Inter-Atalanta 3-4: Salvezza
Dagen efter Ivan Ruggeris bortgång stod Atalanta för en minnesvärd triumf på Giuseppe Meazza, som inte bara gav tre poäng utan också, med största sannolikhet, säkrade kontraktet.
En 33-årig Ivan Ruggeri gjorde sitt intåg i Atalanta 1977 och under de kommande åren ingick han i ledningen för det Bortolotti-styrda lag som härjade i Europa -87/88. 1994 övertog han presidentposten från klubbens nuvarande president, Antonio Percassi, och under Ruggeris ledning introducerade Atalanta spelare som Inzaghi, Vieri, Doni, Pazzini och Montolivo för omvärlden. Relationen med klubbens ultras var inte alltid den bästa, men det råder ingen tvekam om att Ruggeri gjort mycket gott, inte bara för Atalanta utan för hela Bergamo. Efter mer än fem år i koma lämnande han denna värld under helgen, och dagens begravning besöktes av många som lärde känna honom under åren i Atalanta, däribland Brescias president Corioni.
Söndagskvällens match mot Inter inleddes med en tyst minut för att hedra Ruggeri, och kanske var detta en extra inspiration för Atalanta-spelarna. I en chansfattig första halvlek visade laget upp en imponerande disciplin och ställde om klokt mot ett skadedrabbat Inter, som efter en halvtimme fick se Cassano linka av till förmån för Ricardo Alvarez. Som sig bör var dock Inter spelförande, och fick alldeles i slutet ett ledningsmål då Rocchi stötte in sitt 100:e mål i Serie A efter en hörna.
Det var istället i den andra halvleken som matchen tog fart – och då ordentligt. Inter började klart bäst och såg ut att vara nära tvåan, då inhopparen Livaja helt plötsligt hittade en fri Giacomo Bonaventura i hemmalagets straffområde. En lyftning senare var kvitteringen ett faktum, men lyckan skulle inte bli långvarig. Direkt på avspark slarvade Canini med en hemåtnick, Alvarez hann före Polito (som vikarierade för avstängde Consigli i målet) och petade in ett nytt ledningsmål. Efter detta fortsatte tempot att skruvas upp och båda lagen skapade fina chanser innan Inter återigen fick utdelning, återigen genom Alvarez. Den här gången gjorde han det helt på egen hand med en elegant soloraid utifrån höger.
Matchen såg ut att glida Atalanta ur händerna när man fick en gratisbiljett in i matchen igen. Från ingenstans hittar domare Gervasoni en straff, och att det skulle vara en 13 månader fördröjd avblåsning för Lucios kapning på Gabbiadini känns lika logiskt som någon annan förklaring. Denis sätter hur som helst straffen och plötsligt är Inter i gungning medan Atalanta funnit nytt självförtroende. Varken 3-3, när Denis viker bort från Ranocchia och avslutar kliniskt, eller 3-4, när Bonaventura serverar Denis, kommer särskilt överraskande sett till matchbilden. Vändningen är ett faktum!
Inter rycker till sist upp sig och forcerar för en kvittering under de absolut sista minuterna. Huvudrollen spelas av Ranocchia som först blir hårt uppvaktad vid ett inspel (utan åtgärd från domaren), och sedan missar öppet mål med matchens sista spark. Däremellan drar Raimondi på sig Atalantas femtioelfte röda kort för säsongen då han med en ful knytnäve sänker före detta lagkamraten Schelotto. Efter slutsignalen fortsätter tumultet då känslorna rinner över för Schelotto och Cigarini, men det förändrar inte det viktigaste – att Atalanta åker hem med alla tre poäng.
Både Bonaventura och Denis stod för fenomenala insatser, och det känns mer givet än någonsin att Jack lämnar för större uppdrag till sommaren. Han är redo. Ju längre matchen gick blev det också alltmer uppenbart hur mycket Cigarinis närvaro på mittfältet betyder för det här laget.
Tabellmässigt betyder segern att det nu är tio poäng ner till den trio som slåss om 17:e-platsen. Det ska alltså mycket till för att det ska bli ett svettigt upplopp för Atalantas del i år. Under en säsong där allt knappast gått som på räls känns det skönt att redan nu kunna skaka av sig det akuta nedflyttningshotet och, om än inte skrikandes, inte än, åtminstone viska fram det underbara ordet. Salvezza.
Kanske var det också på något sätt en salvezza, en befrielse, för de som stod Ivan Ruggeri allra närmast att till sist få ett avsked efter fem år i mörkret. Även om det såklart inte gör sorgen mer uthärdlig.
Vila i frid, Presidente.