för Atalanta att hämta hem den första Coppa-titeln sen säsongen 62-63. En 56 år lång väntan skulle äntligen vara över, och att det var längesen Atalanta tog en titel avspeglade sig i intresset för matchen – drygt 20.000 supportrar hade tagit sig de 60 milen från Bergamo till huvudstaden. Det var otroligt tryck i den förväntansfyllda curvan på Olimpico – det enda som stod mellan La Dea och titeln var ju en ganska grå upplaga av Lazio. Så sent som för en dryg vecka sedan segrade man stabilt över finalmotståndaren med 3–1 i Serie A, så det var inte så konstigt att det osade optimism bland flaggorna och ciggen på läktaren.
Atalanta kom till matchen med den bästa elvan Gasperini har för tillfället:
Gollini - Masiello, Palomino, Djimsiti - Hateboer, De Roon, Freuler, Castagne - Gomez - Ilicic, Zapata
Inzaghis Lazio hade dock lärt sig läxan från förra mötet. Lazio spelade säkert, tog inga risker och satsade på att så snabbt som möjligt lyfta bollen mot Atalantas backlinje. Det resulterade i att Atalanta inte lyckades bryta bollen högt upp i banan, som de brukar göra så framgångsrikt. Atalanta vann ofta bollarna som Lazio lyfte, men därefter hände inte mycket. La Dea var märkligt idéfattigt och hade svårt att passa sig fram genom ett smart spelande Lazio. Atalanta hade dock en superchans en bit in i första halvlek då det var kalabalik framför Lazios mål. Från läktaren såg det ut som att bollen var inne både en, två och tre gånger, men den ville inte in. Då det var på andra sidan planen – alltså typ fyra kilometer bort på den löparbaneprydda Olimpico – var det svårt att se vad som hände. Bollen träffade ramen och det var en misstänkt hands på Lazio-spelare, men kaoset framför mål resulterade inte i 0–1.
0–0 stod det i halvtid, och då kändes det fortfarande hoppfullt. Lazio ger ingen mardrömmar, och Atalanta har ju varit näst intill oslagbara under våren. Igår var det tyvärr så att för många spelare inte hade sin bästa kväll, och när för många har det på samma gång blir det svårt att avgöra. Zapata var orörlig och såg nästan ut som under hösten, Gomez jobbade hårt som vanligt men vann ingen mark, Castagne var anonym, den annars så bolltrygge och smarte Freuler tappade boll och och Hateboer hade inte touchen med sig när han försökte rycka förbi på högerkanten. När klockan tickade upp mot 80 började det kännas som att det skulle bli förlängning, men så skulle det inte bli. I den 82:a minuten nådde nyss inbytte Milinkovic-Savic högst på en hörna och tryckte in 1–0. Det blev aldrig speciellt farligt under den svaga kvitteringsforcering Atalanta försökte sig på, och istället för 1–1 blev det 2–0 när Correa kom fri när La Dea hade allt fokus framåt.
Frågan är när man får ett sånt gyllene läge att ta en titel igen? Det kan nog ta ett bra tag. Spelarna bör dock hyllas ändå, som tagit sig ända hit och slagit ut Juventus på vägen. Just Juventus är nästa motståndare i Serie A, och som bekant har Atalanta fortfarande Champions League-platsen i egna händer. Efter bortamatchen mot Juve återstår bara Sassuolo på hemmaplan, som tyvärr spelas på Sassuolos hemmaplan Mapei Stadium då en ombyggnation av Atleti Azzuri påbörjats.
Under den långa promenaden i ösregn hem från Olimpcio var man såklart besviken, men ändå så stolt över vilken säsong Atalanta har gett oss. En titel är alltid en titel, och för vissa lag är en titel mer än en titel, men om en dryg vecka kan Atalanta vara Italiens fjärde, eller till och med tredje, bästa lag. Det vore inte så dumt det heller.
