Arrivederci Volfango
..."Jag kan inte arbeta under de här förutsättningarna längre"...
Dagarna inför seriestarten ÄR heliga. Snacket om de lågt ställda förväntningarna och en solklar premiärförlust är visserligen befogat, men knappast något som hjärtat klurat ut. Långt därinne, täckta av ett alldeles för stort lager förnuft, finns alltid drömmarna och hoppet att återfinna. Det går inte att förneka - varje säsong drömmer man likt förbannat om att Lazio skall ta Italien med storm och genom tidernas bragd lyckas spela till sig skölden. Så är det bara, oavsett om stjärnorna heter Nesta eller Cesár. Att däremot förnuftet efter tre minuter av första halvlek tar överhand är inget vi skall gå in närmare på...
Men det finns, trots den närmast patetiskt stora längtan efter söndagskvällen, element som placerar käppar i det hoppfulla hjulet. Element som helt plötsligt förpassar premiärmatchen från nummer ett till 32 på prioriteringslistan. Att dagens största Laziosymbol och ikon lämnar oss för att dra till med ett smaklöst exempel...
Efter 25 år av ett beundransvärt hårt arbete hade Volfango Patarca gjort sig ett stort namn i Italien. Nämn hans namn för en tränare och samtliga kontrar med superlativer, nämn det för en 80-tals-Laziale och han faller ner på knä framför dig. Nämn hans namn för klubbledningen och... de ger dig kalla handen. Hela landet bemöter Patarca med respekt - vår egen klubbledning behandlar honom som en skithög. Den 23 augusti skrev Patarca ett brev till mister Lotito där han beklagade sig över hur illa och kränkande han behandlats på sistone. Boven i dramat var en av Lotitos medhjälpare; Giulio Coletta. Den rombaserade dagstidningen Corriere dello Sport - som uppenbarligen verkar gilla det här med brev - har tagit del av skrifterna och publicerar i tidningen ett väldigt intressant stycke. Brevet menar på att Coletta under ett träningspass helt sonika skall ha äntrat planen och riktat ett par väl valda ord mot Patarca. Och vad än värre är; kommentarerna från en viss Coletta i kostym är, enligt Patarca, bara en i raden av hänsynslösa yttranden. Meningar som "Nu skall jag lära dig hur man sköter en ungdomsverksamhet" svider naturligtvis något oerhört i hjärtat.
Att vår levande legend till ungdomstränare väljer att lämna är begripligt och acceptabelt. Att han gör det efter upprepade sparkar från en och samma person är en tragedi. Det vore visserligen synd att döma ut Lotitos medhjälpare innan hela sanningens avslöjats, men är historian om högerhanden verklig så har vi nog tvingat bevittna en idioti som inte ens förtjänar så pass positiva benämningar som sanslös.
Lazios ungdomsskola har varit Volfangos liv. Han var mannen som lade ner hela sitt hjärta på ungdomarna och med passion bossade över sitt bygge. Patarcas fotbollsskola i San Basilio var inte bara platsen där världens kanske bäste back (Sandro Nesta) slipades, utan även området där lyckliga föräldrar släppte av sitt barn med vetskapen att detsamma skulle återvända hem som en väsentligt mycket bättre fotbollsspelare. Listan kan göras hur lång som helst vad gäller spelare som genom fotbollslekarna på Francesca Gianni tagit sig till det absoluta toppskiktet. Dagens kanske mest talande exempel är mittfältarna Giampiero Pinzi, Daniele Fransceschini och Luigi Di Biagio - samtliga aktiva i Serie A. Marco Di Vaio, Flavio Roma och Alessandro Grandoni är, utöver den redan nämnde Nesta samt anfallaren Paolo Di Canio, andra exempel på spelare som Patarco satt sin tydliga prägel på. Samtliga hade - om vi hade styrts av en ledning som på ett korrekt sätt hade kunnat definiera innebörden av "långsiktigt tänkande" - kunnat konkurrera om en plats i dagens startelva.
Claudio Lotitos plan är lika glasklar som genial. Lazialitàn skulle på sitt älskvärda tillvägagångssätt föra Lazio genom allt framtida elände. Att ungdomsverksamheten fungerar som den skall bör vara A och O i en plan som denna. Här föds framtida storstjärnor och bandieri. En fungerande ungdomsverksamhet genererar på lång sikt i massvis med sparade EURO och lockar oerhört många talangfulla pojkar till klubben. Här bygger du din framtid både sportsligt och ekonomiskt. Ett första steg mot en tryggare framtid är knappast att slussa iväg en Laziosymbol av dess sanna innebörd, vars arbete är den viktigaste tillgång klubben har när vi pratar talangutveckling. Att sparka på en man som arbetet i klubben längre än Alessandro Nesta kunnat stödja sig på sina ben är varken rättvist eller acceptabelt. Volfango förtjänar betydligt bättre än såhär. Att han nu, i samarbete med projektet Casa Lazio och fotbollsklubben Lupa Frascati, startar sin alldeles egna fotbollsskola är det enda rätta. En man som gjort så mycket för Lazio skall inte behöva utsättas för det han har gjort.
"Mitt hjärta gråter" säger Patarca och hoppas innerligt på att hans uttåg enbart blir ettårigt. Vi får hoppas på att Claudio Lotitos hjärta gör likadant. Dags att visa vem som egentligen bestämmer, Claudio!