Är Bob Hartley rätt man för Flames
I takt med att säsongen rullat på så har Bob Hartley blivit allt mer omdiskuterad. Fast det har skett lite i smyg utan att någon verkligen tagit ställning. Kritiken har växt sakta. Det är väldigt svårt att sia om vad som egentligen sägs inom organisationens väggar. Efter Denver Posts artikel om Scott Parker så väcks onekligen frågan om Hartley är rätt man att leda Calgary Flames.
Bob Hartley är en 53 år gammal garvad kanadensare som stått bakom bänken i Colorado Avalanche och Atlanta Thrashers. Han värvades 2012 från ZSC Lions och det hela skedde under pompa och ståt liknande former. Flames general manager talade sig varm om den otrolige Bob Hartley. Han var Flames man!
Första säsongen var komplicerad och de flesta såg nog mellan fingrarna för det missade slutspelet. Trots allt så var förra säsongen en insiktens säsong. Flames var helt enkelt inte så bra som ledningen och ägarskapet trott. Dessutom så följde flera spelare inte Hartleys direktiv, inte fullt ut. Summa summarum så började Flames bygga nytt. Ut med det gamla in med det nya.
Inledningsvis denna säsong så var det ett ödmjukt Flames som talade om att göra sitt bästa. Laget, ledningen, tränarna, ja alla hade ju sett var laget var tippat att hamna. Inte mycket att göra åt det, förutom att jobba så hårt som möjligt.
Så överraskade laget och spelade en fartfylld och explosiv hockey. Laget var, trots många individuella misstag, svårslagna. Så efter några veckor med framgång verkade det som det skedde en liten ändring i filosofin. Laget började förlora och så sakta började de lokala bloggarna och källarkritikerna att ifrågasätta sättet Hartley coachade. Det som sades var ungefär att Hartley försökte coacha ett dåligt lag till slutspel istället för att ge laget chans att utvecklas. Just då gav väl denna kritik inget gehör och det hela mottogs nog med en lätt axelryckning.
Det är inte osannolikt att kritiken var befogad eller sann. Det kan mycket väl vara så att under de första matcherna var direktiven att gå ut och ha skoj, göra sitt bästa och så fick man se vad det räckte till. När det då gick bra kan direktivet fort blivit, nu ska vi jobba ännu hårdare och vinna för vi är bra vi klarar detta.
Det är såklart svårt att argumentera för eller emot sättet att coacha. Alla spelare svarar olika på alla de olika sätt en coach coachar. Det är inte svart på vitt eller rätt och fel. Men kritiken eller ifrågasättandet av Hartley har växt eller kanske mer förflyttat sig allt eftersom. Från bloggare och källkritiker till mer etablerade medier. Främst, om inte uteslutande, bland de lokala medierna som FAN960, Calgary Herald, Calgary Sun och inte minst av Roger Millions som arbetar åt Sportsnet och följt Flames länge. Dessa medier har kommenterat vissa saker under säsongen. Det har inte sagts eller skrivits något rakt utan mer i form av indicier, kommentarer och gliringar. Det kan vara tweets om en laguppställning, det kan vara en kort notis om att någon inte spelar trots så många skador. Att man inte riktigt förstår. Där finns så att säga väldigt lite att citera eller referera till.
Favoriter och hackkycklingar
Indicierna, kommentarerna och gliringar fokuserar rätt mycket på att vissa spelare väldigt öppet blivit uthängda eller utsatta för något som för dem utanför ses som en orättvis behandling. Bland spelarna syns Sven Baertschi, Mikael Backlund, TJ Galiardi och Karri Ramo. Spelare som egentligen behöver istid och möjligheter till utveckling och möjligheten att få spela sitt spel. Detta var något fansen och media förväntade sig. Trots allt så bygger ju Flames om och det finns inga krav från fansen och de nämnda spelarna är viktiga delar av Flames framtid. Så varför bänka dem? Varför kritisera dem offentligt? Vad hjälper det i ett lag som ligger närmare att komma sist än först? Ett svar här är att man inte vill sprida en förlorarmentalitet i organisationen. Såklart vettigt i sak men helgar ändamålet medlen? Blir det automatiskt en förlorarmentalitet om Baertschi tillåts utvecklas? Om Ramo får spela mer än enstaka matcher?
I kontrast mot detta kan man ställa att Hartley har extremt tydliga favoriter. Något som är direkt emot den av Brian Burke, Feaster och Hartley, påtalade meritokratin. Kortfattat innebär det här att alla är lika värda, veteran som rookie. Det gäller att ligga i, göra sitt bästa och prestera. Man ska åstadkomma något. Det duger alltså inte att lyfta en hög lön och åka i åttor i mittzon, då ska man bänkas och den flitige ska få chansen.
Meritokratin har fungerat - nästan hundraprocentigt - på så sätt att de som gjort det bra i Abbotsford Heat faktiskt fått chansen i Calgary Flames. Fast när det gäller befintliga spelare är det rent humbug. David Jones, Matt Stajan, Chris Butler har bitvis varit bedrövliga men skonas från kritik och får göra lite som de vill. Sean Monahan är - med allt rätt - laget nye gullegris men visst hade han ändå kunnat få en och annan avhyvling.
Reto Berra är en annan klar favorit. Burväktaren började i AHL, blev varm och sedan uppkallad. I denna situation hade Joey MacDonald noterats för sju starter av tretton möjliga varav fem på raken medan Ramo som stod premiären inte alls fått chansen att få många starter i följd. Så naturligtvis trodde alla, att när MacDonald skickades till AHL så skulle Ramo få chansen som starter och Berra agera back-up. Istället så hyllade Hartley Berra och förpassade Ramo till att fortsätta sin båsdörrsvakttjänst. Tretton matcher har passerat sedan dess och Berra har startat elva av dem, detta trots att insatserna varit av minst sagt varierande kvalité.
Joe Colborne är en annan ung favorit. Likt Monahan har han förvisso gjort sig förtjänt av berömmet och chansen men visst kunde ynglingen fått en släng av sleven någon gång. Det är liksom inte svårt att argumentera för att man låtit Backlund - oavsett vad man tycker - få lite mer istid i någon av matcherna medan någon av Colborne, Stajan och Monahan fått lite mindre.
Summa summarum är det såklart svårt även här att dra alla spelare över en kant. Exempelvis har ju Lance Bouma gjort det mycket bra under Hartley, Kris Russell har tagit flera kliv och TJ Brodie svarar väl på den utökade speltiden. Det är liksom ingen som säger att man inte ska förtjäna sin istid men det blir lite lustigt när hierarkin eller rangordningen inom laget blir så uppenbar. Se på Backlund som när Monahan gick sönder, vad är det rimliga? Ge svensken rejält med istid. Vad hände? Jo Blair Jones kallades upp och hoppade genast förbi svensken i rangordningen. Och det blir lite lustigt när ett lag som inte aspirerar på en topplacering bänkar sina unga spelare hellre än att låta dem få chansen att lyckas eller misslyckas. Just nu kan man undra om strategin är kontraproduktiv.
Scott Parker
Så som ett brev på posten runt alla indicier angående coachningen kommer en artikel i Denver Post. En intervju med förre NHL-spelare Scott Parker, intervjun och artikeln är skriven av bland annat erkända journalisten Adrian Dater. Kortfattat handlar det om den stämningsansökan som flera forna spelare och hjärnskakningsoffer lämnat in. Mer ingående handlar det här om just Parker, vars liv kantas av men från karriären.
Visst kan man hävda ett och annat om dessa spelare, någon vill kanske kalla dem opportunister. Någon kanske säger lycksökare, att de är fega, att det är konstruerat i efterhand, att de ljuger och hittar på, överdriver, att det var hans jobb. Personligen har jag svårt att se vad det ska ge utan jag tycker man ska värdera det som sägs högt och verkligen gå till botten med det.
Parker är 35 idag och lade av efter 2007-2008. Han var ett råskinn. Parker pensionerade sig som ung men hann säga en del dumma saker under karriären bland annat om Steve Moore, något han sannolikt ångrar idag. Det Parker säger eller gör är att han beskyller Hartley för sitt tillstånd och för att han spelade som han gjorde. Kortfattat berättar han om hur Hartley betedde sig illa och utnyttjade sin maktposition och tvingade Parker att göra saker han inte ville. Han beskriver hur han hotades med farmarlagsspel och hur han tvingades slåss trots att han hade hjärnskakningar och bad om att få stå över. Det Parker säger är att Hartley mobbar spelare, gärna de unga.
Vad väntar nu?
Det som sagts mina vänner, är ingen lätt sak. Och det är inte konstigt om varenda supporter till Flames, om media med flera lägger ihop ett och ett. Det är med tanke på hur det sett ut i år inte konstigt om den slutsats som dras är att Hartley stöter bort, fryser ut vissa spelare.
Någonstans passar liksom alla dessa bitar ihop. Om man vill dra sig till minnes var det även en märklig situation förra säsongen med Blair Jones. Först hyllades den orutinerade centern före match, han fick förtroendet att lägga en avgörande straff, han brände den. Dagen efter fick han ganska prompt sätta sig på flyget till farmarlaget. Då spekulerade de flesta i att Jones, sagt eller gjort något som föranledde hans nedflyttning. Flames lade locket på och inget mer har sagts om det. Man kan ju efter Daters artikel undra över vad som verkligen hände?
Det är i nuläget viktigare att ta reda på om snarare än vad som är sant. Det är viktigt att Flames inte sopar det under mattan utan pratar med spelare, Hartley, att man undersöker vad som egentligen sker i omklädningsrummet, på träningarna, vid sidan av. Att Flames agerar därefter.
Flames organisation måste ha en coach man kan ställa sig bakom. Och spelarna måste ha en coach som de kan spela för och ställer sig bakom. Oavsett så solkar detta i första skedet ned Hartleys rykte och i förlängningen kanske även Flames. Kanske är skadan redan för stor. Agera då därefter. Är det lögn och förtal, agera därefter.
I detta måste ledningen även reflektera över Flames framtid. Det är unga spelare som ska utvecklas snarare än veteraner som ska matchas som stjärnor. Coachandet är i detta läget känsligt och det får inte vara kontraproduktivt.
Vad främjar unga spelares utveckling mest? Låta dem göra fel, låta dem misslyckas eller se till att de bänkas vid ett misstag för att sedan skälla på dem och lära dem hur man ska göra? Inget enkelt svar men man måste analyser och reflektera över vilken väg man ska gå.
Hittills är det relativt tyst i de lokala medierna. Varför? Vem vet men känslan är att ingen riktigt vill eller våga säga något rakt ut. Ingen ifrågasätter Hartley. Det är ju ingen vidare bra journalistik.
Personligen flaggar jag för att Troy Ward tar över skutan i Flames. Ward har under flera säsonger jobbat med flertalet av de unga spelarna i Abbotsford Heat. Han är populär och effektiv. Han är bra på att utveckla spelarna och fått ett bra resultat trots ett allt som oftast svagt lag. Dessutom låg Ward nära till hands redan innan Hartley anlände, då ansågs han behöva lite mer tid innan han var redo för NHL. Ward var inte riktigt nöjd med det och ärligt talat så ger inte Flames honom chansen lär nog någon annan göra det.
Källor:
http://www.denverpost.com/avalanche/ci_24631033/former-avs-enforcer-scott-parker-battling-effects-concussions
