Rubrik saknas
Italiensk fotboll befinner sig nära botten. Det är dags att klättra uppåt. Det kan bara bli bättre. Världsmästarnationen (känn på den) präglas av klubbarnas totala olikheter och särart. Anledningen till att jag sätter mig och ser varje möjliga match är att se de olika filosofierna ställas mot varandra.
Jag erkänner. Jag vill vara som Arne Hegerfors och kvävas av min egen entusiasm för Premier League. Jag vill, men jag kan inte. Det är fina arenor, fina spelare och fin fotboll, ändå går det inte in. Jag vill älska det, men jag bryr mig inte. Jag försöker verkligen, varje helg.
Ännu hellre skulle jag vilja ha kärat ner mig i den spanska fotbollen. Enda problemet där är att jag inte känner till spelarna och klubbarna lika bra som i Italien, vilket är en högt och mycket besvärligt hinder att överkomma.
Nej, jag bryr mig om den märkliga värld som utgör den italienska fotbollen. Där är ett 2-2-resultat aldrig bara ett 2-2-resultat. Allt händer av en anledning, en anledning alla alltid vill luska fram. Vi har usla domare, galna supportrar, bedrövliga arenor och sist men inte minst - undergrävd trovärdighet.
Något så grundläggande som att alla startar på noll när en serie börjar eller att man spelar sig upp och ner i seriesystemet är omkullkastat i Italien. Vi har vant oss vid att tabellen vid säsongens slut inte är den slutgiltiga tabellen. Allt är preliminärt. Tabellen ska vara fridlyst, såvida det inte finns särskilda och allvarliga skäl att göra så. Dessvärre finns det alltid det där FIGC chefar.
Det är med andra ord något man inte kan ta på som fångar oss. Jag har blivit kompis med den olydigaste och smutsigaste hunden men älskar honom ändå. Jag vet att den innerst inne är bäst. Även om det inte går att dressera den eller tvätta den ren vet jag det.
Världsmästarnationen (känn på den) präglas av klubbarnas totala olikheter och särart. Anledningen till att jag sätter mig och ser varje möjliga match är att se de olika filosofierna ställas mot varandra.
Inter - egentligen bäst
Milanos blåsvarta har alltid gjort de bästa värvningarna och haft den bästa truppen. Ändå har det alltid gått snett någonstans. Det har blivit klubbens identitet. Att pengar och stjärnor inte garanterar titlar har Inter fått statuera exempel för i många år. Ska de besegra sitt rykte ska det göras nu. Juve är borta, Milan är efter. Kliv upp ur sängen eller ligg kvar för alltid.
Palermo - växlar om
Zamparini skapade det bästa lag serie B sett fram tills idag. Man plockade högkvalitativa spelare från serie A och kunde inte annat än avancera i seriesystemet. Det var Eugenio "Pirlo", Luca "Batistuta" och Lamberto "Zidane". Man hade alla möjligheter att bli en stabilt lag för Champions League men växlade ner. Först försvann Toni, sedan Grosso och Barone. Uppenbarligen har man tänkt om. Caracciolo, Simplicio och Bresciano är genomtänkta värvningar och kompetente Guidolin är tillbaka som tränare. Han har höga tankar om sig själv men har faktiskt rätt att ha det. Och erkänn att rosa och svart är en skön kombination.
Roma - genuint och överväldigande
Helgkväll 20:30. Fullsatt Stadio Olimpico. Totti står med en jättevimpel i världens bredaste spelargång. Musiken går igång. Publiken sjunger med. Spelarna går ut. Jag får gåshud. Jag är inte romanista men Antonello Vendittis "Roma Roma" inför en ligamatch tillhör det bästa med italiensk fotboll. Barcelonas dam-ditti-dam och de andra italienska klubbarnas löjliga pop utklassas. Då känns det surrealistiskt att en supporterledare kan komma in och tillsammans med lagkaptenen diskutera fram att matchen ska stoppas. Vem har filmrättigheterna...?
Sampdoria - oskuldsfulla britter
Vill du se engelsk fotboll i Italien? Åk till Genua och se stadens blåklädda lag. Inte för att de spelar särskilt brittisk fotboll (vad det nu är, nuförtiden) eller att en engelsman hade del i grundandet av klubben. Det är enklare än så. Sampdoria spelar alltid 4-4-2 och har en "brittisk" arena utan löparbanor. Dessutom känns de väldigt oskyldiga och enbart fokuserade på fotboll. Samp i Calciopoli? Inte en chans. Skenet bedrar? Ofta.
Udinese - går sin egen väg
Champions League-platsen förra hösten var verkligen lönen för ett långt och hårt slit utan beröm. Udinese gör stora saker med små medel. Man skapar guld av småsten (minns Bierhoff, Amoroso, Pizarro), mycket tack vare sin enorma scoutverksamhet. De har gubbar i alla världens gathörn. Hur hittar man annars Goitom i Stockholms utkanter? Man har haft ett koreansk bilmärke på tröjorna som ingen väster om Uralbergen hört talats om tidigare och nu har man börjat böja sina ränder. Udinese är inte som alla andra och ska ha honnörer för det.
Chievo - overkligt
Tänk dig en större italiensk stads andralag. Tänk dig att de flyttas upp i serie A. Tänk dig att de har en helt en okänd tränare och en bunt okända spelare. Tänk dig att de blir kvar i toppen flera år med samma kaliber på tränare och spelare. Overkligt? Javisst. Chievo är motsatsen till all italiensk fotbollslogik och laget ingen kan hata. Knappt ens Veronafansen. Varje säsong har spåts bli åsnornas sista i serie A, utom nu. Nu har vi lärt oss. Chievo gör alldeles för mycket med alldeles för lite, om och om igen.
Torino - fullt ös, medvetslös
En gammal klassik klubb är tillbaka. Efter en mirakelsäsong där man samlade ihop ett lag på en fikarast och kvalade sig upp till serie A ska man göra allt för att hålla sig kvar. Man har pengar, ambition, tradition och supportrar. Nykomlingar värvar antingen ihjäl sig eller sparsamt. Torino har värvat en världsmästare och en nutida italiensk landslagsmålvakt. Hur högt når de?
Fiorentina - vilja
Vilken smäll. Man var ju tillbaka, ändå till Champions League hade man kämpat. Nu är man sist i tabellen och kan på sin höjd rädda en UEFA-cupplats. De lila har passionen, värvningskungen, tränartalangen och inte minst en vass spelartrupp. De ska kunna blanda sig in i scudettoracet, när de får starta på startlinjen. Vilja kan försätta berg, ingen ska inbilla sig att den vilja inte finnas i Florens.
Juventus - kontrasterna
I vissas ögon det vackraste som finns, i andras det allra smutsigaste. Ett vackert namn och många fina spelare genom åren blandas med fuskande och manipulerande ledare som fört alla bakom ljuset så länge de kan minnas. För att göra bilden ännu skarpare spelar man i svart och vitt. Det är sannerligen det Juventus handlar om.
Milan - störst, bäst och vackrast
Med en före detta premiärminister vid rodret vore det konstigt om inte Milan alltid är i topp. De ska spela snyggast, vinna mest och ha de största stjärnorna. De kanske inte alltid levererar enligt namnet men Rivaldo är alltid Rivaldo och Stam är alltid Stam. Milan ska vinna allt varje säsong. Då de inte gör det kallas det mellansäsonger och undantag som bekräftar regeln.
Mantova - optimal kopia
Kunde man flytta upp Fiorentina på gamla meriter kan man väl flytta upp Mantova till serie A av fåfänga skäl? Alla klubbar har sin charm, det är bara inte alla som hittar den. Mantovas är inte svår att upptäcka. Deras tröjor är en solklar rip-off på River Plate. De är vansinnigt snygga och faktiskt finare än originalet. Annars är Brescias grannklubb inte värd att nämna överhuvudtaget.
:::: :::: ::::
Italiensk fotboll befinner sig nära botten. Det är dags att klättra uppåt. Det kan bara bli bättre.
Den nya fördelningen av tv-pengar är ett stort steg i rätt riktning. Det kommer inte spela någon roll nu men om ett antal år bör det ge de mindre klubbarna bättre resurser att tampas med de som ändå är snuskigt mycket rikare.
Nästa steg blir att sprida ut omgångarna över hela veckan för att tjäna så många euros som möjligt. Andra ligor är redan där. Bara man inte bryter ned den lilla trovärdighet man har kvar och splittrar de sista omgångarna, där alla matcher nu alltid spelas samtidigt, ser jag gärna italiensk fotboll under veckans alla dagar.
Något positivt mitt i alla misär finns faktiskt. Den här säsongen får Mancini konkurrens i kampen om bucklan alla andra skiter i. För Juve och Viola är det enda möjligheten till Europaspel 07/08. Får vi se lite satsning på cupen har ingen någonsin brytt sig om tidigare? Grattis, Viasat.
De flesta av oss borde ha tröttnat för länge sedan, men vi vet att vi aldrig kommer göra det.
