Gästkrönika: Första Målet Vinner?
Får man gnälla lite mitt i euforin? Jag har nämligen hittat ett oroväckande moln på den ljusblå himlen.
Den svenska landslagshistorien har varit fylld av häpnadsväckande kvitteringar och vändningar. En av de tidigaste jag kan minnas är när Mats Magnusson stänker in 2-2 bakom Harald Schumacher och räddar hem en poäng mot självaste Västtyskland. På senare tid har dessa vändningar nästan blivit lite av vårt landslags kännetecken. Hur många gånger har inte England gjort första målet utan att lyckas vinna mot oss och vändningen borta mot Turkiet i VM-kvalet torde väl vara en av de mest gastkramande segrar ett svensktlandslag lyckats ta. Den mest minnesvärda kvitteringen är dock Kenneth Anderssons 2-2-nick mot Rumänien, då ett Sverige med endast 10 man på plan lyckades vända och vinna en match som såg förlorad ut efter Stefan Schwarz utvisning. Vid dessa tillfällen har landslaget visat exempel på moral och hjärta!
I den förra allsvenska omgången fick vi ytterligare två exempel på moral och hjärta. Dels av Landskrona BoIS som trots tappad ledning och underläge tog sig samman och lyckades vinna derbyt borta mot HIF. Men allra mest moral visade GIF Sundsvall som vände ett 0-2-underläge mot HBK till 3-2-seger. Moral och hjärta som sagt, två ingredienser som är ett måste för varje framgångsrikt fotbollslag.
Varför berättar jag då detta för er? Jo, därför att Malmö FF inte en enda gång under hela säsongen lyckats vända ett underläge till seger. Ja, vi har faktiskt inte lyckats vända ett underläge till poäng ens än gång.
Rent statistiskt efter 15 omgångar ser det ut så här: Det har spelats 129 matcher så här långt. Vid 66 tillfällen har det lag som gjort första målet vunnit matchen. Eftersom sju av matcherna den här säsongen har slutat mållöst så kan man räkna ut att: Det lag som släppt in första målet lyckats rädda poäng eller vinna matchen vid hela 46% av matcherna. Närmare bestämt så har laget som släppt in första målet lyckats rädda poäng vid 20% i matcherna och lyckats vinna hela 26% av matcherna.
Att Malmö FF som just nu leder allsvenskan inte har lyckats vända ett enda underläge utan förlorat hela fem matcher (nästan hälften av lagen i allsvenskan har förlorat färre matcher) är häpnadsväckande. Är detta Tom Prahls fel? Nej faktiskt inte, om man tittar till föregående säsong så ser man faktiskt att Malmö FF inte lyckades vända ett enda underläge till poäng eller seger då heller. På 26 omgångar. Otroligt! Felet måste alltså ligga hos spelarna.
Att kvaliteten duger är alldeles uppenbart. Vi spelar just nu strålande anfallsfotboll, om än med ett något darrigt försvar. Vad är då problemet? Jag tror helt enkelt att problemet är att våra spelare spelar väldigt mycket för sig själva och inte riktigt lika mycket för laget. Detta är inget problem i medgång, men absolut en belastning i motgång. Vi har nu och har under de senaste två säsongerna haft spelare med omvittnat stora egon. Zlatan, Ijeh och Brian Steen Nielsen för att nämna några. Att ha ett stort ego kan vara en anfallares största tillgång. Ni minns säkert Martin Dahlin! Ja, ni behöver knappast minnas tillbaka. Peter Ijehs "killerinstinkt" och näsa för mål säger väl allt. Men som jag sa tidigare, det är ingen bra egenskap i motgång. Zlatans ständiga dribblingar, Brians ständiga försök att hitta avgörande passningar eller en Peter Ijeh som försökte skjuta rakt igenom blåvita försvarare vid 0-6-förlusten är några minnesbilder på ett krampaktigt MFF som jagar kvittering utan att lyckas.
Vad finns det då för lösning? Ingen under den här säsongen. Truppen är redan för stor och laget fungerar utmärkt, det vore ren idioti att börja jaga spelare nu. Men inför nästa säsong hoppas jag att vi letar efter spelare med ett annorlunda psyke, som kan acceptera att sitta på bänken och kavla upp ärmarna när det behövs. En Peter Sörensen fast lite bättre..
Av Sanjay Rubinstein
utlagt av:
