Det är dags att börja om Flames!
Det är dags att säga farväl!

Det är dags att börja om Flames!

Det har skrivits så många gånger här men en gång till skadar väl inte. Calgary Flames är långt ifrån det lag man var 2004 och närmast efterföljande säsong. Idag är Flames sist i väst och det är inte oförtjänt. År efter år har lagets förmåga debatterats och Flames ledning tycks ha blundat för det faktum att laget inte är tillräckligt bra. Nu måste emellertid polletten trillat ned överallt i leden? Detta var sista chansen för detta lag att nå slutspel! Dags att omsätta gamla tillgångar till nya.

Bakgrunden är relativt enkel att beskriva. Flames var ett bra lag på 80-talet som blev uselt, främst på grund av det rådande ekonomiska klimatet som rådde i Kanada under 90-talet – dollarkriget, Kanadas dollar kunde inte mäta sig med USA´s. Således lämnade alla i princip alla bra spelare och laget var länge ett bottenlag utanför slutspel. Så kom Darryl Sutter in som coach under 2003 (säsong 2002-2003) och vände på skutan – den hann dessvärre vända en gång till och dit kommer vi så småningom.
 
Vägen upp börjar
 
När Darryl Sutter tog över Calgary Flames den 28 december 2003 saknade Flames en identitet. Flames hade en salig blandning av olika sorters spelare i truppen - en främlingslegion passar kanske in - och det var lite av en ”you win some, you lose some” mentalitet. Laget gjorde lite si och lite så. Spelare, coacher och general managers hade bytt av varandra i en ganska rask takt under de magra åren. Laget visste inte riktigt vad man ville, inga direktiv, ingen drivkraft, inga mål, man mest bara spelade matcher och så blev det som det blev. Flames var enkelt sagt en dåligt skött organisation.
 
Sutters första mål var därför att ge laget en identitet. Det hände såklart inte över en natt utan det krävdes en del värvningar som exempelvis den av Miikka Kiprusoff. Marcus Nilson, Ville Nieminen och Chris Simon värvades som komplement till hårt arbetande spelare som Sean Donovan och Martin Gelinas och poänggörare som Craig Conroy och Jarome Iginla.
 
Sutter implementerade i varje fall Flames identiteten av ett hårt arbetande och hårt lag med en ramstark defensiv. Det skulle göra ont att möta Flames, de arbetade hårdast och var hårdast och så länge Flames tog ledningen kunde man inte förlora. Än mer kortfattat så gjorde målen och Kiprusoff såg till att hålla nollan. Där fanns en trygghet i det, ett mål räckte. Laget var ett missat mål från att lyfta bucklan 2004 – det gör fortfarande ont i hjärta och skäl.
 
Säsongen efter frös förvisso inne men Sutter blev i varje fall även general manager. Sutter tummade lite på identiteten och spelskickliga spelare ersatte hårt arbetande spelare. Och när det väl vankades hockey var man ett topplag på riktigt. Fast man åkte på en framgångsvåg så det spelade ingen roll, man var för tillfället vinnare.
 
Vägen ner påbörjas
 
Laget sågs efter en den framgångsrika säsongen 2005-2006 (103 poäng i grundserien) återigen som ett stort lag. Så kom slutspelet där laget ställdes mot Anaheim Ducks, något hände där och Sutters röst var plötsligt förbrukad, spelarna hade tröttnat på hans buffliga sätt och buttra min. Således åkte man ut och resan tog sin riktning åt andra hållet samtidigt som förväntningarna från ledning, fans och experter fortsatte att vara stora.
 
Efterföljande säsonger tappade man sakta mer och mer av sin identitet. Det satsades mer och mer på ”stjärnor” och erfarenhet, man värvade hela tiden för att vara en utmanare. Man pantsatte framtiden och dessutom draftade man katastrofalt med de val som fanns tillgängliga. De talanger som fanns eller tillkom fick egentligen aldrig chansen eller var de för helt enkelt för dåliga. Varken de dåliga åren eller bra gav några framtidsutsikter. Coacherna bytte av varandra, Jim Playfair, Mike Keenan och Brent Sutter. De två förstnämnda tog laget till slutspel men laget spelade och var inte tillräckligt bra så coacherna fick gå.
 
Känslan är att Flames, det vill säga Sutter, ville återskapa sin egen magi och därför blev det generellt gapiga och mer eller mindre buttra och krävande coacher som fick styra skutan. Coacher som passar in på termen ”old school”. Märkligt så här i efterhand då laget bevisligen inte var särskilt intresserade av den typen av coach och då Flames dessutom hade bytt ut spelare som gillade att arbeta hårt och smutsa ner sig likt Nieminen, Gelinas, Donovan, Simon och ersatt dem med spelare som Alex Tanguay, Kristian Huselius, Mike Cammalleri, eller dåligt åldrade spelare som Tony Amonte och Owen Nolan. Man kan säga och tycka vad man vill om dem men de är inte kända för sin enorma arbetsmoral.
 
Jay Feaster fick slutligen ersätta Sutter som mer eller mindre tömt laget på tillgångar och ersatt det med reservdelar. Och tillråga på allt gick ju inte firma Sutter & Sutter till slutspel heller längre. Ett inte helt lätt jobb, arvegodset var ju inte i prima skick utan snarare ett dödsbo.
 
Balansgången
 
Under Feasters år har kanadensarna fortsatt missa slutspel och det har varit en form av konstgjord andning laget fått genom att Feaster bytt reservdelar, tätat lite här och lite där. Kanske inte konstigt då kravet uppifrån varit slutspel och tittar man runt om i ligan finns där mer framgångsrika lag som på pappret haft sämre lag än Flames. Dessutom har Flames ideligen varit ganska nära slutspel dessa säsonger. Drömmandet ligger så att säga nära till hands men det är inte lätt med ett lag fullt av spelare som aldrig spelat slutspel eller kommit dit enkelt år efter år utan att behöva ta ut sig, särskilt när laget helt tycks sakna identitet.
 
Flames har hittills uppenbarligen inte kunnat förlika sig med tanken att man inte är bättre och borde bygga om utan istället förnekat det som sannolikt är sanningen. Calgary Flames är som förre general managern Craig Button beskrev dem, ett 7/11 lag som i sina bästa stunder kan vara ett slutspelslag men som mer sannolikt hamnar i utanför slutspelet men utan chans på ett riktigt bra val.
 
Det känns samtidigt som att Feaster, likt Sutter, själv försökt återskapa den tidigare magin och flera före detta av lagets spelare har värvats tillbaka. Samtidigt som också valet av Bob Hartley som coach tyder på detta. Frågan här är om Feaster haft något val? Det är en illa dold hemlighet att Feaster i princip jagat varenda bra tillgänglig hockeyspelare de senaste åren, Brad Richards, Zach Parise, Kyle Turris och nu senast Ryan O´Reilly. Det har ideligen misslyckats och då kravbilden är slutspel har det såklart varit svårt att börja om och få trada sina tillgångar mot ”picks´n´prospects” istället har laget fått nöja sig med vad man kan få tag på och göra det bästa av situationen.  
 
Denna säsong satsade laget återigen på att ta sig dit med en form av ”make it or break it” filosofi. Bob Hartley ersatte Darryls bror Brent Sutter - som var en jätteflopp med tre raka missade slutspel - och Jiri Hudler och Dennis Wideman värvades. Och det ser ut som man är på väg mot sin totalt sett fjärde raka säsong utan slutspel.
 
Calgary Flames anno 2013 kunde helt enkelt inte vara längre ifrån Calgary Flames anno 2004 och det spel som tog dem till final eller samlade ihop 103 poäng efterföljande säsong. Inte för att årets lag behöver kopiera tidigare men Calgary Flames 2013 saknar helt den karaktär som krävs för att vara ett vinnande lag.
 
Personligen anser inte jag att Feaster ska hängas för detta även om där finns minus på hans saldo. Lagets general manager har försökt hålla en balans där man både håller sig tävlingsmässiga och redo för framtiden. Det är såklart oerhört svårt och det har gått sådär, men hans händer kan ha varit något bakbundna av olika anledningar som arv och ägargrupp. Flames som lag är idag tyvärr, om än mer talangfullt, relativt lika upplagan före Sutters tid. Laget säger sig tro på sig själva men det är att hoppas på mycket när laget varken verkar veta hur man ska förhålla sig till ett underläge eller till en ledning. Det är som om laget åker ut på isen och hoppas på det bästa utan att veta vad det bästa är. Och det är ruskigt likt det lag vi såg på 2000-talets början.
 
Det som räddar Feaster är att laget talangmässigt har det mycket bättre ställt än på väldigt många år. Dessvärre är merparten några säsonger bort från NHL-spel. Känslan är att man utnyttjat de val man haft och verkligen gjort mer eller mindre bästa möjliga resultat. Men man har ännu inte tillräckligt med talang för att kunna förlita sig på det framöver eller för att kunna ge upp några för att få andra bättre spelare. Alltså kan Calgary Flames inte bara vänta, man måste agera.
 
Och visst agerandet runt O´Reilly var väl inte Feasters stoltaste stund, det av många anledningar. Det här med det eventuella kravet att den unge centern skulle tvingas till ”waivern” lägger undertecknad åt sidan då kritiken var väldigt spekulativ och tillgänglig fakta långt ifrån tillräcklig. Som Feaster och Bill Daley sagt, det hela är nu lagt till handlingarna och enbart av akademiskt intresse. Det finns ingen anledning att älta detta. Kan bara summera att Feaster har försökt men inte lyckats och det är klart att när ett lag inte har ett gäng talanger eller val att avvara är det svårt att få det man önskar. Just den biten är inte heller Feasters fel!
 
Framtiden
 
Det finns många sätt att analysera dagens Flames, mängder av perspektiv och hönan och ägget scenarion att diskutera. Det kan vara Ken Kings, Murray Edwards och ägargruppens, Jay Feasters, Bob Hartleys, Iginlas eller någon annans fel om man väljer vägen att lägga skulden på någon. Det enda Flames inte prövat dessa år är att byta ut kärnan (Iginla, Kiprusoff) är en vinkel. Det är ledarskapet på isen eller vid sidan av isen som är problemet. Sista chansen att få något för sina åldrande tillgångar är ett annat. Att laget lider, att det är ett ok för laget att det är Iginlas och Kiprusoffs lag är en annan utgång. Oavsett borde dock resultaten av analyserna och de olika infallsvinklarna vara enhälliga - det går inte att försöka värva sig till slutspel fler gånger utan det är dags att bygga om på riktigt!
 
Det är alltså dags att sluta försöka ta sig till slutspel vare sig man gillar det eller inte. Det betyder inte att man behöver göra rent hus och ge bort allt. Det viktigaste är att identifiera vad man behöver och vad man har. Vad detta numera identitetslösa lag ska ha för identitet? Därefter bör man rimligtvis se över vad man har för spelare och vilka som passar in i ett nytt Flames. Spelarna kan delas in i olika kategorier men mer om det en annan dag. Dessutom bör Flames låta de talanger som finns tillgängliga få ordentliga chanser och inte misshandlas i en undanskymd roll i fjärdekedjan. Börja med andra ord att skeppa de som inte gör någon nytta och ersätt med den talang som finns!
 
Om Feaster är rätt man för denna process lämnar jag osagt. Om Ken King och ägargruppen vill ha ett byte på posten ligger John Weisbrod nära till hand då han tycks vara mannen bakom talangtillväxten och dessutom nu är assisterande general manager. Bob Hartley borde enligt min mening emellertid lämna och ersättas av Abbotsford Heats Troy Ward, en coach som var nära jobbet redan inför denna säsong. Ward är bra på att ge ett lag en identitet, jobba med vad som finns och att utveckla talanger. Kanske är det rimligt att låta Ward ta över så fort en eventuellt rensning börjar? Ken King kan såklart själv också få sparken. Huvudsaken är att alla inblandade är ense om vad som gäller - bygga om vill säga!
 
Rimligtvis försöker man behålla vissa spelare som är nyttiga även för morgondagens Flames medan man omsätter andra till val, talang eller spelare som passar bättre in. Prioritet ett runt detta är såklart att bestämma sig angående sina största tillgångar, Jarome Iginla, Miikka Kiprusoff och Jay Bouwmeester.
 
Det kan vara sista chansen de tre har ett värde och Calgary Flames har inte råd att låta den möjligheten passera. Med tanke på att lagets eget förstaval kan vara ett toppval om man missar slutspel så har man kommit en bit på vägen. Ju längre ned man kommer desto mer ökar sannolikheten för ett val i topp tre. Skulle Flames dessutom ha turen att bringa in ett förstaval från ett annat lag som missar slutspel så kan Flames med tur kommit väldigt långt då det inte längre finns några begränsningar rörande hur många steg ett lags val kan flytta sig. Fast det kan dessvärre gå åt andra hållet också, sluta sist och välja som exempelvis elva.
 
Så avslutningsvis vill undertecknad pränta ned några smärtsamma ord – Låt Kiprusoff få chansen någonstans där han inte varje kväll lämnas ensam med framstormande motståndare. Låt Jarome Iginla lämna, låt vår kapten få chansen till en Stanley Cup vid Sidney Crosbys sida. Iginla, om någon, förtjänar detta. Låt oss fortsätta traditionen som en gång började med Kenta Nilsson. Det är dags att lämna över lagets ledarskap i någon annans händer.
 
---------------------------------------------------------------------------- 
Det kommer att publiceras en efterföljande text om Flames tillgångar, låt oss kalla det en appendix, inom kort.
 

Stefan Perssontindersticks@rocketmail.com2013-03-13 15:41:00
Author

Fler artiklar om Calgary