En överraskande bra inledning
Om någon i somras hade påstått att Montreal efter 10 matcher skulle ha tabellraden 6-2-2 och ligga på en slutspelsplats i Atlantic Division hade denne garanterat blivit utskrattad och hånad av stora delar av media.
I somras var det nog ingen som trodde att Montreal skulle ha 14 poäng efter 10 matcher och även om försäsongen såg lovande ut så är Canadiens spel mycket bättre än förväntat.
Det har varit märkligt tyst från vissa medlemmar i Montreals mediacirkus nu under säsongens tio första matcher, annat var det under sommaren då de var ute efter att kölhala Montreals GM Marc Bergevin. Anledningen till ilskan var dels sommarens trader av Alex Galchenyuk och Max Pacioretty men också gammalt ursinne från traden av P.K. Subban.
När det gick upp för dem att Bergevin troligen inte kommer att få sparken de närmaste säsongerna vände de sig istället mot Montreals ägare Geoff Molson. Molsons svar lika enkelt som lysande istället för att ställa upp i intervjuer med de kritiska journalisterna valde han att vända sig direkt till fansen dels via sociala medier och dels via Montreal Canadiens hemsida. Det dröjde inte speciellt länge förrän delar av media med svansen mellan benen bönade och bad om att få prata med Molson.
Det fanns nog ingen som trodde att Montreal efter 10 spelade matcher skulle ligga på en slutspelsplats bara 1 poäng efter Tampa Bay Lightning som spelat lika många matcher. Montreal har dessutom spelat riktigt bra mot motståndarna i den egna divisionen, det är bara matchen mot Buffalo som faller ur ramen. På fem matcher mot lag i Atlantic har Montreal tagit 6 poäng (Toronto 2-3 OT, Detroit 7-3, Ottawa 3-4 OT, Buffalo 3-4 & Boston 3-0) och kan de fortsätta i samma stil är en slutspelsplats inte en omöjlighet.
Den enda riktiga plattmatchen hittills var hemmapremiären mot LA Kings där Habs inte lyckades göra mål på en storspelande Jack Campbell. I de övriga fyra matcherna har Habs slagit Pittsburgh både hemma och borta (5-1 resp. 4-3 SO) och vunnit över både St. Louis och Calgary med 3-2. Matcherna i den här veckan har stor betydelse och risken finns att Habs går poänglösa trots hemmaplan eftersom det är Dallas, Washington och Tampa Bay som står för motståndet.
Efter det följer två matcher i New York mot Islanders resp. Rangers innan Habs tar emot Buffalo och Vegas för att sedan ge sig ut på den fruktade bortatrippen till västra Canada med matcher mot Edmonton, Calgary och Vancouver. Spelprogrammet de närmaste tiden är med andra ord inte det enklaste och risken finns för att Montreal kommer falla ordentligt i tabellen men om Montreal å andra sidan plockar minst en poäng per match så kommer troligen slutspelsplatsen fortfarande finnas inom räckhåll när Shea Weber gör comeback någon gång i december.
Då var det dags för lite spelarkritik, målvakterna Antti Niemi och Carey Price kan inte få annat än beröm. Statistiken för Antti Niemi (2 vinster. 3,26 i GAA och ,898 i SAV%) ser kanske inte så lysande ut men det var inte hans fel att Montreal förlorade mot Buffalo och i straffläggningen mot Pittsburgh stoppade han både Malkin och Crosby.
Carey Price har spelat bättre och bättre och när han höll nollan mot Boston blev han ensam tvåa när det gäller vinster i Montreal bakom Jacques Plante med 290 vinster. Price som har 2,13 i GAA och ,922 i SAV% är kanske inte lika bra som 2014-15 då han tog hem storslam i troféer men om han fortsätter i samma stil blir nog säsongen ungefär som 2016-17 då han kom trea i omröstningen om Vezina.
På backsidan har Mike Reilly, Noah Juulsen och Jeff Petry storspelat, Xavier Ouellet och Jordie Benn har varit bättre än väntat medan Victor Mete och Karl Alzner har haft det lite tyngre. Att Reilly skulle ta ett steg framåt var inte oväntat och han kommer troligen få förtroende att spela tillsammans med Shea Weber när han är fit for fight. Petry ligger tvåa i Habs interna poängliga med sina 9 poäng och så länge han inte tvingas spela för många minuter per match tillhör han NHL:s mest underskattade backar.
Juulsen som fortfarande är rookie har imponerat med bra och uppoffrande defensivt spel, han lär aldrig göra speciellt många poäng trots att han har ett väldigt tungt och bra slagskott men han lär vara en stabil back i det tredje backparet med mycket speltid i numerärt underläge. Ouellet lär bli sjundeback när Weber är tillbaka men han gör inga större misstag om han inte behöver spela för mycket. Benn som hade det mycket besvärligt ifjol har i år spelat betydligt bättre mycket beroende på att hans speltid han minskat, hans speltid bör minska ytterligare när Weber är tillbaka och det borde göra att han kan hålla en tillräckligt bra nivå hela säsongen.
Alzner som när säsongen startade hade den fjärde längsta Ironman sviten petades i premiären och har hittills bara spelat 3 matcher, i en var han inte bra men i de övriga två har han sett hyfsad ut. Tyvärr är tiden förbi för spelare som Alzner som mycket väl kan bli en ny Wade Redden om Montreal inte kan trada honom innan Josh Brook, Cale Fleury och andra yngre backar knackar på dörren till Habs. Mete som var en sensation ifjol har det mycket tyngre i år vilket inte alls är oväntat, högre krav både från honom själv och från coacher och fans gör att hans spel haltar jämfört med ifjol. Förhoppningsvis är det bara en sophomore slump och med lite mer realistiska krav på sig bör han kunna konkurrera om en plats i det andra eller tredje backparet.
Bland forwards har nästan alla imponerat, de enda som kanske inte levt upp till förväntningarna är Andrew Shaw, Matthew Peca och Nicolas Deslauriers. Nikita Scherbak har ännu inte fått spela efter att han varit en besvikelse på träningslägret, Tomas Plekanec har bara spelat 3 matcher pga skada men en av dem var hans tusende match i NHL och när han väl är OK bör han kunna spela tillräckligt många matcher för att nå även 1000 matcher med Habs. Den viktigaste rollen för Plekanec är ändå utanför isen där han är mentor för Danault, Lehkonen och framförallt Kotkaniemi
Charles Hudon har fått sitta på läktaren några matcher men när det stämmer för honom är han en farlig spelare att slänga in när toppkedjorna behöver vila. Joel Armia har också haft lite problem och i hans fall är det farten som inte riktigt räcker till, han behöver lägga så mycket kraft på att hänga med sina kedjekamrater (Paul Byron och Jesperi Kotkaniemi) att skärpan saknas när han väl får en målchans.
Just Kotkaniemi som i år är NHL:s yngste spelare måste anses vara den största positiva överraskningen för det var nog inte speciellt många som trodde att han var redo för att spela i NHL redan den här säsongen. Givetvis är han inte lika framträdande nu som under träningsmatcherna och speciellt på bortaplan matchas han mycket försiktigt men när kedjekamraterna Armia och Paul Byron lär sig räkna med passningar även i ”omöjliga” lägen bör poängen börja ramla in i raskare takt. Byron kan mycket väl nå 20 mål för tredje säsongen i rad och även när målen och poängen uteblir är den blixtsnabbe forwarden en mycket viktig kugge speciellt i boxplay.
Då är det de två första kedjorna kvar, ”andrakedjan" med Phillip Danault mellan Brendan Gallagher och Tatar drar ett tungt lass genom att de ofta ställs mot motståndarnas bästa enhet. Speciellt Danault glänser defensivt, i matchen mot Boston var han nästan alltid på isen när Bostons förstakedja med Patrice Bergeon i spetsen var inne. Danault blir nog aldrig någon poängplockare av rang men redan nu börjar han få erkännande av motståndare, fans och media som en mycket effektiv tvåvägscenter.
Tatar har visat att avslutningen på förra säsongen då han inte alls kom till sin rätt i Vegas var ett undantag, Tatar som är delad trea i Habs poängliga med 3 mål och 8 poäng har hyfsad chans att nå 25 mål och slå sitt poängbästa från 2014-15 då han gjorde 56 poäng i Detroit. Gallagher fortsätter att vara Habs bäste målgörare, han är redan uppe i sex fullträffar och bör kunna nå drygt 30 mål även den här säsongen. Gallagher verkar trivas när han får spela mot Boston och speciellt i Boston är han som allra bäst. På 25 matcher mot rivalen från Massachusetts har han gjort 20 poäng och 13 av dem har kommit när Habs besökt Beantown.
Då är det bara "förstakedjan" kvar där Max Domi spelar mellan Artturi Lehkonen och Jonathan Drouin. Trion verkar komplettera varandra väl och Lehkonen som ligger på sjunde plats i Habs poängliga med 7 poäng är den som får ta det stora defensiva ansvaret även om Domi också jobbar stenhårt över hela isen. Med lite mer tur hade Lehkonen gjort betydligt fler mål än det enda som kommit från hans klubba men fortsätter han på den inslagna vägen lossnar nog även målskyttet även om han kanske aldrig kommer göra över 30 mål på en säsong.
Drouin är fortfarande bohemen som kan göra lite vad som faller honom in på isen men hittills har han varit betydligt mer fokuserad även i den egna zonen. Drouin som delar tredjeplatsen i poängligan med 8 poäng är nog den som realistiskt sett borde vara den med mest poäng i Habs när säsongen är över. Domi som verkar vara upp över öronen förälskad i Montreal och framförallt hockeyatmosfären i staden har inlett säsongen fullständigt lysande. Han leder den interna poängligan med 5 mål och 11 poäng på 10 matcher och under de senaste 20 åren är det bara två spelare i Habs som lyckats göra minst 10 poäng på säsongens 10 första matcher (Alex Tanguay 2008-09 & Shea Weber (2016-17).
Sedan måste man berömma coachen Claude Julien som helt gått ifrån sin gamla vanliga tråkiga defensiva ishockey. Hur mycket de båda nya assisterande coacherna Dominique Ducharme och Luke Richardson har med det att göra är osäkert men vissa saker i spelet känner man igen från Ducharmes tid i Halifax Mooseheads. Nu ska coacherna bara få ordning på Specialty Teams också så ser det riktigt bra ut och även om Montreal skulle klappa igenom och hamna långt utanför en slutspelsplats så är det bara de allra mest fanatiska Bergevinhatarna som skulle hetsa upp sig för den stora majoriteten av Habs fans har egentligen redan bockat av den här säsongen som en transportsträcka för kommande säsonger. Redan nästa säsong bör Ryan Poehling, Nick Suzuki, Cale Fleury och Josh Brook kunna utmana ordentligt om var sin plats i laget och om ytterligare någon säsong kan Joni Ikonen, Jesse Ylönen och Jacob Olofsson vara redo för att korsa Atlanten.
