Brodeur: Beyond the Crease
Martin Brodeur är en av NHLs allra bästa målvakter genom tiderna. Han är en flerfaldig Stanley Cup vinnare och även dubbel vinnare av Vezina Trophy som går till NHLs bästa målvakt. På sin resumé har han även ett OS Guld, World Cup vinst, fem stycken Jennings Trophies och åtta All Star matcher har han deltagit i. Han är även på god väg att slå de flesta rekorden som går att slås och är den enda målvakten i historien att ha fler än åtta säsonger med mer än 30 segrar/säsong, och den enda i historien med fem säsonger med 40 vinster eller mer.
Under det gångna året arbetade även Brodeur med en bok, en självbiografi, vid sidan av hockeyn och för ett par månader sen så gavs den ut. Jag var bland de första att beställa boken ”Brodeur: Beyond the Crease”, och såg verkligen fram emot att läsa den. När den damp ner i brevlådan en månad efter min beställning så kunde jag inte vänta med att börja läsa den. Men på grund av studier och diverse hobbys så kom boken i skymundan lite. Men nu under julhelgen när jag man fick lite tid över och bara kopplade av så tog jag tag i boken och läste ut den. Jag måste säga att jag är väldigt imponerad av Brodeurs sätt att skriva och beskriva olika perioder i hans liv och karriär.
Han låter oss läsare komma in närmare på hans privata liv, samt hans roll i New Jersey och hans betydelse för laget. Han skriver om hans upplevelser från förra säsongen, hur laget var i misär under första halvan, för att senare komma tillbaka på ett mirakulöst sätt. Han skriver även om sin speciella relation med Devils GM Lou Lamoriello, och även några av spelarna runt i ligan. Innan varje kapitel så listar han även de tuffaste skyttarna han har mött under alla hans år i ligan. Det är en ganska intressant lista, med tanke på att man ser dem genom Martin Brodeurs ögon och hur han såg på just dem. Jag kommer att presentera den listan lite längre ner efter att ha skrivit en liten recension om varje kapitel i boken. Boken innehåller 11 kapitel.
Chapter 1: A Company Man
I det här kapitlet talar Brodeur om kritiken han fick efter att ha skrivit på för ytterligare sex år med New Jersey, ett kontrakt som är värt $31,2 miljoner dollar. Enligt många var det under marknadsvärdet och därav kritiken mot honom.
Brodeur säger i boken: ”Jag hade inga planer på att flytta, och jag var inte ute efter att vara målvakten med den högsta lönen i ligan. Jag hade varit en del av klubbens framväxt, från en av ligans dörrmattor till en trefaldig Stanley Cup mästare, och jag ville fortsätta vara en del av det. Det var aldrig, för mig åtminstone, bara om att försöka få mer pengar än någon annan. Mitt mål är att spela för ett lag som vinner, inte ett lag som är villigt att betala mer än en annan klubb för att sedan inte kunna gå ut och skaffa in andra bra spelare på grund av ett dyrt kontrakt”.
Han skriver även att om lag vill kompensera målvakter och andra spelare för deras insatser, så fine. Men han vet att han älskar den här organisationen och ser hellre att han tjänar mindre i ett vinnande lag, än att vara den högst betalda i ett sämre lag.
Han skriver även om sin vana att förhandla hans kontrakt på egen hand. Han har ingen agent och sköter sina affärer själv. Han har visserligen en rådgivare vid namn Susan Ciallella, men de senaste kontrakten har han tagit hand om själv. I början på hans karriär så hade han agenten, Gilles Lupien. Men de gick skilda vägar efter att Brodeur tyckte att Lupien skötte affärer på ett konstigt sätt i början och var bara ute efter att pressa Lou på mer pengar åt Brodeur. Brodeur försökte ta kontakt med några andra agenter efter det men valde i slutändan att sköta sina affärer själv.
Han ger samtidigt en pik åt NHLPA i boken. NHLPA var inte glada med att Brodeur sköter sina affärer själv. De ansåg även att Ciallella hade förhandlat kontraktet åt Brodeur, och enligt regler så är bara certifierade agenter tillåtna att förhandla nya kontrakt. Ciallella var ingen agent och därför ville NHLPA vidta disciplinära åtgärder. Men Brodeur bara tycker att det är löjligt och slår tillbaka med att säga: ”Det här var samma personer som certifierade David Frost som agent, Frost som var inblandad i det omtalade Mike Danton målet.”
Chapter 2: Turmoil
I det här kapitlet talar Brodeur om New Jerseys första halva av säsongen 05-06. Han pratar om alla oklarheter runt laget. Harmonin i laget var helt borta. Allting runt laget var stressigt och förlusten av Niedermayer sved verkligen. Han skriver om att så fort Niedermayer skrev på för Anaheim så ringde Lou Lamoriello till honom och försäkrade om att han hade en backup plan. Planen blev att han signade Vladimir Malakhov och Dan McGillis. Det skulle visa sig att det var två helt misslyckade värvningar och Brodeur ansåg att Lamoriello hade agerat under panik. Han skickar samtidigt en pik till Scott Niedermayer för att han väntade så länge med beslutet att meddela sitt beslut. Brodeur ansåg att det var rätt uppenbart att Niedermayer inte tänkte komma tillbaka och borde ha meddelat Lou tidigare så att denne kunde hitta en skaplig ersättare i tid.
Brodeur berättar även om perioden då han missade några matcher och var tvungen att sitta på läktaren och titta. Han märkte att laget inte var sammanslaget, ingen pratade med varandra på bänken och det var allmän kaos. Coach Robinson, som senare hoppade av på grunda av hälsoproblem, gjorde många misstag. Tex. ropade han upp spelare som inte ens var med i uppställningen, skickade ut vanliga kedjorna när det var power play eftersom han inte var medveten om det osv. Till slut blev det för mycket för honom och han hoppade av. Brodeur tyckte att det var tufft att se Larry på det sättet, eftersom han var en väldigt bra coach och människa. Spelarna tog verkligen åt sig när de insåg hur en bra kille som Larry reagerade på allt runtomkring.
Chapter 3: Forty Days and Forty Nights
I det här kapitlet talar Brodeur om hans snabba, enkla beslut, ett beslut som visade sig vara hans största beslut I livet.
När Brodeur var sex år gammal spelade han för ett lag i St.Léonard, Montreal. Han var forward då, och ett lag med äldre spelare behövde en andremålvakt till deras matcher. Första dagen säsongen efter frågade coachen honom vilken position han ville spela. Brodeur tyckte det var coolt att han själv kunde ta ett sånt beslut eftersom han var ensam där med coachen.
Brodeurs svar: ”Visst, jag kan vara målvakt.”
Brodeur berättar även om att han nästan la av med hockey för att satsa på skidåkning istället vid 14 års ålder. Men hans storebror Claude övertalade honom att ta på sig benskydden igen.
Brodeur skriver även om hans speciella spelstil. Enligt honom så ska målvakten vara den mest kreativa spelaren på isen. Det är en position som kräver innovation och fantasi, möjligheten att anpassa och se alternativ inom loppet av en sekund, kapaciteten att skapa flera svar till samma, eller liknande frågor. Det handlar om att skjuta pucken, inte bara att få pucken på sig. Det handlar om att vilja pröva på vadsomhelst, att även kasta iväg klubban om det krävs för att göra en räddning.
Brodeur skiver också rent ut att han är helt och hållet emot ”butterfly” stilen som så många målvakter använder sig av. Han ser inte butterfly som det ultimata sättet att spela. Det kan spela en roll i en målvakts spel, men bara en liten anser Brodeur.
Folk som studerar målvakter kallar Brodeur för en hybrid. Han har sina sätt att rädda pucken på, men han låser inte sig bara på ett sätt som många andra gör. Han har många vapen i bagaget och han gillar att använda sig av alla. Enligt honom så handlar det om att överlista spelaren med pucken, inte bara att hindra honom från att göra mål på honom. Brodeur säger: ”Jag vill göra ett drag och pressa honom att göra något. Brendan Shanahan sa till mig en gång att på en kontring så visste han aldrig vad jag skulle göra mot honom.
Han pratar även att han inte alls trivdes på Francois Allaires målvaktskola. Där handlade det bara om procent och att täcka den nedre delen av isen. Butterfly stilen handlade det bara om, och Brodeur hatade det. Han trivdes desto mer på Vladislav Tretiaks skola. Där handlade det mer om att göra det som föll en in, att använda sig av hela sitt bagage, att pokechecka, rada upp benskydden och även att spela pucken.
Brodeur berättar även att målvakten som han såg upp till och försökte efterlikna sitt spel efter var Ron Hextall. Brodeur tycker att han var speciell och en typ av målvakt som kunde klara av vilket spel som helst och göra räddningar på många olika sätt. Han var även duktig på att spela pucken, något som Brodeur är ökänd för idag.
Han berättar om att det finns ett rekord som han verkligen vill knäcka, och det är Patrick Roys rekord på 551 vinster. Varför är det så speciellt?
Brodeur säger: ”Vinna är allt det handlar om. Att vinna är det ultimata. Vinner du så är alla glada och nöjda. Vinner du inte är det ingen som är glad. Alla spelare vill vara associerade med framgång, och det är därför jag vill knäcka just det rekordet.”
Chapter 4: Father to Son
I detta kapitel så talar Brodeur om hans upplevelser under OS I Turin. 1956 spelade hans far, Denis Brodeur OS i Cortina, Italien. Kanada vann då bronset och är en stor del av Kanadas OS historia. Han berättar om att det var en stor dröm att få spela ett OS i samma land som hans far spelade i för 40 år sen. Brodeur ville verkligen föra familjetraditionen vidare och ta med sig en medalj hem.
I det här kapitlet riktar även Brodeur en del kritik mot Patrick Roy, Scott Niedermayer och Marc Crawford.
OS i Nagano, 1998 var Brodeurs första OS. På planet till Japan så meddelade Marc Crawford att Patrick Roy skulle stå alla matcherna, oberoende hur det gick för laget. Roy hade ställt det ultimatumet för hans medverkan. Brodeur tyckte att det var ett väldigt oprofessionellt sätt att agera på, både från Roys sida och Crawfords. Att som målvakt bland andra medspelare kräva något sådant var ofattbart för Brodeur. Crawford borde ha visat bättre ledaregenskaper och inte berättat det på planet på vägen dit. Efter det så var det inte mycket att se fram emot, utan att ens ha spelat en match. Både Brodeur och Curtis Joseph var väldigt besvikna efter den incidenten, men fortsatte att agera väldigt professionellt.
Brodeur säger att han hejar på Roy när de ses, men att de aldrig riktigt pratat och blivit några vänner. Han säger helt enkelt att Roy inte var någon man umgicks med.
Niedermayer får kritik för att han hoppade över OS för att istället genomgå en mindre knäoperation. Brodeur tyckte att Niedermayer borde ha bitit ihop och spelat för sitt land, precis som spelare som Yzerman och Lamieux gjorde vid flertal tillfällen. Niedermayer hade inte missat en minut med Anaheim under säsongen och då plötsligt bestämde han sig för en operation istället för OS.
Chapter 5: Turin
I det här kaptlet så kan man säkert förstå att det handlar om OS i Turin. Han berättar om sina olika upplevelser i OS byn och under matcherna. Han berättar om olika spelare han mötte och även alla sina lagkamrater från New Jersey som han mötte.
Han avslutar med att säga att han lämnade Turin väldigt besviken. Nu hade hans far något som han inte hade, en OS medalj, vunnen i Italien.
Chapter 6: North of the Lamp Post
Här pratar Brodeur mycket om sin barndom, där han växte upp. Mauriac Street, St. Léonard var gatan och byn Brodeur växte upp i. Dagarna spenderades med att spela hockey, spela hockey, spela hockey, äta snabbt och sen spela hockey igen.
St.Léonard är en fransktalande del i Montreal men där bodde även många Italiensktalande familjer. Han berättar även att Roberto Luongo bodde bara något kvarter ifrån honom.
Han berättar även lite om sin familj. Hans 13 år äldre bror, Claude, var en lovande baseball spelare, som spelade professionellt ett tag i Montreal Expos organisation. Han var dessvärre tvungen att lägga av tidigt på grund av en allvarlig axelskada. Hans pappa Denis Brodeur är en gammal målvakt som aldrig nådde NHL, men som hade potential. Han blev senare i livet en av Nordamerikas mest kända sportfotografer och har stått för flera legendariska foton under sin karriär, bla. Bobby Orrs legendariska flygtur. Hans yngre bror Denis Brodeur Jr. Var en professionell BMX artist innan han följde i faderns fotspår och blev fotograf.
Han pratar även om dispyterna mellan Kanada och Quebec. Det är en sak som Brodeur inte vill vara en del av. Han föredrar att Kanada blir som det är nu och inte delas upp.
Chapter 7: Every Boy’s Dream
Här pratar Brodeur om den ultimata drömmen, att spela en sjunde avgörande match, och vinna den. Brodeur är en av tre målvakter i NHL historien som startat en sjunde avgörande match mer än en gång. De andra två är Terry Sawchuk och Harry Lumley.
Brodeur berättar om finalen från 2001 mot Colorado. En final som kändes konstig hela vägen tycker Brodeur. Hela världen ville att Colorado skulle vinna på grund av Ray Bourque som spelade sin sista säsong då. Även domarna ville att Bourque skulle vinna, det tyckte Brodeur var det konstigaste med allt. Brodeur ville verkligen vinna över Roy, speciellt på grund av situationen i Nagano.
Han pratar även om sin skilsmässa från sin dåvarande fru Melanie under Stanley Cup slutspelet 02-03. Under slutspelet ringde hon honom innan matcher och berättade om sina diverse träffar med olika män. Skilsmässopappren skickades till honom under Conference finalen mot Ottawa och Brodeur tyckte det var en typisk grej av henne att göra under just den tiden. Men Brodeur visade prov på sin mognad och stängde ute alla distraktioner när det väl kom att handla om hockey. Han spelade fenomenalt och höll nollan tre gånger i finalen mot Anaheim. Totalt slutade han på sju nollor det slutspelet. Det är ännu idag ofattbart för mig hur Giguere kinde vinna Conn Smythe Trophy, och även Brodeur tycker att Conn Smythe bör gå till en spelare i det vinnande laget.
Chapter 8: Shut Out
I detta kapitel berättar Brodeur mycket om säsongen som aldrig blev av. Lockout säsongen 04-05 var en tid för en kille som Brodeur att ladda om batterierna och hitta på massa saker so han inte gjort annars. Han berättar om diverse resor, och även Europa Turnén med Primus Worldstars Tour. Han beskiver olika upplevelser i Europa och han tycker även att Jönköping är väldigt tråkig stad.
Chapter 9: Selling the Sizzle
Brodeur skriver I det här kapitlet om den dåliga marknadsföringen NHL kom med efter lockoutsäsongen. Reklamkampanjer innehållande skådespelare och amatörer användes för att locka publik. Istället för att använda sig av de stora namnen i NHL så använde man sig av skådespelare, något som Brodeur tyckte var märkligt.
Han pratar även om det bristande intresset under New Jerseys hemmamatcher. Han anser att laget haft en dåligt arena, en arena som inte håller topp standard i ligan. Marknadsföringen av spelare och laget New Jersey Devils har heller aldrig riktigt varit starkt och Brodeur ser den nya arenan som en skänk från ovan. Han tror att laget kommer att dra mer publik nu när de spelar i en stad istället för sidan av en väg som hittills.
Han nämner även det ökända Seinfeld avsnittet, ”The Face Painter”, där Elaines pojkvän drar på sig en Brodeur tröja och målar ansiktet i Devils färger. Brodeur såg det som en viktig del av marknadsföringen av NHL och laget New Jersey Devils och hoppas att det blir fler sådana tillfällen för laget och NHL i framtiden.
Chapter 10: Rebound
I det här kapitlet så talar Brodeur om New Jerseys mirakulösa avslutning på säsongen 05-06. Från att ha legat 19 poäng ifrån divisonsledningen i januari så lyckades man hämta upp det försprånget i slutet på säsongen. I sista matchen för säsongen mot Montreal låg Devils under med 3-0. Laget hämtade upp det och vann till slut matchen och divisionen efter en 4-3 vinst. Matchavgörande målet gjordes av Jamie Langenbrunner. Det var ett perfekt avslut på grundserien och Devils hade stått för en av de bästa säsongsavslutningarna någonsin i NHL. Laget vann 11 raka matcher för att så småningom stå som Atlantic Divison mästare. I slutspelet vann man äntligen över Rangers, något som Lamoriello och Brodeur ville mer än något annat. Brodeur skriver att han hatar Rangers otroligt mycket, men att Lamoriello ”hates them to death”. Därför var det så speciellt.
Säsongen tog ett snöpligt slut i nästa runda mot Carolina däremot, men Carolina var ett bra lag som så småningom blev Stanley Cup mästare. Även om laget åkte ut tidigare än planerat så tyckte ändå Devils spelarna att de hade gjort något speciellt under säsongen.
Brodeur talar även om de två nya stjärnorna i NHL, Alexander Ovechkin och Sidney Crosby. Han ser Crosby som den mer kompletta spelaren. Han spelar bra defensivt och har som center mer ansvar. Crosbys vision på isen är otrolig, hans passningsspel är sanslöst, och hans skridskoåkning är imponerande, allt detta som 18 åring.
Ovechkin är mer färgstark. Folk kommer att betala för att se honom spela var han än är. Men Brodeur anser att Ovechkin är en spelare som kan stängas ner med bra defensivt spel, Crosby är svårare.
Brodeur skriver även att han har en nyfunnen relation med Crosby och att de två talar en hel del innan och under matcherna. Brodeur och Crosby har även utbytt klubbor under några tillfällen, souvenirer som de tänker behålla resten av livet. Efter Devils sista match mot Pittsburgh förra säsongen så kom Crosby fram till Brodeur och sa: ”You’re the best. Good luck in the playoffs!”
Chapter 11: Me and Lou
I detta kapitel berättar Brodeur om sin relation med Lou Lamoriello. Han skriver att han har en enorm respekt för honom och att Lou är kanske den största delen till varför Brodeur har stannat kvar i New Jersey under alla år. Han säger att de inte direkt står varandra jättenära, han har till exempel aldrig varit hemma hos Lou och Lou har aldrig varit hemma hos honom. Men den professionella relationen de har är enorm och det är någonting som Brodeur värderar otroligt högt.
Lamoriello bryr sig otroligt mycket om sina spelare och deras familjer. Varje högtid ser han till att spelarnas flickvänner och fruar och barn får presenter och blommor. Han samlar alltid lagen på speciella sätt innan matcher. Han ser till att laget äter och dricker ihop nästan hela tiden, så att de kommer nära varandra. Under slutspelen bor de på hotell för att undvika från att distraheras från familj och vänner.
Innan varje slutspelsmatch så har det blivit en oskriven regel att spelarna går på bio dagen innan för att komma närmare varandra och att göra något ihop.
Brodeur skriver om det speciella sättet Lamoriello sköter en organisation på. Hans kontor är kanske inte världens finaste, men det är ett sort rum där allting är ordning och reda. Det är ett rum där saker och ting verkligen blir gjorda. Lamoriello brukar ta kontakt med Brodeur innan potentiella trades. Brodeur bestämmer nödvändigtvis inte vem som Lou ska försöka trada till sig, men Lou ger Brodeur några namn som han ska berätta vad han tycker om. Men i slutändan är det alltid Lous beslut.
Efter att Rangers bytte till sig Pavel Bure så berättar Brodeur vad Lou sa till honom då.
Det blev ett citat som jag gillade i boken, ett äkta Lou och Devils citat:
”You know what’s the difference between us and the Rangers right now? The difference is the Rangers will get the best player available. We’re going to get the best player for our team.”
Men i vissa fall så lyssnar Lou verkligen på vad Brodeur har att säga. Säsongen 01-02 så var det OS i Salt Lake City. Brodeur märkte att Kanada fick puck kontroll nästan varje gång Steve Yzerman eller Joe Sakic tog en tekning. När Brodeur återvände till New Jersey så tog han ett snack med Lou om detta. Han ansåg att New Jersey behövde en center som var skicklig på tekningar. Några veckor senare så tradade New Jersey till sig Joe Nieuwendyk och Jamie Langenbrunner från Dallas Stars i utbyte mot Jason Arnott och Randy McKay. Joe Nieuwendyk var som bekant en av NHLs bästa tekare genom tiderna och säsongen därpå vann New Jersey Stanley Cup, med Niewendyk som center i en av kedjorna.
Det är sådana exempel som visar på den starka relationen mellan Lou Lamoriello och Martin Brodeur.
Notiser från boken för övrigt:
- Brodeur har fem tatueringar på kroppen. En målvaktsmask med sina söners initialer på ena höften, på den andra höften har han sin dotters fotavtryck. På ryggen har han tre Kinesiska tecken som står för: ”Winning, Dignity and Courage.”
- Brodeur äger flera Harley Davidson motorcyklar.
- Brodeur säger att han älskar att spela i New Jersey och att han inte skulle vilja byta bort det mot något annat. I New Jersey kan han ha sin fritid för sig själv och pressen att vara någonting man inte är finns inte. På frågan om han skulle vilja spela för Montreal Canadiens, så svarar han med ett enkelt ”Nej!”. Han anser att pressen utanför hockeyn skulle bli alldeles för stor och hans privatliv skulle knappt respekteras. Han skulle hängas ut i media varje dag, och just för att han kommer från Montreal så skulle det vara stort tryck från familj och vänner. Han säger helt enkelt att New Jersey är den perfekta platsen att spela hockey på, vare sig man vill tro det eller ej.
- När det gäller den hypotetiska frågan om han nu skulle välja någon annan klubb att spela för så säger han att Boston verkar vara en intressant stad och klubb att spela för, det samma gäller Philadelphia. När det gäller Western Conference så säger han att Dallas är nog den enda klubben han skulle kunna tänka sig att spela för. Under finalspelet 99-00 så fick han uppleva staden Dallas och fansen där. Han fastande för den staden och säger samtidigt att hela staten Texas verkar vara ett intressant ställe.
¤¤¤
Här följer en lista på de tuffaste skyttarna enligt Brodeur. Han har ingen speciell ranking på dem, utan jag presenterar dem precis i den ordningen som han har dem i boken.
Toughest shooters: (och hur många mål de gjort på honom under karriären)
-Alexei Kovalev
68 matcher, 19 mål
”A left-handed shooter with an unbelievable level of skill, Kovalev is a player I have played a lot, when he was with Pittsburgh, the New York Rangers, Montreal and in international competitions. I even watched him play as a minor-leaguer, a time when he would sometimes deke the same player twice on a rush. He is able to play with the puck very close to his skates, either because he uses a short stick or a very high lie. He can make all the moves at full speed or while cruising. He has always been dangerous.”
-Jaromir Jagr
59 matcher, 17 mål
”Jagr has long been a player who can do things other players can’t. He can go from first gear to fifth in an instant, and his long reach and long stick give him the ability to make plays with opposition players hanging on his back. Every time you think he’s done with a play, he has a little something left, or another idea you haven’t thought of. He can beat you with a shot or with a deke, and may be the best one-on-one player I’ve ever seen.”
-Joe Sakic
28 matcher, 14 mål
“Sakic has the quickest wrist shot you’re ever going to see. He plays with a stick that has a lot of flex in it, which makes it hard to read: the puck just seems to fly off his stick. He’s not a physical player, and he’s never been a player you can hit easily or for whom you can make life miserable. He darts, and finds openings. He was one of the few players Scott Stevens couldn’t get to. In game 7 of the 2001 Stanley Cup final, after scoring a number of goals low on the blocker side, he beat me with a wrist shot high to the glove side. Pretty important game to throw me a changeup.”
-Alexei Morozov
38 matcher, 14 mål
“They called him the Devil Killer. I wasn’t sad to see him go home to Russia during the lockout and not come back. He played for Pittsburgh from 1997 to 2004, and every time he touched the puck against us he seemed to turn it into goal. He never scored more than 20 goals in an NHL season, but he was like a 50-goal shooter against me. He knew it, too. When I played in a farewell game for Slava Fetisov in Moscow, he lit me up there as well.”
-Zigmund Palffy
25 matcher, 13 mål
“If you knew how Ziggy made life difficult for me over the years, you’d know why it was so rewarding for me to stop him on a penalty shot at the 2005 world championships in Austria. When he was with the Islanders, what was most impressive was how he was able to get all alone for a scoring chance. It seems he had more breakaways against me than any other player. He often beat me with a low shot to the blocker. Once, on a breakaway, I guessed right and stopped that shot. Then he put in the rebound.”
-Mario Lemieux
25 matcher, 11 mål
“Mario had tons of moves, and was really nifty on his skates for a big man. His reach made such a difference. I always found it amazing how he could get the puck from a point A to point B and then shoot it. He could do anything. He even had a one-timer backhand. To practice with him for the 2002 Olympics and 2004 World Cup was to sit back and watch his skill every day. He could shoot hard, but more important, he knew where to shoot.”
-Brett Hull
22 matcher, 9 mål
“The goal I remember was a tic-tac-toe play while he was with the Blues. The pass went to him across the slot to the far circle, and I was on my back trying to get across. It was in the old rink in St. Louis, the first time I ever faced him. As I came across, he was lining up a one-timer and fired a rocket under the crossbar. I thought my life was over as I saw the shot coming. He was always hard to find out there. You’d turn around and he was somewhere else. And he always hit the net.”
-Wayne Gretzky
23 matcher, 7 mål
“At the 1998 Olympics, the coaches asked me before the playoff game against the Czechs who I thought would be good on shootouts. I never mentioned Wayne, because I just assumed he’d be one of our shooters. I remember being on the bench and not believing he hadn’t been picked. He didn’t have a great shot, but when it was time to score, he could get it off quickly. He was so deceptive, and the fact that he always had the threat of both shooting and passing made him tough.”
-Pavel Bure
20 matcher, 6 mål
“ I didn’t face him often during those years he was in the Western Conference with Vancouver, but I knew he was a pure goal-scorer. He was there to score, and he made that obvious to everybody on both teams. Sometimes it seemed that was all he was interested in. He was explosive on his skates and he had a dangerous shot. He always shot high, and you’d hear his teammates complain because the puck would be going at their heads. If you let him play, he could do a lot of damage.”
-Cam Neely
13 matcher, 6 mål
“I didn’t see Cam all that much, unfortunately, because his career was cut short by injuries. I can’t imagine the numbers he would have ended up with if he’d been healthy for more years. He shot pucks right through me. Once, he ripped the catching glove right out of my hand. He could read the game and was very good at establishing body position in front of the net. When I was young, new to the league and we were playing on a small rink like they had in Boston, he was an impressive player to watch.”
