På besök i Corel Centre: En upplevelse

På besök i Corel Centre: En upplevelse

Jag gjorde mitt första besök i en NHL-arena under torsdagen då jag äntrade Corel Centre i Ottawa för matchen mellan hemmalaget Ottawa Senators och gästande San Jose Sharks. Trots en något medioker match är den upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, och en upplevelse som jag unnar alla hockeyintresserade.

För dig som sett NHL-hockey kanske den här texten inte är speciellt engagerande eller spännande, men jag måste ändå få dela med mig av mina erfarenheter. Och du som aldrig besökt en NHL-arena kanske äntligen tar beslutet att korsa Atlanten, det är väl värt mödan. Tro mig.

Efter nära en vecka i hockeyns hemland och dess huvudstad, Ottawa, var hockeysuget onekligen stort när det äntligen blev dags för min egen NHL-premiär. En 45 minuter lång bussresa till arenan trissade bara ytterligare upp stämningen, och synen av den väldiga Corel Centre genom de saltstänkta bussrutorna var mäktig.

Jag ska inte begrava mig i detaljer, men synen som mötte mig då jag klev in på läktarsektionen var onekligen överväldigande och långt ifrån Lakerdome i Växjö där vardagen normalt tillbringas. Trots en plats högt upp på läktaren, som för dagen var fullsatt med 19 538 åskådare, hade jag en fantastisk vy över isen tack var de branta läktarna. Det spridda sällskapet jag åkte till arenan med, bestående av personer från världens alla hörn inkluderande Australien, Mexico, Spanien, Holland och Kanada, tycktes lika tagna av arenans storlek som jag.

Det man kan konstatera om Kanada, och kanske hela Nordamerika, är att allt är stort. Verkligen stort. Byggnader, matmenyer och köpcentrum är exempel på det, och Corel Centre är inget undantag.

Arenan, som till nästa hemmamatch byter namn till Scotiabank Place, avtackades med gratis planscher över arenans tioåriga historia illustrerande bland annat Celine Dion, Bono, Wayne Gretzky och i mitten allas vår egen Daniel Alfredsson. Hans storhet här kanske jag inte greppat än, men stor är han onekligen.

Introt var dock lite av en besvikelse jämfört med Sverige, som hämtat det konceptet från just Nordamerika. En ovanligt lam spelarentré utan att hela arenan släcktes ner och utan en tung och fartfylld musik gjorde att något av stämningen dog.

Hockeyunderhållningen kanske hade lite i övrigt att önska då det var två lag, vars passningsspel var nära nog obefintligt, som spelade av den här matchen som slutade med en säker bortavinst, 2-0. Målen som bjöds var dock av den högre skolan.

Daniel Alfredsson, som gjorde en hygglig första period med några bra byten i numerärt underläge, slog en katastrofal crosspassning i offensiv zon som Patrick Marleau snappade upp. Den fart som kanadensaren visade upp när han från egen blå enkelt gled ifrån ett förtvivlat försvar i Ottawa är godis för en hockeyälskare. Avslutningen på Dominik Hasek, som i mina ögon var matchens bäste spelare, var av yppersta klass och dragningen och backhanden var otagbar även för en av världens bästa målvakter.

Andra målet var ännu läckrare. Den nya succéduon Nils Ekman och Joe Thornton kom i ett två mot ett läge och sågade sig enkelt igenom försvaret innan Ekman enkelt kunde avsluta anfallet med ett mål bakom en chanslös Hasek. Ekman var föresten en av matchens behållningar med sin fart och teknik, och han fick mycket förtroende av Ron Wilson. Tillsammans med HV-bekantingen Jonathan Cheechoo, tjeckiske nykomlingen Milan Michalek och nyligen etablerade Grant Stevenson tillhörde svensken en av isen absolut bästa spelare.

Överhuvudtaget hade San Jose mer fart i en match som bjöd på få öppna lägen trots det stora skottantalet. Kvalitén på just skotten och målchanserna var vassare hos gästerna, medan hemmalaget mestadels tog skott från långt håll och i dåliga vinklar. Resultatet var rättvist.

Vad som slog mig under matchen var att underhållningen står betydligt mer i centrum än i Sverige, precis som fördomarna tidigare berättat. Publiken, som enligt källor var ovanligt tyst min kväll till ära, jublade och klappade mer till reklamen och tävlingarna är spelet på isen. Trots Rednex välbekanta musik i högtalarna kände man sig långt hemifrån och de reklambefriade perioderna, men man ska komma ihåg att detta är Nordamerika. Det känns som att maten och ölen är viktigare än spelet på isen, även här i hockeyns hemland Kanada.

Dessvärre missade jag två publika händelser i hockey som jag gärna hade upplevt. Ett hemmamål hade antagligen tänt arenan och skapat ett bättre tryck. Närmast nu blev en dansande puck på mållinjen där den för kvällen lysande Evgeny Nabokov slutligen lyckades lägga sin handske över pucken. Det andra är naturligtvis ett slagsmål. Både Brian McGrattan och Chris Neil valde den här kvällen att behålla handskarna på trots mediokert spel.

Men det måste ju också finnas något kvar att uppleva tills nästa gång. För det kommer det så klart att bli, så många matcher som möjligt. Jag älskar redan, efter ett enda besök, att kliva in i den väldiga arenan och andas hockeyatmosfären. Det borde du också testa.

Det kommer du nämligen inte att ångra.

Jonas Gustavsson2006-01-13 16:30:00

Fler artiklar om Ottawa

Tkachuk kan avgöra Senators framtid