Summering av säsongen del 1
Min ambition inför säsongen var hög, tyvärr kunde jag inte leva upp till det pga en del i privatlivet, precis som Chicago inte fullt ut kunde leva upp till sin ambition att ta flera kliv än vad de faktiskt gjorde. Men här kommer en säsongsummering inför den stundande draften.
Ja det var onekligen en säsong fylld av magiska Bedard ögonblick, rykteskaruseller som spårade ur kring Corey Perry, Skadeläget var av en natur jag själv nog aldrig skådat, perioder av riktigt bra hockey, och några genombrott som gör att framtiden ändå ser ljus ut, för även om det här var en säsong med många förluster, så stänger jag ner säsongen 23/24 med en bra känsla i kroppen. Här kommer ett gäng saker som jag reflekterat över säsongen.
Bedard såklart
Connor Bedard fick visa att han verkligen är en generational talent. Han inledde säsongen helt okej med poängskörden, sköt en massa med sitt sylvassa avslut, fick visa på sin fantastiska speluppfattning när han även fick vara den som drev spelet, men det fanns något valpigt i honom fortfarande, vilket i sig inte är konstigt för en 18-åring. Det som jag slogs över var alla rapporter om hur mycket detaljer han arbetar med på sidan av isen, något som flera lagkamrater och framförallt hans mentor Nick Foligno nämner flera gånger. Även om Bedard var en succé kom den där käkskadan som höll honom borta 5(?) veckor. Det var en tuff period för Hawks men Bedard tog verkligen tid på sig och enligt hawks lägret tittade han väldigt mycket video och titta på hur han skulle förbättra sitt spel, speciellt utan puck. När han sedan kom tillbaka från skadan var han fortsatt lika bra i det offensiva, även om bevakningen fortfarande var tuff på honom, men nu hade han en avsevärt bättre positionering och gjorde sig mycket mer spelbar. Visst han hade sämst +/- på laget med -44, men det är kanske inte så konstigt med tanke på att deras roll är att skapa mycket offensivt, och hans +/- var avsevärt bättre andra delen av säsongen.
Bedard all ära men låt oss prata Alex Vlasic
Vi visste alla vad Bedard skulle levererar och många pratar om Brock Faber hit och dit, men fråga när om inte Alex Vlasic var NHLs största defensiva överraskning i år? För de som följt Rockford Icehogs lite närmre parallellt med Hawks är det ingen överraskning att Vlasic gick in och levererade så pass som han gjorde. Han spenderade nästa hela förra säsongen i Rockford med ett stort ansvar på isen med mycket istid och spel i alla olika situationer. Han kom in med ett självförtroende och var den perfekta backpartnern till Seth Jones, 6 poäng och bara -4 i ett dåligt Chicago var imponerande. Bra positionsspel i försvaret, brytningssäker och väldigt effektiv i uppspelsfasen. Att vi får honom för 4 600 000 i sex år är ett drömkontrakt som vi nog kommer vara väldigt nöjda med i flera år.
Folignos värde
Många trodde, jag själv inkluderat, att Foligno delvis var på väg utför som Ishockeyspelare men att han skulle bli enormt viktig för laget med sin rutin och sitt ledarskap, nu när Hawks försöker skapa ett nytt "omklädningsrum". När Corey Perry försvann blev det tydligt att Foligno, även om han inte hade ett C på tröjan, var vårt inofficiella kapten. Han tog ansvar för laget verbalt, fick gruppen att slutasamman, tog många tuffa intervjuer men var också den pådrivare i mycket större omfattning än jag hade räknat med. Många tyckte att han fick sitt kontrakt bara för att Hawks skulle nå upp till golvet, självklart var det så, men det har varit väl spenderade pengar. Folignos värde är nog svårt för många att förstå och att han fick ett nytt två års kontrakt jublade många i Hawks kretsar över. Foligno gjorde faktiskt en hel del poäng den här säsongen och fick nog en större roll på isen än vad han själv hade räknat med, men när Taylor Hall tidigt gick sönder och flera hade testats bredvid Bedard, var det Foligno som gjorde det bäst.
Corey Perry - Vad hände egentligen?
Ja det äve väl en fråga många ställt sig men aldrig fått svar på. Det har varit locket på överallt och nästan ingen information har kommit ut. Chicago agerade snabbt och tydligt i vart fall på något som troligen var en allvarlig överträdelse, men kanske inte så allvarlig att kontraktet skulle brytas enligt uppgifter. Men efter allt som hände i Kyle Beach historien och att Chicago har ett stort förstoringsglas på sig efter det, behövde nog Kyl Davidson och ledningen agerat tydligt och starkt. Spekulationen är att hade det varit någon annan klubb än Chicago, hade utgången nog varit annorlunda, men det hade i Hawks råd med. Min personliga åsikt är ändå att Chicago agerade rätt, även om spelarfacket NHLPA hade åsikter om det. Om det är något Hawks behövde så är det arbetsro. Perry lär kanske inte klaga allt för mycket han kan ändå bli Stanley Cup mästare igen inom kort!
Chris Chelios och Patrik Kane
Om det är något Chicago kan så är det att hylla sina legender och Chelios var inget undantag. En ceremoni värdig n legend, ett tal som var grymt och osade återblickar. Var det inte passande att det också sammanföll med #88s återkomst till United Center efter att han lämnade för Rangers för drygt ett och ett halvt år sedan. En fantastisk och känslig videohyllning till Patrick Kane, som kommer få sitt #88 pensionerat också, var så säker. Sen var det ändå surrealistiskt att just Kane fick avgöra i sudden death och drog till med sin klassiska målgest som gav honom smeknamnet showtime. En oförglömlig kväll/natt som påmnde om de fornstora, fullsatta, dagarna i United Center. Vi kommer dit igen!
Vi börjar här och i del 2 kommer fler punkter!
