Drömläge för Toronto

Med tanke på att lönetaket lär hamna på 35-40 miljoner dollar kan man luras att tro att Toronto Maple Leafs sitter ganska illa till med bara elva spelare kontrakterade till en kostnad av ungefär 28 miljoner dollar. Faktum är att klubben tack vare det nya avtalet hamnat i en drömsits.


Intresset i hockeymetropolen Toronto är enormt och pressen på laget att prestera är konstant. Fansen kräver att klubben alltid ska finnas med och kriga om Stanley Cup och att det har gått 38 år sedan staden senast fick uppleva segerns sötma är oacceptabelt. Att ständigt kunna prestera är för att inte säga omöjligt i alla fall näst intill så, även för NHL-historiens efter Montreal mest framgångsrika klubb genom tiderna med hela 12 Stanley Cup titlar.


Klubbledningen har under de senaste åren valt att satsa på veteraner och kortsiktiga lösningar för att kunna klamra sig fast i toppen. Man har nått stundtals goda resultat, man var i semifinal 1999 såväl som 2002, förra säsongen satte man klubbrekord i antal poäng under en grundseriesäsong (103), men man har i ärlighetens namn aldrig varit riktigt nära att vinna den åtråvärda bucklan, och man har absolut inte lyckats inta någon dominerande ställning i ligan. Än värre är att alla kortsiktiga, oftast dyra lösningar med veteraner skapat ett slags luftslott där klubben funnits med i toppen tack vare starka finanser och gamlingar.


Bra draftval har konsekvent tradats bort tillsammans med lovande spelare för att få möjligheten att knyta till sig rutinerade rävar för några säsonger eller kanske bara för ett slutspel. En sådan politik håller inte i längden och Toronto närmade sig med stormsteg den tidpunkt då luftslottet rasar samman och den djupa avgrunden blottar sig. Kontinuiteten har försvunnit och det var bara en tidsfråga innan Toronto hade blivit en klubb som tvingats bygga sitt lag av pengatörstande free agents. New York Rangers är något av ett skräckexempel på vad som kan hända, pengar är alls ingen garanti för framgång och utan kontinuitet hjälper en tjock plånbok sällan.


Det nya avtalet innebär ett drömläge för John Ferguson, Pat Quinn och de andra i ledningen att rasera och bygga nytt. I normala fall hade en välbehövlig omstrukturering tagit många år i anspråk och vi hade fått se de stolta lönnlöven harva i botten ett antal år medan en ordentlig generationsväxling sakta kunnat genomföras med nya okända spelare. Det behövs inte nu. Det nya avtalet möjliggör en totalomstrukturering över bara en sommar.


Klubbarna kommer att få möjligheten att lösa ut kontrakterade spelare till 2/3 av värdet på deras nuvarande avtal. Det spekuleras mycket om att dyra men skadedrabbade Owen Nolan kommer att köpas ut för att ge svängrum i andra rekryteringar. Jag skulle vilja se att man går steget längre och löser flertalet av de redan kontrakterade spelarna. Steve Simmons på Toronto Sun förespråkade att klubben ska behålla Mats Sundin, Darcy Tucker och Matt Stajan samt ungtupparna Carlo Colaiacovo, Kyle Wellwood och Michael Tellqvist men köpa ut resten. Det skulle betyda att spelare som Bryan McCabe, Ed Belfour, Tomas Kaberle, Ken Klee med flera skulle tvingas gå. Med lite enkel matematik förstår man att detta inte heller skulle behöva ske till orimliga kostnader, faktum är att man skulle kunna nå upp till lönetaket, köpa ut alla spelare utan de sex jag nyss nämnde och ändå inte komma upp i förra årets lönekostnad på 60 miljoner dollar. Det är ingen nyhet att Toronto är en av ligans rikaste klubbar.


Man skulle eventuellt kunna plocka några av de spelare man har rättigheter till men som ännu inte är kontrakterade (kanske Alexander Steen) och sedan fylla på med spelare från en överfull free agent-marknad. En marknad som dessutom lär innehålla en del yngre spelare som inte kan skriva på för sina gamla klubbar på grund av lönetaket (tack vare att klubben är mycket populär och att många spelare är uppväxta i eller i närheten av staden har man stor attraktionskraft). Toronto kan få ett intressantare och mer välbalanserat lag än på mycket länge. Ledningen har redan lovat att satsa mer på scouting och egen spelarutveckling, förhoppningsvis kan man hitta några guldklimpar redan i draften om några veckor.


Mats Sundin är dyrast i Torontos trupp för närvarande och visst skulle man kunna önska sig mer poäng av lagkaptenen men Sundin varken borde eller kommer klubbledningen att köpa ut. Inte för att man inte har råd utan för att han är hjärtat i laget, som jag tidigare skrev finns det något som heter kontinuitet, Mats är hjärtat och symbolen för laget, han stannar. Många av gamlingarna som står utan kontrakt kan man däremot lämna därhän (Gary Roberts, Alexander Mogilny, Brian Leetch m.fl.). Eventuellt kan man signa upp ett par av gubbarna om de går med på låga löner, spelare som Tie Domi har ett stort Toronto-hjärta.

Robin Eriksson2005-07-17 21:02:00

Fler artiklar om Toronto

Dubas inför Trade Deadline: “Kollar på alla möjligheter”