Flames v. 12 - Calgary besvarade sin egen fråga
Vi befinner oss mitt uppe i NHL:s s.k. stretch run, den tuffaste delen av grundserien. Det är här man skiljer agnarna från vetet, som det så poetiskt heter, occh under veckan som gick ställde Calgary en fråga till sig själva, vilken av de två man ska tillhöra.
Efter segern i Chicago med 4-2 såg Calgary ut att kunna rädda den road-trip, som hade inletts med två förluster i Washington och Atlanta. Med tanke på den exceptionellt tajta Northwest Division var samtliga i laget ense om, att marginalerna för misstag var små. Speciellt eftersom nio av de sista tio matcherna skulle gå mot divisionsrivaler.
Kristian Huselius, som gjorde ett särdeles vackert mål i segern mot Blackhawks, konstaterade det spännande i situationen, men också att den var "mentally fatiguing".
Likväl trodde nog de flesta, att Calgary skulle spela som ett brinnande hus i tisdagens drabbning med Columbus Blue Jackets.
Istället gjorde man sin sämsta match för säsongen.
0-3 i baken var faktiskt en smula smickrande när man blev utspelade från första nedsläpp och förlorade skotten med 18-38. Endast Miikka Kiprusoffs storspel höll siffrorna nere.
Calgaryredaktionen var påtagligt upprörd. "Ajamenvafanihelvete!" var det svenska uttryck, som bäst sammanfattade reaktionen.
Det spekulerades genast i skrivandet av en krönika med många hårda ord. Tanketråden gick på ett ungefär så här: Hur kan det vara, att man plötsligt är så usla nu, i det här livsviktiga läget av säsongen? Det måste vara något seriöst galet med lagets karaktär, bäst exemplifierat av Huselius, som anser att situationen är "mentalt uttröttande". Det är inte meningen att det ska vara det, Kristian, det är meningen att det ska vara roligt! Tror du Wayne Gretzky och Mario Lemieux tyckte det var mentalt uttröttande när man mötte Sovjet i Canada Cup 1987? De bästa spelarna spelar som bäst när det gäller mest!
Det beslutades emellertid, att inte raljera i onödan utan först invänta torsdagens drabbning med Colorado Avalanche. Den som vet något om Calgary vet ju så mycket, att laget har en fascinerande att förmåga hindra snöbollsrullningen innan den växer till en lavin.
Beslutet visade sig klokt, eftersom Flames gjorde en av sina bästa matcher för säsongen direkt efter sin sämsta och vann med 2-1 -- ett resultat som var smickrande för Colorado. Gästerna mäktade bara med 16 skott på Kiprusoff och Calgarys segersiffror borde varit större. Daymond Langkow och Craig Conroy stod för de mål som faktiskt gjordes, och hemmalaget presterade en imponerande defensiv hockey.
Något hade helt klart hänt under de 48 timmar, som låg mellan de diametralt motsatta insatserna.
De flesta indikationerna till varför så var fallet pekade på lagets kapten, Jarome Iginla, som höjt rösten såväl som ribban för sig själv och för sina lagkamrater. Iginla -- annars känd för sin lågmälda attityd -- hade uppenbarligen fått alla att lystra. Laget hade besvarat den fråga man ställt till sig själva efter den usla insatsen i Columbus. Spörsmålet blev istället nu, om den önskvärda effekten skulle hänga sig kvar till mötet mot Minnesota Wild på lördagsnatten.
Det gjorde den.
Minnesota, som slagit Vancouver Canucks borta kvällen innan, hade slitit åt sig ett trepoängsövertag i toppen av Northwest, varför en förlust för Calgary med all sannolikhet inneburit, att man tvingats rikta in sig på en slutspelsplats istället för divisionsseger.
Jarome Iginla såg emellertid till, att vi slapp det predikamentet. Kaptenen gjorde tre mål i följd under slutet av andra samt början av tredje perioden, och Flames vann till slut med 5-4 efter att Matthew Lombardi gjort 5-3 mot slutet av matchen. Dion Phaneuf stod för lagets första mål (på en spektakulär soloräd) och Kiprusoff stoppade 27 skott för sin 37:e viktoria under säsongen. Segern förde upp Calgary en poäng bakom Wild, som dessutom har en match mer spelad.
Den enda som inte gläds fullt ut över situationen är förmodligen Kristian Huselius, som i matcherna mot Colorado och Minnesota förpassades till att vara powerplayspecialist, eftersom han knappt fick spela 5-mot-5. Hans istid i vinsterna var 6:03 respektive 6:32, något som Mike Keenan förklarade med den fysiska karaktären på matcherna. Den 80 kilo slimmade svensken skulle därmed inte vara särdeles väl lämpad för dessa (Marian Gaborik väger ungefär lika mycket, utan att bli bänkad under majoriteten av matcherna). Flamesredaktionen undrar därför om det inte är möjligt, att Keenan tagit del av Huselius' uttalanden efter Chicagomatchen och ställt sig undrande till vänsterforwardens mentala förmåga att hantera den sista pushen inför slutspelet.
Iron Mike vet säkert bättre än någon annan, att The Stretch Run är en tid då man höjer sig ett snäpp, inte en tid då man blir "mentalt uttröttad".
I övrigt...
... återvände Alex Tanguay från sin brutna tå mot Minnesota och assisterade på ett av Iginlas mål;
... var Iginlas hat-trick hans sjunde i karriären;
... står kaptenen nu på 48 mål och 91 poäng -- fyra respektive fem från hans toppnoteringar;
... gjorde Anders Eriksson två assist mot Minnesota efter att ha ersatt David Hale i matchen mot Colorado;
... slogs Craig Conroy med Columbus' tuffing Jarred Boll i tisdags och klarade sig mycket bra.
Flames under v. 13:
24/03: @Colorado, 02:00 svensk tid
25/03: Vancouver, 02:00 svensk tid
29/03: Edmonton, 03:00 svensk tid
30/03: @Vancouver, 04:00 svensk tid*
*Tiden anpassad till övergången till sommartid i Sverige.
Källor:
Calgary Sun
Calgary Herald
www.nhl.com
