Fallet Stephen Weiss
Stephen Weiss – hjärtat och själen i Florida Panthers. Den enda som blivit kvar under alla utrensningar, ombyggnationer och identitetsbyten. Han var den som ville vara kvar när alla andra ville bort. Han var den som ville vara med när – inte om – det vände för klubben. Trots det kan trotjänaren för första gången faktiskt vara på väg bort på riktigt.
Sedan Olli Jokinen lämnade Panthers har endast tre spelare nått 60 poäng på en säsong i Panthers-tröjan. David Booth, Stephen Weiss och Tomas Fleischmann. Endast Stephen Weiss har gjort det fler än en gång. Han har utan tvekan varit ledaren i laget och för två månader sedan hade jag sagt att Weiss var given som ny lagkapten.
Men kanske var det just där, vid valet av lagkapten, vi fick en första indikation om att allt inte stod rätt till. Valet föll på rutinerade Ed Jovanovski istället för Weiss. Missförstå mig rätt – Jovanovski är en bra ledare och en god förebild för de yngre spelarna. Men enligt mig ska en lagkapten även kunna leda laget på isen. Den kvaliteten har inte ”Jovocop” längre.
När säsongen så drog igång var det en skadad Weiss som ställde upp för Panthers. Småskadad, som så många gånger förr. NHL-spelare låter sällan en liten skavank hålla dem utanför laguppställningen, men jag tvivlar på att det är speciellt många spelare i ligan som under de senaste åren spelat så mycket som Weiss när de egentligen borde vila.
Inte nog med att Weiss hamnade i otakt på grund av skador, kedjekamraten Kris Versteeg var inte heller frisk och istället fick Tomas Kopecky ta platsen till höger om Weiss. Det är inget fel med Kopecky, men han är knappast den kreativa forwarden Versteeg är.
Det var fel nummer två.
Fel nummer tre kom när Panthers började rada upp förluster. Och på något sätt fick jag känslan att Weiss inte orkade mer. Han gav upp. Även när Panthers vann saknade han gnistan och verkade inte ha någon spelglädje. Det speglade av sig i statistiken. Med 14 spelade matcher ligger Weiss på ett mål och fyra poäng. Det är lika mycket som Shawn Matthias och Jack Skille, som spelar drygt sju minuter mindre per match och i princip aldrig i power play. Dessutom har Weiss -11 i plus/minus-statistiken – inte bara sämst i laget utan sämst i hela NHL.
Statistiken är inte överraskande när man ser honom spela. Han vinner inga närkamper, slutar åka när han backcheckar och hittar inga briljanta passningar. Och nej, det beror inte på självförtroendet. Weiss är för rutinerad – och har genomlidit för många tunga perioder – för att en seg säsongsstart ska ha knäckt honom. Jag tror han är trött. Trött på att förlora. Trött på att hela tiden vara ”the go to guy” i ett förlorande lag. Trött på att hela tiden behöva vara den som får all skit när Panthers går dåligt. Med andra ord – Weiss vill inte längre vara i Florida. Han älskar klubben i sig, men motivationen är slut. Motivationen är slut för att arbeta i motvind och behöva kämpa hårdare än alla andra lag för att få in pucken och vinna matchen.
Weiss tror på kritikerna som menade att slutspelsplatsen från ifjol bara var en engångsföreteelse.
Kanske är det dags att kapa banden?
Nu finns det tre vägar att gå. Antingen biter han ihop, kritar på ett nytt kontrakt, tar över kaptensuppdraget efter sommaren, börjar åka skridskor, börjar trycka till i närkamperna, börjar visa känslor och börjar producera.
Den andra vägen är motsatsen. Weiss tar på sig sin finaste kostym, går upp till general managern Dale Tallons kontor och ber om en flytt. Nu får det vara slut på eländet. Lämnar över stafettpinnen till Jonathan Huberdeau, Drew Shore och Erik Gudbranson. Tallon letar i sin tur så snabbt han kan upp en bytespartner, får en NHL-redo center som ersättning och hyllar Weiss för allt han gjort för klubben.
Väg nummer tre är att hålla käften, spela av säsongen och dra som free agent. Lämna klubben i sticket och ses som en av de största svikarna i klubbens historia.
För så här ligger det till. Panthers är inte inne i en ombyggnadsfas. Den är förbi. Nu är det uppbyggnadsfasen. Talangerna har börjat slå sig in i truppen och peta de dyra nödlösningarna. Kan Tallon göra sig av med spelare som Scottie Upshall, Filip Kuba och Sean Bergenheim kommer han att göra det. Ersättarna finns redan och är i vissa fall på väg förbi.
Det finns absolut en plats åt Stephen Weiss om han vill ha den. Om han blir kvar är upp till honom själv.
Det sorgliga – om han lämnar – är att han i så fall varit med hela vägen fram tills allt man sått ska skördas. Han får inte vara med på skördefesten.
Eller som killen i gänget som ger upp och drar hem dagen innan man hittar guld i gruvan där man grävt i flera år.
Är det så han ska bli ihågkommen?
Igår petades Weiss til fjärdekedjan i den tredje perioden. Där kommer han aldrig mer spela. I alla fall inte i Panthers fjärdekedja.
Är säsongen körd då? Enligt en uträkning på sportsclubstats.com bör Panthers vinna 17 av de återstående matcherna för att ens ha en rimlig chans att nå slutspel. 17 av 30 matcher. På den inledande 18 matcherna har man vunnit fem. Det är inte omöjligt och jag är ju en optimist. Så vänder man på skutan inom en eller två veckor, ja då finns chansen. Om inte – då är det kört.
