Press och prestationsångest!
Gång på gång har vi supportrar tvingats uppleva att spelare och tränare som kommer till klubben inte lever upp till våra förväntningar.
De förväntas att frälsa klubben och strö guld över dess supportrar bara för att efter ett tag, i all sin prakt, gå på ett isberg och sakta glida ner i havets djup. Det kvittar hur bra de varit innan de kommer hit, ofelbart blir de bara sämre och sämre ju längre tid de stannar i klubben.
Frågorna
Kan det vara så att vi som supportrar har någon inverkan på spelarens prestation?
Kan det vara så att om man står och skriker ”DIN JÄVLA HORA!” till den största talangen som svensk fotboll någonsin producerat (behöver jag nämna hans namn?), att man då ger spelaren sämre förutsättningar att lyckas?
Finns det situationer där man istället för att starta en negativ spiral istället kan ge en spelare stöd till att bli revanschsugen, istället för att spelaren blir livrädd för att göra fler misstag?
Är inte en supporters syfte att lyfta spelaren till att prestera sitt yttersta även om man tycker detta är för dåligt? (Om spelaren är dålig är det ju ännu viktigare att han presterar sitt bästa om man skall vinna matchen!)
Kan det vara så att supportrar, historia, press och klubb skapar en stämning runt laget som gör det omöjligt för spelare och tränare att kunna lyckas?
Historiens Ok
Framför allt den sista frågan tycker jag är intressant och ett av exemplen på detta är fotbollsklubben Juventus som har en historia i Serie A som inte är helt olik MFF:s i Allsvenskan. Total dominans under ett väldigt antal år har gjort att kravet inför en ny säsong alltid är att ta guld. Detta innebär att inför en ny säsong så kan man aldrig vinna någonting eftersom en ligaseger är en självklarhet bland supportrar och klubb. Följaktligen kan man alltså bara förlora guldet! Denna situation att inte kunna vinna gör att spelare får prestationsångest och inte kommer upp i sin normala standard.
Om min slutsats stämmer kommer med andra ord Manchester United från de att de stiger ner från tronen ha en väldig lång period då de bara kan förlora och därför också kommer få prestationsångest.
Fyra Japaner och en bruten stav
Ett fantastiskt exempel på hur man bygger upp prestationsångest är det sätt som svenska OS truppen i Salt Lake City behandlades innan mästerskapet. Pressen och SOK målade, tillsammans med svenska folket, upp en bild av hur många medaljer truppen skulle ta som kanske låg lite i överkant av vad den egentligen var kapabel till. Detta gjorde att varje gång vi missade en medalj så förlorades det gentemot uppsatta målet. När någon i truppen sedan lyckades ta en medalj så var detta inte någon seger utan bara det vi hade räknat med. Alltså inga vinster utan bara förluster, och resultatet blev en prestationsångest av sällan skådat slag. Japan slog oss i skidstafetten med bruten stav, det är vad jag kallar prestationsångest!
Bengan boys
I raka motsatsen till OS truppen i Salt Lake city har vi då Bengt Johansson och hans fantastiska handbollslandslag. Här har vi idrottsmän som presterar som bäst när det gäller. Ett exempel som jag vill framhäva är Johan Pettersson, den bäste kantspelaren på många år. Första gången jag lade märke till honom och tyckte han var en duktig debutant hade han redan spelat 50 Landskamper. Jag tittar bara på handboll när det är mästerskap men 50! landskamper, med en sådan rutin kan man ju knappast misslyckas. Om vi då tar ett exempel från vår egen värld så spelade Markus Winqvist 2 matcher förra säsongen innan han idiotförklarades av de flesta som totalt oduglig. Är det möjligt att en ung spelare kan gå in och prestera max från första match? Nej det är inte särskilt troligt och kanske är det supportrarnas tålamod som förhindrar unga spelare att blomma ut på riktigt. Om man inte ger spelaren chansen att misslyckas kommer spelaren aldrig att våga vinna.
Så varför såga Lee?
Jag har sett honom ett antal matcher nu och jag tycker han gör en hel del fantastiska räddningar. Han har snabba reflexer och har räddat en hel del självklara mål. Att han sedan gör en hel del tabbar när han skall agera i luften tänker jag inte "sticka under stolen med", men visst har han också potential att utvecklas till och bli en bra målvakt. Tyvärr verkar han ha blivet en regelrätt hackkyckling som alla kan skriva ner, oftast utan sakliga argument. Målet mot Hammarby var en grov tabbe men utöver det har han inte gjort bort sig helt tycker jag. Vi supportrar kanske skall sluta och ge människor prestationsångest och i stället lyfta spelare till att prestera sitt yttersta, om detta sedan inte är tillräckligt har jag fullt förtroende för att lagledningen kommer att genomdriva nödvändiga förändringar.
Slutsats
Helt klart är att supportrarnas agerande är en tungt vägande del av hur laget presterar på banan. Man kan som supporter hjälpa likväl som man kan stjälpa ett lag eller en spelare med sitt agerande. Det roliga är också hur man kan se olika hackkycklingar växa fram i Laget. Det roliga med dessa är att man får vara hur elak som helst mot dessa utan att någon säger emot en. Det roliga med dessa hackkycklingar är att de oftast blir utsatta för spe av människor som inte har sett alla matcherna och träningarna! Hackkycklingarna ger dessa halvsupportrar en möjlighet att vara delaktiga i den allmänna debatten utan att säga fel saker och på så sätt späs kritiken på ännu mer och slipstenen är igång. Sedan rullar den vidare tills den malt ner alla möjligheter för spelaren att lyckas. Jag tycker detta är synd och tror att många spelare dukar under i onödan. Spelare som kunde ha blivit riktigt stora bara de fått möjlighet till detta
Den till slut totalt ologiskt logiska slutsatsen blir alltså:
Heja som högst på den spelare som är sämst för den spelaren behöver det mest! (Detta gäller naturligtvis bara om man är intresserad av att laget skall vinna matcherna)
