SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 4. Chicago Blackhawks
Är det här början på slutet för Chicago Blackhawks dominans?
Tre Stanley Cup-triumfer på sex år är en mycket fin bedrift i dagens lönetaksera och får benämnas som någon form av modern dynasti. Men nu har Chicago rykt i förstarundan två år i rad, lagbygget börjar inte se lika starkt ut längre och sommaren bjöd på en del överraskande åtgärder.
Efter ett tiotal mörka år blev Chicago relevanta igen efter några lyckosamma draftval. Säsongen 08/09 gick man, efter fem raka år utan slutspel, till Conference-final. Väl där blev det förlust mot de regerande mästarna Detroit, men Original Six-laget Chicago var tillbaka på den stora scenen.
Året efter gick Blackhawks hela vägen och spelade hem sin första Stanley Cup-titel sedan 1961. Av bara farten vann man sedan två gånger till under de efterföljande fem åren. Under den här perioden hade man ett smått fantastiskt lagbygge som man behövde småjustera här och där på grund av lönetaket.
Men med stommen intakt år ut och år in kunde Stan Bowman hålla sitt Chicago slagkraftigt.
Nu har däremot delar av den där stommen börjat tackla av. I kombination med att de sitter på stora kontrakt och att lagbygget i övrigt har tunnats ut har vi också sett ett Chicago som har börjat snubbla. Två år i rad har man alltså fått ge sig i förstarundan, först mot St. Louis och därefter mot Nashville – och senast mot Predators blev man smått förnedrade.
Chicago blev nollade i de två första matcherna när Nashville gick vidare med sammanlagt 4-0 i matcher och kanske kan den slutspelsserien i framtiden symbolisera när Blackhawks förfall började.
Stommen man har till sitt förfogande är fortfarande gedigen, men några spelare har som sagt försämrats – och andra har lämnat laget, av olika anledningar.
Under de tre Stanley cup-segrarna har Jonathan Toews, Patrick Kane, Marian Hossa, Duncan Keith, Brent Seabrook och Niklas Hjalmarsson varit nyckelspelare. Idag håller Keith och Kane fortfarande väldigt hög nivå medan Toews och Seabrook har tappat – och såväl Hjalmarsson som Hossa är borta.
Sommaren 2009 signade Chicago upp Marian Hossa på ett tolvårskontrakt och som brukligt var inkluderade man några billiga år på slutet för att få ner spelarens cap hit. I Hossas fall blev det fyra betydligt billigare år på kontraktet och allting var som upplagt för att han som 38-åring skulle sluta sommaren 2017. Men så gjorde NHL om regelverket och hastigt och lustigt skulle de kontrakten bestraffas i efterhand. Slutade man i förtid straffades lagen med stora cap hits.
Hossas kontrakt är ett av få som fortfarande var aktiva och även om slovaken alltjämt är en effektiv winger är han inte på samma nivå som för några år sedan. Det fanns inga större förväntningar att han skulle spela i ytterligare fyra år och man undrade hur Chicago skulle lösa den här situationen, antingen den här sommaren eller senare.
Philadelphia och Detroit smet undan liknande scenarion där Chris Prongers och Pavel Datsyuks kontrakt dumpades hos Arizona – men i Hossas fall upptäckte man att han är allergisk mot sin hockeyutrustning. Nu ska man inte nödvändigtvis nonchalera bort det som rena lögner, men det är onekligen en lustig slump när man studerar kontraktets uppbyggnad och det faktum att Blackhawks behövde göra sig av med lön under sommaren…
Men Hossas sjukdom var inte det enda som överraskade kring Chicagos sommar. Två stora trades genomfördes. Niklas Hjalmarsson skeppades till Arizona i utbyte mot Connor Murphy i en trade som är svår att förstå. Blackhawks sparar inte så värst mycket mot lönetaket och byter ut en duktig back mot en betydligt sämre.
Chicago skickade även bort succén Artemi Panarin och tog tillbaka Brandon Saad från Columbus. En av ligans hetaste kedjor – Panarin, Artem Anisimov och Patrick Kane – splittrades, men man vet i alla fall vad man får tillbaka. Rykten säger dessutom att Toews och Kane har uttryckt sig missnöje med att Saad försvann 2015 och ville ha tillbaka honom.
Hossa, Hjalmarsson och Panarin är de klart största förlusterna, men även Scott Darling, Trevor van Riemsdyk, Brian Campbell och Marcus Krüger har försvunnit. Det är förluster som utarmar djupet en hel del, i synnerhet som det enda etablerade nyförvärvet – utöver utbytet för Panarin och Hjalmarsson – är en 35-årig och skadedrabbad Patrick Sharp.
Att Chicago skulle krascha låter på tok för osannolikt, men det råder ingen tvekan om att laget är klart försämrat jämfört med tidigare. Är det här helt enkelt början på slutet för Chicagos dominans?
Målvakter:
Det tog några år innan Corey Crawford fick ett riktigt erkännande, men nu har han etablerat sig i ligans toppskikt. Över de senaste fem säsongerna har Crawford ligans femte bästa räddningsprocent (93,0) i even strength, bland målvakter med minst 200 spelade matcher.
När mycket annat har förändrats i Chicago lag har han varit en pålitlig sista utpost i flera år och lär kunna fortsätta så även de kommande åren – men i takt med att försvaret försämras kommer allt större krav att ställas på honom. Hur svarar Crawford på den utmaningen?
Scott Darling har som sagt lämnat Chicago för att ta över förstaspaden i Carolina. Nu har Blackhawks tagit in två nya alternativ som ska utmana om att vara Crawfords backup. Anton Forsberg var en del av Panarin/Saad-traden och Jean-Francois Berube signades upp som UFA. Kanske kan även Collin Delia – signad från collegehockeyn – utmana på sikt.
Backar:
I många år förfogade Chicago över en av ligans främsta försvarsbesättningar, eller i varje fall topp-4. Idag står Duncan Keith ensam där – och nog för att han alltjämt håller en väldigt bra klass, men han är också osedvanligt ensam.
34-årige Keith har åldrats med värdighet och bör ha några fina år kvar så länge skadeproblemen håller sig borta. Han käkar tunga minuter i alla spelformer och är en av de som spelar mest i ligan. Blackhawks kommer behöva luta sig hårt mot Keith och att han inte skulle klara av det bör man inte behöva oroa sig över. Problemet ligger snarare under honom i Chicagos depth chart.
För några år sedan var Brent Seabrook en högst pålitlig försvarare som stod lite i skuggan av Keith. Men förfallet har gripit tag i Seabrook och beslutet att skriva ett åttaårskontrakt med honom var högst obegripligt. Allting tyder på att han kommer få allt större problem för varje säsong som går och även om poängskörden fortfarande ligger på en bra nivå är 32-åringen ett stort orosmoln, både kort-och långsiktigt.
Det öppnades upp ett stort hål i försvaret när man offrade Niklas Hjalmarsson. Connor Murphy är visserligen yngre och säkrad över de kommande fem åren, men man kommer inte undan det faktum att det är ett nedköp. Kanske har Murphy fortfarande en möjlighet att utvecklas ytterligare, men i Hjalmarsson hade man en av ligans bättre defensiva försvarare.
Gustav Forsling visade en härlig talang i Linköping och JVM, men flytten till Nordamerika gick kanske inte så smidigt som man trodde. Han fick inleda den gångna säsongen i Blackhawks, men fick så småningom vandra lite mellan NHL och AHL. Det blev slutligen 38 matcher i NHL och 30 matcher i AHL. Det är givetvis inte en katastrofal rookiesäsong och Forsling är alltjämt en mycket intressant spelare – men vi var nog många som höll honom väldigt högt efter fina JVM-insatser.
Genom åren har Chicago gett upp draftval i sin jakt på nya framgångar och har tvingats rekrytera nya spelare från Europa – och har många gånger gjort det effektivt. Michal Kempny är en sån spelare, om än inte det mest lysande alternativet, och Jan Rutta kan kanske bli det. Kempny går nu in i sin andra NHL-säsong och kan mycket väl få lite större krav på sig nu. 27-årige Rutta har gjort några bra säsonger i den tjeckiska ligan och är väl värd att testa.
39-årige Michal Rozsival lyckades ragga till sig ett nytt kontrakt och är enkel att ha som extraback på läktaren. Spelare som Ville Pokka, Erik Gustafsson och Viktor Svedberg kan däremot mycket väl få speltid före Rozsival om Chicago drabbas av en långtidsskada på en ordinarie försvarare.
Forwards:
Om Duncan Keith står ensam i försvaret så finns det betydligt fler spelare att luta sig mot i forwardsbesättningen. Den stora nyckelspelaren är givetvis Patrick Kane. Förstavalet från draften 2007 kommer från två finfina säsonger och över de fem senaste säsongerna är det enbart Sidney Crosby som har gjort fler poäng än honom.
I Kane har Chicago en spelare som kan avgöra vilken match som helst, i vilken situation som helst. Hans offensiva repertoar är det få som kan jämföra sig med och ligger Kane kvar på samma nivå som tidigare säsonger kommer han vara guld värd för Blackhawks.
Kane har däremot tappat sin lekkamrat Artemi Panarin. Ryssen, som satte så stora avtryck under sina två säsonger i Chicago, lär istället kunna ersättas av Patrick Sharp i Kanes kedja. Det är ett nedköp som heter duga och förlusten av Panarin kan mycket väl påverka Kanes prestationer och produktion. Sharp var en mycket kompetent och mångsidig winger tidigare i sin karriär, men vid 35 års ålder är han ingen man kan förlita sig allt för mycket på.
Mellan Kane och Panarin har Artem Anisimov varit en nyckelfaktor i kedjans framgång. 29-åringen gör inte överdrivet mycket poäng – 40-talet poäng kan till och med anses vara i det sämre laget mellan den duon – men är en viktig länk mellan offensiven och defensiven, och låter sina wingers ta stora offensiva roller.
I Chicagos andra topp-6-kedja hamnar givetvis mycket fokus på Jonathan Toews. Lagkaptenen befinner sig i en nedåtgående trend, men är givetvis fortfarande en skicklig spelare. Chicago kan däremot inte luta sig mot honom på samma sätt som tidigare och Kane har blivit allt mer ensam i toppen av Blackhawks hierarki. När det visade sig att Toews dessutom skulle tappa Marian Hossa behövde Chicago agera och in kom Brandon Saad.
Duon kamperade ihop framgångsrikt under Saads förra sejour i Chicago och 24-åringen är god för 50-talet poäng. Saad behärskar det mesta på isen och är en spelartyp som passar in väl jämte Toews. Idag får han ses som en uppgradering jämfört med Hossa, men tappet av Panarin bör vara kännbart.
Till höger om Toews återfinns förmodligen Richard Panik. Efter några säsonger i NHL så slog han äntligen igenom under den gångna säsongen – eller så ser vi kanske tillbaka till Paniks 16/17 som en one hit wonder-säsong. 22 mål och 44 poäng är visserligen inget speciellt i det stora hela, men en rejäl förbättring för Panik och ett nyttigt steg för Chicago. Han belönades med ett nytt tvåårskontrakt i somras och lär få fortsätta i en topproll, men är också i farozonen för att hitta sig själv betydligt längre ner i hierarkin så småningom.
Sakta men säkert har Chicagos djupt utarmats och det blev än mer uppenbart i somras. Nu är bottom-6 en bra bit från nivån den höll under storhetstiden för några år sedan – men vi hittar trots allt några intressanta spelare.
Ryan Hartman kommer från sin första NHL-säsong och debuterade med 19 fullträffar. Han draftades sent i förstarundan 2013 och har alltså tagit lite tid på sig, men fortsätter Hartman på den inslagna vägen blir han nyttig för Blackhawks. Även Nick Schmaltz fick smaka på NHL-spel förra säsongen och kom upp i 28 poäng på 61 matcher. I en på papperet svag bottom-6 blir de två viktiga inslag.
Om de två kamperar ihop kanske nyförvärvet och veteranen Tommy Wingels slängs in jämte de mer orutinerade lagkamraterna. Efter flera år i San José fick han avsluta den gångna säsongen hos Ottawa, men flyttade vidare till Chicago under free agency. Han har tidigare kunnat bidra med 15-talet mål, men det var några år sedan. I rätt omgivning – med två skickliga yngre spelare – kanske han hittar tillbaka till det.
Med lite flyt kan Lance Bouma visa sig vara ett fint nyförvärv. Under de två sista åren i Calgary gjorde han inte mycket väsen av sig, men säsongen 14/15 stod han för 16 mål och 34 poäng. Nu var det förmodligen en engångshändelse, men vem vet vad som händer om han plötsligt hamnar en bit upp i hierarkin.
Tanner Kero, signad från collegehockeyn för två år sedan, kommer från en hygglig säsong och bör ha bra möjligheter att ta en bottom-6-plats. Rimligtvis bör även Tomas Jurco återfinnas där, då Chicago i alla fall tyckte att han var tillräckligt mycket värd för att skydda i expansionsdraften.
I organisationen finns även Vinnie Hinostroza, Jordin Tootoo, Laurent Dauphin och Alex DeBrincat – där framför allt den sistnämnda kan vara värd att följa. 19-åringen lär inleda säsongen i AHL för att skolas in, men tar han fart där nere skulle det inte förvåna om han testas av Blackhawks. DeBrincat har producerat på en väldigt hög nivå i OHL, men är väldigt liten till växten och elaka tungor säger att han är en produkt av Connor McDavid och Dylan Strome. Men inte kan man väl låta bli att, så småningom, testa den offensiva talangen i NHL?
---
Nyckelspelare:
Duncan Keith, Patrick Kane, Jonathan Toews
Nyförvärv:
David Kämpf – från Pirati Chomutov (Tjeckien) – free agent
Jan Rutta – från Pirati Chomutov (Tjeckien) – free agent
Connor Murphy – från Arizona Coyotes – trade
Laurent Dauphin – från Arizona Coyotes – trade
Brandon Saad – från Columbus Blue Jackets – trade
Anton Forsberg – från Columbus Blue Jackets – trade
Patrick Sharp – från Dallas Stars – free agent
Tommy Wingels – från Ottawa Senators – free agent
Jean-Francois Berube – från Vegas Golden Knights – trade
Lance Bouma – från Calgary Flames – free agent
Collin Delia – från Merrimack College (NCAA) – free agent
Förluster:
Scott Darling – till Carolina Hurricanes – trade
Trevor van Riemsdyk – till Vegas Golden Knights – expansionsdraft
Niklas Hjalmarsson – till Arizona Coyotes – trade
Artemi Panarin – till Columbus Blue Jackets – trade
Tyler Motte – till Columbus Blue Jackets – trade
Marcus Krüger – till Vegas Golden Knights – trade
Dennis Rasmussen – till Anaheim Ducks – free agent
Johnny Oduya – till Ottawa Senators – free agent
Brian Campbell – slutar
Svenskar:
Anton Forsberg, Gustav Forsling, Erik Gustafsson, Viktor Svedberg
Coach:
Joel Quenneville
Preliminär laguppställning:
Patrick Sharp – Artem Anisimov – Patrick Kane
Brandon Saad – Jonathan Toews – Richard Panik
Ryan Hartman – Nick Schmaltz – Tommy Wingels
Lance Bouma – Tanner Kero – Tomas Jurco
Duncan Keith – Connor Murphy
Michal Kempny – Brent Seabrook
Gustav Forsling – Michal Rozsival/Jan Rutta
Corey Crawford (Jean-Francois Berube)
Andra notabla spelare: Anton Forsberg, Jan Rutta/Michal Rozsival, Ville Pokka, Erik Gustafsson, Viktor Svedberg, Vinnie Hinostroza, Jordin Tootoo, Laurent Dauphin, Alex DeBrincat, Marian Hossa
---
Bästa nyförvärvet: Brandon Saad
Chicagos rekryteringar över sommaren imponerar inte, så Brandon Saad har inte direkt någon mördande konkurrens. Blackhawks tappar förmodligen några poäng jämfört med Artemi Panarin, men får å andra sidan en spelare som man vet fungerar bra jämte Jonathan Toews – och det kan vara nog så viktigt.
Värsta förlusten: Niklas Hjalmarsson
Artemi Panarin är den klart bästa spelaren man har tappat, men förlusten vägs upp en hel del av Brandon Saad. I Niklas Hjalmarssons fall är dock ersättaren Connor Murphy klart mycket sämre och Hjalmarsson bör saknas något enormt.
Säsongens poängkung: Patrick Kane
När det kommer till produktion – och en hel del annat också för den delen – står Patrick Kane ut i Chicago. Förmodligen är det bara en långtidsskada som kan hindra honom från att ta hem den interna poängligan än en gång.
Säsongens nykomling: Gustav Forsling
Gustav Forsling fick testa på NHL lite smått under förra säsongen, men det är rimligtvis nu han ska ta en ordinarie roll. Med tanke på konkurrensen bör han klara av det och blir en intressant försvarare att följa i Chicago.
Säsongens genombrott: Nick Schmaltz
Nick Schmaltz skolades in i NHL förra säsongen och det är nu han ska ta nästa kliv och etablera sig. Han har definitivt talangen för det och med lite gynnsam match-up kan vi mycket väl se en ökning i produktionen.
---
TRUPPEN:
---
REDAKTIONENS RANKNING:
Central Division:
1.
2.
3.
4. Chicago Blackhawks
5. St. Louis Blues
6. Winnipeg Jets
7. Colorado Avalanche
---
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
